Med gemensamma krafter

Varje skeende i livet medför nya utmaningar, nya erfarenheter och framför allt ett nytt ordförråd. Eller kanske inte helt nytt, men nya innebörder och ny förståelse.
Gamla talesätt känns plötsligt mycket aktuella.
I går såg kära maken och jag solen gå upp över Öland. Vi satt på våning åtta med en fantastisk utsikt över Kalmarsund. Det är så vackert att det nästan tar andan ur en och man för en liten stund förskjuter varför man får se detta vackra.

Nåväl, kära maken blev stucken, utsugen, genomlyst och mycket väl omhändertagen.
Själv valde jag att inte vara med och se på. Jag fördrev dagen på annat sätt. Läsa, fika och shoppa. Med mina mått mätt tycker jag det blev dyrt men varför inte? Det är ju jul!

Gröten avåt vi traditionsenligt i går kväll. Som vanligt smakade det bra och blev lite över.

Och nu är det julafton. Vi väntar på våra barn som ska komma hit. Medan vi väntar kommer vi på att vi inte har gjort något åt bordet på husets framsida. Det hade liksom blivit ogjort bland allt annat som varit viktigare. Men det kunde ju inte få stå där som en bortglömd relik. Man tager vad man haver och med gemensamma krafter gör man det bästa av situationen.

Tack till er alla som på olika sätt stöttar oss, det värmer och ger oss mod, ork och hopp.

God jul till alla!!

Snart så

Idag har det fixats. Skinkan är griljerad, juldagsknölen är klar, gröten är kokad, Alla andra tillbehör finns i frysen, bara att plocka upp på julaftons morgon.
När kära maken och jag ätit vår söndagsmiddag lade jag på juldukarna och nu är det bara att vänta på barnen.
I morgon ska vi upp tidigt. Kära maken ska vara på sjukhuset från halv nio till fyra för alla möjliga och omöjliga provtagningar. Jag skjutsar och ska gå på stan under tiden. Jo, det lär bli fika och bibliotek till största delen.
Sen ska vi hem och börja vår jul. Kvällen före jul äter vi gröt och smakar av skinkan. Då är inte barnen här - de vill inte ha gröt!!

I stället för...

Hemma hos oss har vi ett uttryck som vi tar till lite nu och då när det inte blev riktigt som vi tänkt eller något fattats. Nu är det aktuellt igen.
I stället för....
Så här är det; Pepparkakshus måste man ju ha bland alla småtomtar som kryper upp ur vrårna till jul.
Inget arkitektonisk underverk, utan bara en byggsats som kan köpas i nästan vilken affär som helst.
Sen ska kära maken montera och garnera det så jag kan placera ut tomtarna.

Huset fanns med på inköpslistan och storhandeln gjordes alldeles efter första advent. Men sen hände det en saker så huset lades åt sidan. Kära maken hamnade akut på sjukhus och blev kvar i tio dagar innan han var i skick att komma hem.
En bra syssla när man är svag och klen kan ju vara att fixa just pepparkakshuset. Men vilken besvikelse! Av de tio delar bygget består av var åtta trasiga.
De här tre senaste dagarna har jag jagat runt efter en ny byggsats men det har inte funnits att uppbringa.
Så vad gör man? Hoppas tomtarna trivs lika bra runt granen som runt huset.

Själva tänker vi fira julen så vanligt som möjligt. Båda barnen kommer hit. Det är städat och pyntat. Julmat är förberedd även om vi bestämt oss för att ta bort ett och annat och sätta dit något annat i stället. Det får bli lite "i stället för" både på tomtebordet och matbordet.

Kära maken och jag håller på att tillsammans med barnen förbereda oss på en "behandlingsresa". Det första var den akuta situationen och nu kommer provtagningar före jul och sedan får vi ta var dag alltefter som den kommer.

Och vinden vänder..

Hur var det, det här med morgonrodnad och så? Stod i fönstret och tittade och funderade en stund. Symboler och liknelser använder jag mig ofta av och de går ofta bra att använda för att förstå och för att få perspektiv på saker och ting.
Både vädret och vår tillvaro har varit minst sagt stormig den senaste veckan. Med kära maken på sjukhus i ett eländigt skick blir inget annat gjort än att gå runt och oroa sig.
Så med den himlen utanför fönstret gick en del gamla talesätt genom huvudet och jag visste inte till slut om himlen siade om en bra eller dålig dag.

Nåväl, väderrapporten talade om ett nytt snöfall fram på dagen. Därför tänkte jag besöka käre maken innan nästa snökaos kommer.
Det blev en tidig resa och därmed tidigt besök. Väl inne på salen fylldes hela jag av glädje! Där låg käre maken visserligen svag och klen men nyrakad och med lite färg på kinderna.

Även om jag bitvis fick köra hem i snöoväder så kunde jag konstatera att solen gick upp idag också.

Nu blir det att ta tag i alla kalenderns planerade uppgifter som inte blivit utförda. Köttbullarna väntar. Passar bra med spisvärme när snön vräker ner ute.

Ensam hemma

Hua, ett sånt väder! Har bara varit ute och givit småfåglarna mat och gått till brevlådan. Jag vågade mig inte ut i snöstormen för att åka till Kalmar. 

Så nu sitter jag här och våndas.

I måndags blev det ambulansfärd för kära maken. Akut operation och sedan skulle det väl bli bra. Men riktigt så enkelt var det inte. 

Idag har vi fått nöja oss med telefonkontakt. Det är så ångestfyllt att vara långt ifrån och inte kunna göra något. (Det kan man väl i och för sig inte göra på sjukhussalen heller.) Åtminstone hålla handen.

Tog mig friheten att ringa avdelningen och fråga hur det är. Väl bemött. Besked om vad som varit och ska ske under kvällen. Sköterskan lovade ringa om de får lov att dra iväg på röntgen eller så under natten.

Vägval

Ett underbart väder idag! Behövde inte övertala mig att promenera. Till och med att bestämma åt vilket håll jag skulle gå skedde utan problem. Det är bra länge sedan jag gick över 25.an. Fler flanörer än jag ute.

Så här ser jag ut när jag ger mig iväg med kameran och söker motiv. Hur i all världen kunde jag vända kameran bak och fram??









Det finns mycket att titta på. Även om det mesta har vissnat ner så finns det färger och former som drar blicken till sig.

























Jag ska gå tillbaka till den här olvonbusken och ta någon kvist till min dörrkrans.












Så liten och obetydlig men med lyskraft.









När jag promenerat en stund funderade jag på om jag skulle ta en sväng in i skogen. Där är ju lä och mycket mer att titta på. Passerade just då en körväg som jag aldrig gått förut. Trodde den som alltid skulle leda till en vändplan, men i alla fall....
Nio kantareller, ett par nötväckor, ett lärkträdsbestånd, en vacker kulle och ett älgtorn senare kom jag fram till en vägkorsning.

Jaha, vad väljer man? Rakt fram? Vänster? Höger?
Jag valde vägen till höger. Inte så tokig, bekväm att gå. En förfallen stengärdsgård, vackert mossbelupen gick jag utmed. Så småningom kom jag fram till 25:an och en parallellväg så det såg lätt ut att ta sig fram. Jag gillar att gå runt, slippa vända och gå samma väg tillbaka.
Men tji fick jag. Vägen tog slut utan minsta antydan till möjlig stig att ta sig fram på. Och det är inte långt kvar till vår by. Jag fick allt vända i alla fall.

Efter att ha vänt filosoferade jag om symboliken i att välja höger eller vänster. Konstaterar utan fler utläggningar att högervalet var inte lyckosamt för mig.

Kanske indikerar den här flammande tuvan att jag nästa gång ska välja en annan riktning på promenaden.

Lite i taget

Nu har det blivit dags igen att leva efter den röda kalendern. Det är inte så svårt för den innehåller bara en sak  som ska göras varje dag. Lite svårare är det ibland att få ihop den med den lilla kalendern som vanligtvis ligger i handväskan.Men hittills har det gått bra att kombinera de båda.

 Den första uppgiften var att putsa upp alla 186 skedarna som skulle hängas upp i de fina hängarna kära maken har gjort till mig.
De flesta skedarna får man blanka genom att klä en bytta med aluminiumfolie, strö över rikligt med bakpulver och sedan hälla över kokande vatten. Därefter får de ligga och pysa och fräsa tills vattnet har svalnat. Lätt! Men det vågar jag inte göra med souvenirskedarna. Tänk om alla märken trillar av!! Nej dem får jag allt snällt stå och putsa en efter en. Nu hänger de allihop i hallen och jag gläder mig varje gång jag går förbi dem.

I förra veckan kombinerade jag mina egna uppgifter med ett möte som berör sommaraktiviteterna. Campingen jag engagerar mig i ligger utmed det som kallas Kustvägen sydost. (Kolla gärna in på facebook-sidan) Inför julen ska ett antal företag utmed vägen ha julmarknad. Då ska man kunna plocka kassarna fulla av juldelikatesser. Kassarna tyckte jag om, så ett par ska jag fylla med trevligheter.

Den här veckan har jag inte varit helt ok, så idag fick jag försöka komma ifatt på min göra-till-jul-kalender.
Men det var inte så betungande.
Stormen fällde ju ganska många granar häromkring. Därför är det lätt att hämta ris.
De två krukorna till grindstolparna är klara.  Och två kransar blev det. Men nu måste jag också ut och plocka dekorationer. Det får bli under morgondagens promenad. Det ska ju bli solsken då.

En ny väg

Vilket väder! Inte ens motvind. Synd att det ändå är motigt att ta sig ut.
Men när kära maken frågade om jag skulle gå något i dag kunde jag inte hitta något hinder så det blev att ta på de blå gå-skorna och traska iväg.
Jag valde att gå till höger utanför grindstolparna. (Se där, då fick jag hälsa på flera grannar)

Jodå, det är skönt att gå bara man får på sig kläderna och öppnar dörren. För inte så länge sedan hände det ofta att jag gick mer än halvmilen för att köpa en tidning.

Borstetorp står det på en vägskylt utmed allfarvägen. Tänkte det kunde vara trevligt att se något nytt. Det var en fin skogsväg som måste vara grann på våren för det växte ginstbuskar i mängder i vägkanten.


Kolla, kolla! Det finns fortfarande gula kantareller att plocka.

Ingen påse och enligt min teori mer än halva vägen kvar, så de fick stå.








Vägen slingrade vidare, passerade en liten bäck som porlade. Stannade och lyssnade en stund. Det är rogivande med vattnets ljud.

Så hände det som oftast händer här i socknen när jag väljer en avstickare. Vägen slutar med en vändplan eller tar bara slut. Men den här gången hade jag tur. Där vägen slutade tangerade en vandringsled. Den såg ut att leda åt det håll jag var på väg. Den var väl rösad och lätt att gå. En utsikt mötte mig på ett ställe.






Det var vackrare här och bättre sikt än den gången i våras då jag tog sonen med till Käringakullen. Då såg vi bara tallstammar och björklöv.












Oj, sa jag lätt att gå?
Den här bamse-granen låg tvärs över stigen.
Över?
Under?
Nä, jag är inte vig nog så jag fick gå runt den.

Den här fina bäcken passerade jag.
Därefter tog det bara en liten stund tills jag kom fram på den större vägen igen. Den har jag kört så ofta så jag visste att nu hade jag precis tre kilometer hem.






Stegräknaren visade nio kilometer när jag väl var hemma. Jo, jag är nöjd.

Tjuvstart

Egentligen är det först i morgon som jag ska börja tänka på jul. Det är då jag tar fram det stora kalenderbladet och planerar allt som ska ske före jul. Sen ska det sitta på kylskåpet så jag lätt kan se vad som ska göras dag för dag ända fram till jul.

Men i år blev det tjuvstart på det hela.

En aktivitet varje år på kalendern är att besöka en julmarknad om inte annat för att få knö och känna stämning. För bort mot tjugo år sedan var vi i Huseby. Och nu tyckte vi att det var dags att återvända dit. Tyvärr måste då besöket ske innan kalendern börjar gälla. Men OK någon gång får det väl bli tjuvstart.


 Det tar dryga timmen att ta sig dit och som vanligt är det genom småländska skogar vägen går.










Ganska mycket folk trots det är mitt i vecka. Vi räknade tio turistbussar.
Många utställare också. Det blev rundvandring i alla möjliga lokaler. Mycket mat, tovade tomtar och karameller.
Men det skulle vi inte ha. Jag letar alltid tomtar som är lite udda och riktigt ber om att få följa med mig hem. Kära maken söker efter granar.
Kunde konstatera att det var dåligt med våra önskevaror.
Men det var inte fy skam att se på hemslöjdat både vad gäller snida, sticka, väva och sy.



Så småningom blev vi hungriga av all mat som exponerades så vi sökte upp värdshuset där vi fick egen spilta och intog husets buffé.

 Der fanns två saker som jag tyckte speciellt om av det vi såg. Dels de här lyktorna och dels ett bord med silversmycken som gjutits av efter snäckskal och tång.





 Polkagristillverkning.
Det är ju självklart att man suger på en polkagris. Men se upp för att få en varm, alldeles nytillverkad bit i munnen. Den fastnade rysligt lätt mellan tänderna.



Lite vita julprylar som vi heller inte köpte.

Nu ska jag gå

Soffpotatis. Det är vad jag håller på att bli. 

Det är så lätt att stanna inne när det inte är så trevligt väder ute. (blåst, regn och sånt) Bra mycket trevligare med symaskin, stickor,strykjärn, bok eller varför inte hushållsassistenten och ugnen. Till och med dammsugaren kan få tjäna som alibi ibland. Men till slut går det inte att smita längre. Det märks vart åt det lutar. 

Så i lördags var det bara att sätta igång. Inte njutbart! Genomvåt (för regnet kom naturligtvis när jag var halvvägs) Ont i ben o rygg. Skoskav.

Men jag gjorde det.

Söndagssvängen var väl inte lika eländig men den kändes i kroppen. Bara några stänk och faktiskt en liten sekundsnabb solglimt. Jag var ute och fick den på näsan!

I morse var jag öm. Funderade på hur träningsvärk fungerar, men det lär väl gå över på ett par dagar (en vecka eller två. Kanske en månad eller ett halvår men säkert till nästa höst)

Så gick jag då även idag, solen sken då jag gick men inte då jag vände hemåt igen. På bild ser inte vägen så upphetsande ut. Ganska trist. Det händer inte så mycket på en skogsväg i Småland. Inte många är där.

Men i dag var det annorlunda.

-Först mötte jag en dam med rullator vid återvinningen som jag utbytte åsikter med om vädret. -Sen såg jag ett par flanörer borta på den väg jag inte valde vid vägskälet.
-Efter en kort stund mötte jag en kvinna med två hundar.
-Nästan framme vid vändpunkten stannade en bil och de som åkte i den frågade om vägen till ett ställe som inte jag heller visste var det låg. Jag tipsade dem om vaktmästaren vid kyrkan (hoppas han var där och kunde hjälpa)
-Sen kom en bil till.
-En grävskopa höll på i skogskanten.
-Ett par som gick med raska steg mötte jag.
-Två telefonsamtal klarade jag av
och till slut såg jag en äldre herre med käpp som också var ute på promenad.

Det händer i november

November är en kulen månad. 
Höstprakten har blåst bort och mörkret tränger sig på. (Ibland brukar jag fundera på det här med ljus och mörker, vilket som stiger och vilket som faller) Det dröjer ännu ett tag innan det är dags att lysa upp med alla ljus som hör advent och jul till. 

Men trots allt har november sina ljuspunkter för mig;
En allhelgonahelg för över 50 år sedan träffade jag kära maken. En novemberdag några år senare bestämde vi oss för att bli ett par. Vi förlovade oss en novemberkväll och ett av våra barn är ett riktigt novemberbarn. 
En novemberdag -86 flyttade vi in i ett hus som kära maken byggt nästan själv.
Det är alltid i mitten av november som jag planerar julförberedelserna och sätter upp kalendern.
Ett år i november fick jag ett jobb som jag verkligen ville ha. Och det var i november för tre år sedan som jag blev pensionär. 

Nu är det november igen och jag har gjort något som jag inte hade trott att jag skulle göra. Jag har besökt Veteranpoolen, blivit intervjuad och anmält mitt intresse att åta mig uppdrag.

Ommöblering

Hemma hos oss finns alltid möjlighet till förändringar. Ibland letar vi länge innan vi får tag i det vi vill ha och ibland skaffar vi något "i stället för" så länge.
En gång i tiden hade jag en matmöbel som jag verkligen gillade men den hade inte plats hos oss under den period vi bodde trångt. Nu skulle den passa igen men det är någon annan som har den.

I veckan hittade vi på ett ekskåp när vi kasade runt på nätet. Säljaren bodde ganska nära oss så vi åkte dit för att kolla. Jo, det hade ett par skavanker, men dem trodde kära maken att han kunde fixa. Så efter lite tänka-till bestämde vi oss.
Så vi hyrde kärra, bestämde tid och åkte dit. På infarten låg nu en hög ved avtippad. Skänken fick bäras ca 150 meter och sista biten uppför en backe. Men där fanns säljaren som kunde hjälpa till.
Väl hemma gällde det. Jag bävade. Vi hade precis baxat av skåpet från kärran och skulle påbörja vandringen uppför trappan -då kom grannen klivande och erbjöd sig hjälpa till. (Honom ska jag bjuda på en riktigt god äppelkaka.)
Skåpet kom in och fram till matsalen. Då kära maken böjde sig för att ställa ner åbäket puffade han till piedestalen med den stora kaktusen.

 Det här är alla grenar jag kunde samla ihop bland jord och krukskärvor. Nu blir det nog skott så syrran kan få tillbaka av sin gamla trotjänare.
Ska jag vara ärlig så tror jag inte moderplantan tog så mycket skada. Den blev väl "beskuren" och växer vidare. Men alla knoppar som föll av kommer inte att blomma.

Men skåpet står på plats nu. Vi är nöjda.

En helt annan historia är hur vi lyckades få ner sideboardet, som vi hyst i väntan på bättre alternativ, i källaren.

Ingenting?

Käre maken är på älgjakt och då är jag ganska ensam här hemma. När någon frågar mig vad jag gör i min ensamhet så blir svaret ingenting. Men om jag tänker efter är det nog inte helt riktigt. Lite ute blir det om än inte så mycket som jag skulle kunna. Solen har försökt tränga genom diset men den tar hela dagen på sig att få till en glipa. Men då sprakar det av färg.
Lika mycket av de vackra löven som finns i träden finns också på marken. Det prasslar mysigt när jag går.
Kom att tänka på ett minne från mitt första år i skolan då fröken frågade oss vilken årstid vi gillade bäst. Jag var nog den enda som svarade höst och jag har en bestämd känsla av att fröken fnös. Men höst var fantastisk där jag växte upp och parkerna krattades och lövhögarna växte.
Och det var tillåtet att hoppa och leka i högarna!


Men nu har jag väl ingen större lust att hoppa runt i lövhögarna. Jag går runt i huset och vattnar och plockar ett och annat visset blad istället.

Den här kraken borde antingen kastas eller klippas ner. Men det tar emot när alla spretiga grenar är fulla med blommor längst ut.

Till 35 knoppar räknade jag i morse. Från början var den en inflyttningspresent till syrran. Sen lyckades vi bryta sönder den i en annan flytt och jag fick ta över den.
Fyra flyttar och ett rejält spinnangrepp, men nu är den helt fantastisk.






Och när jag så kommer till fönstret där den här står då sugs blicken automatiskt ut genom fönstret till äppelträden där utanför.

Så när jag nu går här för mig själv och gör ingenting så känns det som om jag vadat i äpplen. Men nu får det vara nog. Ska bara göra några kiviksfrallor i morgon. Degen ska jäsa över natten först.

Tänk att man kan känna sig så nyttig och nöjd när man gör ingenting.

Namnsdag

I veckan ringde dottern och bjöd in till namnsdagsmiddag. Det tackar man ju inte nej till. Efter lite prat bestämde vi att kära maken o jag skulle åka upp till henne redan på lördagen. Idén var min för då skulle jag kunna hjälpa till lite i hennes trädgård.

 Våra barn vet att de har en mamma som är barnsligt förtjust i paket med vackra papper och krulliga snören. Så visst, de uppvaktade och fick mitt modershjärta att slå lite extra. Inte bara för paketen, utan än mer för att de bryr sig och alltid är så omtänksamma.
Innehållet?? Det var inte vad jag kunnat föreställa mig när jag såg paketet.
Kanske så småningom att det hamnar på bild här.

Dottern har besvärligt med sin höft. Och som om det inte var nog har hon drabbats av en riktig brakförkylning med feber och hosta. Klart jag ville hjälpa henne vintra in i trädgården.

(Sen gillar jag ju den typen av arbete. Kan inte tänka mig bättre sysselsättning en vacker Britt-sommar-dag.)
När krukorna var tömda och inställda, kryddorna ställda i vinterförvar klippte vi bort lite grenar från sälg och lönn.
Då föll pynta-lusten på. Vi plockade vackra lönnlöv och trädde upp på en ståltråd. Visst blev det vackert.

Nu måste jag bara göra något riktigt vackert till mitt eget höstbord. Det får bli morgondagens uppgift.

Fredagsmys

Visst är det mys att få äga dagen. Vaknade i morse och insåg att ska, bör och måste inte gällde.
Låååång frukost. Ingen brådska.
Solen tittade in genom mina fläckiga fönster. Men vem vill ägna sig åt inomhusaktiviteter när det är så fint höstväder ute.
Bestämde också att handla inte var alldeles nödvändigt. Så ja, det blev trädgården. Där finns hur mycket som helst att göra.
Medan jag la mig på knä i en rabatt tog kära maken itu med att sortera in campinglivets alla prylar snyggt och prydligt i källaren tills det är dags att plocka fram dem om ett halvår igen.

Det är inte mycket kvar som blommar i trädgården nu efter frostnätterna som varit. Men jo, när jag började klippa ner höstanemoner, flox och andra höga stjälkar dök det upp några små kvistar. De får förgylla middagsbordet ikväll.

Mer då?
-Höstbordet är framtaget och jag funderar på hur jag ska dekorera det, men det ger sig nog.
-Syrenhäcken kom kära maken och ansade, krattade ihop frånklippet och körde till ristippen. Han är allt bra han!!
-Äpplena är fortfarande en riktig ögonfröjd. Plockade ett antal och gjorde en äppelkaka till kvällen.
-Lönnarna gläder oss här i Algutsboda med sin färgprakt. Jag stod en lång stund och beundrade dem. Klarblå himmel bakom löven och kyrktornet som sticker upp. Tänkte hämta kameran men nej, jag är säker på att jag har fotograferat just det motivet ett flertal gånger.

När vi flyttade in är för ett par år sedan letade kära maken fram vår gamla klippare som vilat länge och väl i ett förråd medan vi bodde i lägenhet. Han målade och pyntade den så fint åt mig. Jag blir liksom glad och varm om hjärtat varje gång jag tar fram den -trots att klippa gräs inte är mitt favoritarbete i trädgården. Samma sak idag. Gräset i slänten måste klippas innan det blir djungel. Men det ska väl gå med min fina klippare! trodde jag...
Det gick inte att dra i snöret. Inte ens kära maken kunde. Det är bara att inse, den har gjort sitt. Får väl skaffa en ny, men den kommer aldrig att väcka så varma känslor som den här.

Under äppelträdet

Nästan en hel dag har jag ägnat åt att krypa utmed pionrabatten. Eftersom det inte är möjligt att stå böjd någon längre stund får det bli krypa. Inte utan att jag ångrade att jag inte varit flitigare i trädgården än på badstranden denna sommar. Det blev både skottkärror och hinkar fulla med ogräs och stjälkar innan jag var klar.
Solen sken så gott så även det slitigaste göra är trevligt. Jag tog mig en paus i arbetet och satte mig under ett träd och mådde gott.

Kom på just när jag satt där att jag kunde välja hur jag skulle se på alla dignande grenar;
Se färgen, känn doften, förtrollas av solreflexerna - att äpplen kan vara så vackra.
eller
Ojojoj vad jobb, mos, must, kräm, paj, kaka, saft, chutney, klyfta-frysa in-ha i matlagning.....
Gissa vilka tankar som vann plats i min hjärna. (Kan berätta att första omgången äppelmos blev jättegod och nu ligger i frysen att ta fram och bjuda på till julskinkan.)

Men visst som det sjungs i visan: "Minns i november den ljuva september", så visst ville jag påminna mig om hur fantastisk denna månad faktiskt varit. Östersjöns vatten bjöd på sköna bad. Vi tände ljus och satt ute i det alltmer tätnande mörkret.
En kväll då det var alldeles stjärnklart tog kära maken och jag varsin solstol med oss och gick ner på badbryggan och satte oss. Vi hade filtar med oss som vi svepte om oss, så lutade vi oss bakåt och iakttog natthimlen. Fyrarna Långe Jan och Ölands södra grund blinkade, flygplan och sputnikar for över himlen. Ju längre vi satt desto fler stjärnor tycktes visa sig för oss. Fyra stjärnfall - men inte hann jag komma på vad jag skulle önska mig. Fast det var nog alldeles tillräckligt att bara få sitta där och se skådespelet.

Så kom i alla fall den dag då de gula lövruskorna påminde om hur ljuvligt det än är så blir det höst.

Det är bara att bläddra runt bland bilderna för att minnas och längta till nästa säsong.