Nya vyer

Nu har jag varit ute på äventyr. Ja äventyr och äventyr, men en resa i alla fall. En present på födelsedagen var att få en heldag på Syfestivalen i Älvsjö. Dottern fixade en resa till ett otroligt lågt pris. Kära maken skjutsade mig till påstigningsorten utmed stambanan. Efter byte i Linköping var det ett s.k. lokaltåg som tog mig till Västerås. Lite sysslolös på tåget var jag väl, för sticka, läsa och lösa korsord kan man inte hålla på med hur länge som helst i ett kör. Roade mig med en selfie.


Det blev verkligen en heldag i mässhallen med min syster. Lite uppehåll för fika och lunch var det förstås, men de intogs på ort och ställe, och ingen tid förspilldes.
Mycket att titta på och mycket att ta i. Nu är det ju så att både min syster och jag har som intresse att sticka. Då kan ju alla förstå att det blev mycket garn och stickmodeller som vi botaniserade bland.

Tro nu för all del inte att vi snabbade oss förbi skinnvästar, symaskiner, trikåtyger, lapptäcken, glasögonputs och sybehör. Ånej. Överallt var vi. Till och med bland pärlor och klistermärken kollade vi in.
Häftigast får jag nog ändå säga att det var i en monter med underkläder. En kvinna som sydde dessa plagg själv och dessutom anordnade kurser i konsten att få till det. Jag har adressen på mitt arbetsbord tills vidare.

På mässan fanns åtskilliga prova-på-aktiviteter. I år testade vi på att spinna med slända. Inte helt enkelt får jag tillstå. Tyvärr kommer det inte att bli min framtida favoritsysselsättning heller. Men jag har prövat!
Kolla bilden här nedan. Kosvansen som ligger längst fram är min första handspunna tråd!

Det lila som ligger under ullen är ett ljuvligt garn i bomull, lin och bambu som så småningom ska bli en jumper till mig.
Efter ytterligare ett par trevliga dagar med utflykter och samvaro med syster, och hennes sons familj var det dags att åka hem igen. Men först kunde jag inte låta bli att införskaffa den här tröjan som min syster stickat.

Väl hemma kan jag konstatera att vintern är på väg bort. Det tycker jag om. Jag ser fram mot solen och värmen. Tänk så mycket det kommer att finnas att fotografera!

Så kom beskedet att mina nya glasögon var klara för avhämtning.

Efter fem år av suddigt dubbelseende är nu alla trafikskyltar skarpa på håll. Böcker lättlästa. Handarbeten roliga när mönster syns. Och bäst av allt; småfåglarna vid fågelbordet är inte anonyma längre.








Och kolla här!! Kära maken har gjort ännu en hylla till mig att samla skedar i.















Ur mina gömmor har jag plockat fram ett par gamla mjölsiktar. Nog ska de kunna bli något.









Det gäller ofta att dra ut på njutningar och få dem att räcka länge. Det här är blommor ut några av födelsedagsbuketterna som får mig att glädjas lite till.

Min dag

Nej, jag tror inte på allvar att det bara var min dag igår. 
Alla har väl rätt till varje dag och ingen kan göra eget anspråk på någon dag. 

Men i alla fall...
Ensam om dagen är jag alltså inte; det finns 158 personer runt om i landet som heter Jenny (även om de inte tilltalas med det namnet) och fyller år samma dag. Men vi var bara två Jenny som fyllde 70. 

Den 6/2 har tre olika teman som uppmärksammas; jag känner för dem alla tre och är nöjd med att dela med mig av uppmärksamheten till dem. 

-Internationella dagen för nolltolerans mot kvinnlig könsstympning
-Samernas nationaldag
-Semikolonets dag

Dessutom är det sen ett antal år tillbaka också syrrans namnsdag. 






Men i alla fall....
Ibland får man bara tänka på sig själv, och njuta av att andra också uppmärksammar en.
I vår familj är alla väl medvetna om min förtjusning i paket med vackra omslag, krusiga snören med många knutar och andra dekorationer. Sådana dök naturligtvis upp. Signe hade först kollat att allt var rätt gjort.

Med tanke på att varken kära maken eller jag är helt kuranta tog vi det lungt under dagen.

Det är lika roligt idag som igår att öppna kuvert, mail och andra sidor för att läsa kort och hälsningar. Vad som fanns i kuvert och paket kommer väl att synas här på sidan så småningom.

Men i alla fall...
Jag har lovat att berätta om den mest fantastiska present jag fått/ska få.
Allt började för så där en fem år sedan när jag var hos optiker och provade ut nya glasögon. Fick dem och upptäckte att det inte fungerade som jag trodde det skulle. Återbesök hos optikern blev besked om grå starr och remiss till ögonläkare. Ögonläkaren och jag kom väl inte så där bra överens. Därför tog jag inte erbjudande om operation på en gång. Tänkte väl att det får bli när jag inte ser längre. Under åren som gått har jag våndats och skjutit vidare på nytt läkarbesök.
Den här vintern har det blivit besvärligt. Det är läsa och handarbeta som blivit rysligt besvärligt. Så jag tog mig i kragen och hamnade efter en del turer hos en ny optiker i förrgår. Efter undersökning och hela proceduren man gör hos en optiker är resultatet fantastiskt. Här behövs ingen gråstarrsoperation. Rätt korrigeringsglas och vips - full synskärpa. Gissa om jag är glad!! Se upp, om två veckor ser jag allt igen.

Men i alla fall...

För var dag som går blir vårt liv en dag längre, det är så jag vill se på det. 

Nu har jag fått 25567 dagar och i kväll kan jag lägga ytterligare en till samlingen.

Solglimt

Det är förkylningstider hos oss. Förra veckan drabbades jag, för första gången på fem år, av förkylning och det ordentligt. Men värst var inte det, utan att nu har kära maken också drabbats. Egentligen är ju förkylning bara en blaha-blaha åkomma. Om man inte som kära maken saknar ett fungerande immunförsvar. Ganska typiskt, här har vi yvts över hur otroligt snabbt kära maken återhämtat sig och orkat "nästan" som förr i tiden. Nu har vi fått se vad skört immunförsvar innebär.
Så.... inget att be för. Ut och skotta snö, för insnöad är ju det sista jag vill bli.
Tre dagar i rad har det kommit rejäla mängder. Himlen har varit grå. Kommunens snöplog är jätteduktig på att göra stora vallar utanför vår infart. (Eller drabbar det alla?) Medan jag jobbat med snön har fåglarna suttit högt där uppe och bara väntat på att våga sig mer till maten igen.

 Nåväl, efter dagens snöskottande fick jag åter krypa upp i fåtöljen, plocka fram stickningen och fortsätta. Då plötsligt hände det. Solen tittade fram och lyste upp hela rummet (det är söderläge förstås). En stor solruta på golvet och blå glipor syntes därutanför på himlen. Men snabbt över var det förstås. Jag hann inte ens hämta kameran och fånga glimten. Det kändes lika snopet som när jag var på promenad och hade fotograferat ett par pinnar utmed vägen, stängt av kameran och stoppat ner den i fickan; lyfter blicke och får se en älgkalv kliva över vägen bara ett tiotal meter bort.

Det är så lätt att missa solglimtarna. Men de finns där ju bara man är uppmärksam och lägger märke till dem. Sen kan man ju låta dem få lite större utrymme i sinnet än som bara en glimt.
Nu tänker jag efter. Redan i dag har jag glatt mig flera gånger; först när jag vaknade och kom ner i köket. Det är 1a februari och dags att byta bild på almanackan. Dottern har gjort den till mig.Varje månad visar en ny bild av barnen. Månadens bild gillar jag. Båda barnen på bilder tillsammans med våra goa katter som följde oss i så många år.

En annan sak att glädja sig år är när gamla ruggiga krukväxter plötsligt tar i.

Något som jag verkligen gläder mig åt är "Mimmis resa" Den kan man följa på facebook. All vilja att göra gott och bidra är fantastisk.

Det är kämpigt nästan jämt, men solglimtar finns hela tiden bara man tar sig tid att se dem.