Pyspunka

Hittade det här fotot i mitt arkiv. Visserligen vinter. Men kanske var det en pyspunka som tog ut sin rätt. Sakta men säkert sker förändring. Man är inte riktigt medveten om vad som händer förrän det är ett fullbordat faktum. Lite drastiskt kanske att bara lämna ekipaget.
Tänker man efter finns det ju mycket att upptäcka även när det långsamt går mot förändring.

Undrar just var det fina vädret tog vägen. Efter midsommarhelgen har det mest regnat. Det blir inte några långa stunder ute. Jo, om man står ut med väta och knott så går det utmärkt att vistas utomhus. Och det kan ju gå en stund ibland så jag inte missar det som händer bland blommor och blad. Pionerna vissnar och tappar sina kronblad. Inte snyggt, måste hållas efter och plockas bort. Men komposten är vacker


För något år sedan kapade vi jasminen jäms med marken för den var så spretig, sned och vind. Förra sommaren kom det ett par grenar vid sidan av, ur den gamla roten. Såg inte så mycket ut för värden, men i år har de vuxit till sig och börjar bjuda på väldoftande blommor.

Mellan skurarna i dag kunde jag konstatera att knopparna på dahliorna, som är meterhöga, också så sakta börjar slå ut.









En annan skönhet som börjar slå ut och förhoppningsvis ska locka fjärilar är den här gulklinten.

 Jo då, kollar jag mellan stammarna kan jag se, ingen explosion i krukor och rabatter. Snarare ett stilla pysande så jag hinner med att se och uppleva hela härligheten.













Men det som faktiskt föranledde alla tankar på pyspunka var något helt annat. Sen några veckor tillbaka har kära maken och jag vetat att den här vecka skulle vi få svar på hur/om den tuffa behandling han gått genom givit resultat. Förhoppningar och oro har pyst ur oss då vi försökt förbereda oss på det värsta men tro på det bästa.
När vi åkte iväg härom morgonen tror jag inte vi växlade ett enda ord på hela resan. I mitt huvud fanns bara "Hur ska jag ta beskedet?" Efter hälsningsfraser och lite rundprat säger läkaren bara att det ser ju fint ut.
Därefter prat om värden som är låga och hur lång tid det tar att återhämta sig och hur uppföljning ska ske
Tillbaka i bilen igen ser vi på varandra med tårblanka ögon och konstaterar att vi ju borde jubla, dansa och ropa ut vår gäldje. Men....
Nej det känns som en pyspunka.
Huvud och hjärta har tagit in glädjebeskedet. Magen behöver visst lite längre tid på sig. Jordgubbar och champagne har väl gjort lite verkan.

Midsommar UPA

Vad gör man när man tar time out?

Ja, jag kallar det så, det här att jag har klivit åt sidan och inte gör allt det där som jag hade åtagit mig, tänkt att jag skulle göra och det som jag borde ta itu med. Ganska skönt att vifta bort alla ska och bör med ursäkten; jag orkar inte. I stället klipper jag gräs. Lite lagom oväsen och synbart resultat på direkten.

En dag före midsommar, när vädret var så där ljuvligt varmt och soligt, åkte käre maken och jag till Öland. Det var länge sedan vi var där senast.
Jag har men, inte käre maken, besökt Borgholm. Så det blev första stoppet med fika och turistpromenad. Därefter fortsatte vi norr ut, valde "kostigen" utmed östra kusten. Det var fantastiskt vackert. Det blev många stopp och mycket fotograferande.
Den här bilden får illustrera mig och min status nu. 

 Ingen sten är en för stor börda men försök ta allt på en gång....
Det går bara inte.





Väl hemma igen klippte jag gräset och pysslade om fågelbadet. Även skator, sädesärlor och flugsnappare ska ha det helgfint.

När vi flyttade hit till Algutsboda var en av de första saker jag tog itu med den långa pionrabatten. Då, för tre år sen, slogs pionerna med kirchkål. Inget annat fanns där. Nu är 95% av ogräset borta, pionerna blommar rikligt och har fått sällskap av annan ögonfägnad. Snart finns där växter med olika blomning så det alltid finns något vackert att titta på.

Men pionerna är sommarens huvudnummer. Allt eftersom de har blommat över pryder kronbladen komposten.

Och det blev midsommar. Visserligen lite kallare än dagarna före.
Båda våra barn var här hos oss. Dottern och jag passade på att gå en sväng. Utmed vägen slog en alldeles speciell doft mot oss. Smultron! Det är riktig sommar att plocka handen full och stoppa allt i munnen på en gång.








Hos oss har vi ju restriktioner. All mat ska vara väl tillagad. Sill, jordgubbar och andra liknande saker får vara tills vi vet att käre maken har återfått ett bra imunförsvar.
I midsommarveckan har kära maken tre bemärkelsedagar. Sonen tog på sig att laga en festmåltid.
Efter mycket stök och pyssel i köket serverade han oss en fantastisk måltid med anka.
Det var premiär för mig.



 Egentligen har jag lovat mig själv att aldrig fotografera mat och visa upp i olika sammanhang. Det är ju så mycket mer än synintrycket som gör måltiden. Men detta var gott kan jag lova. Och vilken sås!
Nog ska han få laga mat och bjuda mig/oss varje gång han korsar Atlanten och kommer hit.

 Mätt och belåten och glad att ha hela familjen samlad avnjuter jag till sist bordsdekorationen.

 Sen blir det till att klippa gräs igen.........

För hundrade gången

Som mamma har det väl hänt att man någon gång sagt: för hundrade gången ber jag.....

Men nu ska det förhoppningsvis inte handla om tjat utan att det här är mitt hundrade inlägg på den här bloggen.
Från början hade jag tänkt att det här inlägget skulle handla om att det är skönt att ta paus och se andra saker i sin vardag än de som har varit synnerligen närvarande under en tid. Men så vill det sig inte. När karusellen saktar farten och yrseln börjar avta ser man annat än det man tänkt och trott.

 För ett tag sedan visade jag en tulpanlök som växte i toppen på en annan tulpan. Båda överlevde och med lite hjälp fick värdtulpanen komma fram och visa upp sig också.

Det är väl egentligen bara lite kuriosa från min trädgård, men det är sådant som fångar blicken när tid ges att se vad som händer.





Instängd i min "pausbubbla" har jag haft fullt sjå att plantera, rensa, ansa, flytta om blad växter och naturligtvis klippt gräs (det växer som ogräs)




Allt tycks ta i för fullt för att växa och glädja med sina enastående förger

och former.







Tillsammans

Nyplanterat efter att alla höstanemoner blivit förpassade till annan plats.

Även inne har mina växter ansträngt sig för att blomma rikligt och somliga en extra omgång som julkaktusen. Den gick iblom för tredje gången sen i julas.
Porslinsblomman har mängder med blommor som får hela huset att dofta.




Lite svårt har jag att avgöra om det är trädgårdsarbetet eller om det är arbetet med campinglivet och de åtagandena som jag stuckit emellan med hela den här tiden då det var meningen att varva ner och njuta att "det värsta nog är över".



Jag borde glädjas åt alla vackra blommor och att vår trädgård hela tiden förändras och förbättras.
Jag borde glädjas åt att campingen är en ovärderlig oas för medlemmar och gäster.
Jag borde glädjas åt att jag lyckades sy klart det utlovade lapptäcket som skulle bli lotterivinst.
Jag borde glädjas åt att kära maken för var dag som går återhämtar sig. (Att han har utseendet emot sig och tolkas som mycket friskare och starkare än han är, är en helt annan historia.)
Jag borde glädjas åt sol och värme som jag längtat så efter.





Men så har det inte blivit. Allt har känts allt tyngre för varje dag. Allt som sägs eller görs får en sned tolkning i mina tankar. Kanske blev jag som tulpanen på bilden här ovanför. Instängd och oförmögen att blomma.
Men nu får jag hjälp. Någon speglar mig, mina känslor och mina reaktioner. Någon ställer frågor så jag kan se vad som är viktigt. Någon påpekar vilka rättigheter och skyldigheter jag har mot mig själv.
Det har lett fram till att jag nu tar time out från allt som inte är nödvändigt för mig och mina käraste.

Bilden här nedan är tagen vid Färskesjön i Blekinge och texten har jag hittat på facebook.
Strunt samma varför det blev som det blev, det är framåt som gäller.