Tillfällig svacka

En liten undran; är det optimisten eller pessimisten som har det jobbigast när det kör ihop sig. Fast det kvittar väl egentligen. Man kan inte jämföra sina eländen.
Nu hände det mig. Kanske bara en tillfällig svacka men i alla fall....


Det var tänkt att jag skulle baka årets lussekatter. Med fjolårets lyckade bak i tankarna satte jag igång. Jag följde receptet till punkt och pricka. För är det något jag lärt mig under de senaste åren, så är det att ska man lyckas med glutenfritt, så får man inte chansa. Så stod den där, degen, och jäste riktigt fint. Men när det var dags att ta upp den och göra lussekatterna var det inte som jag mindes och tänkte mig. Det var nästan som att hälla upp sockerkakssmet på bakbordet. Som den optimist jag oftast är, fyllde jag på med mera mjöl och försökte få degen att tjockna. Men ICKE. Efter att ha tillsatt både teff och bovete i mängder rann det fortfarande mellan fingrarna. Med deg som rann över allt och tårar som rann utför mina kinder skrapade jag för allt vad jag var värd tills hela eländet låg i soppåsen. Samtidigt som jag lovade mig att aldrig baka igen. (Hur länge jag nu kan hålla det löftet.)

 Men det tog på krafterna. Man blir trött av att vara ledsen och att känna sig så misslyckad som jag kände mig när degen åkte ut i soptunnan. Resten av dagen gick jag runt och tyckte synd om mig själv och frös och frös och frös. Efter den pärsen blev det kväll som tur var. Det var länge sedan jag somnade så tvärt och sov så länge i ett svep. Trots det kände jag mig fortfarande påverkad av det misslyckade baket.

Måste erkänna att jag haft det svårt att komma igen. Inte mycket har blivit gjort. Ändå vet jag så väl att det bästa sättet att få energi är att alstra energi. Så for alla plattityder genom huvudet som brukar sägas till dem som tillfälligt är ur slag. Ryck upp dig! Ta dig i kragen. Ta ett krafttag. Skärp dig. Bit ihop..... Det gick åt mycket inre övertalning innan jag till slut tog på mig gå-skorna och stoppade kameran i fickan.




Det blev en bra promenad. Naturen erbjuder hur mycket tröst och kraft som helst. Fick för mig att jag skulle gå en väg jag inte gått på länge. Och vips, där var den! Trött, bruten och eländig men det finns alltid någon som bryr sig och kan ge en värmande kram






Vägen jag valde leder fram till en rast- och utsiktsplats. Tror inte den besökts på länge för utsikten är minimal. Rogivande att stå där en stund i alla fall.











Annars dök det upp många motiv som bekräftar känslan av att känna sig lite knäckt.












Eller att bara stå där och inte känna sig så värst bra.










Till min glädje såg jag att det fanns markeringar till och från min lilla rastplats. Bra då följer jag dem och kommer fram till en bra gångväg som ledet tillbaka hem. Lite knöligt var det, men som sagt, leden används nog inte så flitigt.

Humöret blev bättre ju längre jag gick och som ett omen dök en portal upp på stigen. Måste betyda att jag nu kan lämna det misslyckade baket bakom mig och att nu ska det bli andra bullar av.

Men säg den glädje som varar. Helt plötsligt tog markeringarna slut och framför mig hade jag en pöl, några rotvältor och taggtråd.

Ja, det blev till att välja en annan väg. Det är bra att det alltid går att ändra sig och välja andra vägar.

Alldeles innan jag lämnade skogsvägen såg jag den! 

Hjärtliga hälsningar!!