Vart barkar det hän?

Så var den julen över! Ett par juldagar går så fort. Det hjälper inte hur mycket man försökt att förbereda för att det ska vara länge. Så fort julgröten serverats och skinkan provsmakats dan före är det som att göra ett magplask in i den trevliga familjesamvaron, allt det goda, värmen och skratten.
Sen kvicknar man till på tredje dag jul och får försöka kravla sig upp ur den egna ombonade pölen.
Som vanligt drog helgen förbi som en stormvind.






På tal om pölar, ankdammar och andra vattensamlingar; det är gott om den i skogarna där jag promenerar. Inte behöver de vara stora heller för att spegla och reflektera stort och smått både nära och från längre bort. Lite helgfirande till, men sen är det nog dags att se sig om och bry sig om vad som händer runt omkring.










Undrar just om den här bilden kan symbolisera det nya år jag står inför. Där finns en tydlig, om än övervuxen, väg in i något. Fallna träd både framför och efter vägbommen. Nog får jag lust att kolla vad som döljs bakom alla de hindren. Det gäller väl bara att ta itu med dem.





Bara en liten bit från den svårtillgängliga infarten hänger den här. Jag ser ett tydligt J (för Jenny). Det måste vara en skyltning för välkommen till mig. Med tillförsikt ska jag ta mig an det nya året med hinder och glädjeämnen allteftersom de dyker upp.













Ibland dyker frågan "Vart barkar det hän?" upp. Det passar nog att ställa den frågan inför ett nytt år med så många oroshärdar i världen. Den här barkbiten som svängde i vinden är väl en bra illustration till frågan. För min del ser jag dessutom ett mänskligt drag som ger mig tro att det nog ska "reda sig" som bror min sa.


Till slut innan jag stänger och låser för det här året har jag en sak kvar att skriva ner.

Det är inte dumt att fundera på något som varit viktigt eller haft stor betydelse under året. Det är nog många saker det. Efter lite eftertanke väljer jag en mening jag läste någonstans för en tid sedan:

Det blir bra till slut. Blir det inte det så är det inte slut.

Även om mycket är bra lär det finnas mycket kvar som ska bli bra. Jag tänker fortsätta göra så gott jag kan och gläder mig åt att det finns så många fler som gör på samma sätt.
Med den tanken svängde jag ut på den lite större vägen på min promenad och visst var det någon som blinkade åt mig i största samförstånd.

Nu är det nära....

"Advent betyder ankomst, vi väntar på någon som ska komma." Så står det bl.a. på svenska kyrkans hemsida. Religiös eller inte, men advent ses väl oftast som tiden då vi väntar på julen. Var och en gör det på sitt sätt. Jag väntar, förbereder och ser fram mot julen. Mitt motiv är gemenskap. 

Hur gärna jag än skulle vilja är det omöjligt att fylla hela adventstiden med förberedelser. Därför blir det en del annat gjort också.

En tidig lördagsmorgon satte vi oss på en buss, kära maken och jag. En bussresa till Stockholm kan väl aldrig vara fel. Den här gången hamnade vi på en resa med tomma platser i bussen. Ganska skönt att kunna bre ut sig lite. Sen såg vi en föreställning som var "fartfylld och klämkäck". Jodå, vi var riktigt nöjda och hade en trevlig kväll både på teatern och i hotellobbyn senare på kvällen. Bussresor medför oftast att vi får så där en fyra - fem timmar att slå ihjäl på stan i väntan på att bussen ska åka hemåt igen. Det fick bli alla våningarna i ett varuhus fullt av saker skyltade som julklappar och sedan en riktigt lång fika. (Vi var båda överens om att fikan var det bästa.) Lite svårt har jag att förstå varför alla har så bråttom, ser så allvarliga ut och pratar så högt i sina mobiler.




Väl hemma igen var all snö och kyla vi haft ett tag helt borta. Det underlättade min för mig när jag skulle försöka hitta lite granris för att göra dekorationer till garagedörrarna. Inte svårt att hitta en fallen gran som jag kunde plundra på några grenar. Dessutom fick jag en liten stund vid den här lilla pölen.




Tyvärr kan jag inte påstå att allt är frid och fröjd. Den här senaste veckan har givit mig tre orsaker att bli frustrerad. Det händer inte så ofta men nu....


Först var det min stora, fina, gamla kaktus. Jag kallar den bara rätt och slätt "min julkaktus" för den har alltid, varje år, blommat rikligt runt jul. Knopparna kom och en och annan blomma också. Överdådet uteblev, knopparna växte inte till sig. Däremot fick jag se en mängd fläckar på bladen.

Efter lite googlande och hjälp är jag nästan säker på att det är falsk spinnkvalster som drabbat den. Just nu står kaktusen i karantän nere i tvättstugan och har fått en riktig dusch av "kvalsterspray". Förra gången, då det var ullus, fixade jag den men den här gången är jag inte lika hoppfull.










Sen fick jag en riktig repa på bilen av en närgången medtrafikant. Han var alldeles för ivrig att komma in på parkeringsrutan bakom mig så han sneddade och gav mig lite plåtskador.

Även om hans försäkringsbolag tar hela skadan så är det jag som har omaket.

Den tredje saken som fått mig riktigt frustrerad var när jag häromdagen började pynta med tomtar. Som nästan alla andra har jag också några måsten i pyntandet. Tomten, som sonen gjorde på mellanstadiet, ska stå på soffbordet med smidesstaken, som pyntas med kryddapelsin och ljusmanschetter. När sakerna packades upp kom jag till min fasa på att förra året hade de gamla manschetterna gjort sitt. De röda kulorna satt inte fast längre så ljusmanschetterna var kastade. Alltså behövde jag nya. Kan berätta att jag sprungit som en skållad råtta i butiker och letat utan att hitta en enda användbar. Min svägerska kunde i alla fall hjälpa mig med några i väntan på att det blir modernt med den riktiga sorten igen. Och då kommer jag att stå först i kön!!

Tur att jag har skogen nästan inpå knuten. Där går det inte att gå omkring och känna sig stressad någon längre stund. Överallt har naturen ordnat egna otroligt vackra arrangemang.

Inne var det dags för det jag, som man säger här i Småland, "syter" mest för. Eftersom vi inte tar in gran och hänger full med kulor får kulorna hänga i fönstret. Varje kula fäster jag i gardinkappan med en nål. Det gick bra i år. Inte en enda kraschade i golvet.

Nu är bara två dagar kvar till julafton och det efterlängtade besöket av våra barn. Då är advent över och julfriden lägrar sig hos oss.

Nu stundar andra tider

Det ser mörkt ut. Egentligen är det väl inte så konstigt när det fortfarande är några dagar kvar till det vänder. Även dagar då himlen är blå orkar solen inte upp över trätopparna. Det blir till att gå runt på skuggsidan vilken väg man än tar.

 Men i ärlighetens namn får jag väl erkänna att jag har varit väldigt dålig på dagliga promenader under att tag nu. Säkert kan jag komma på en mängd saker att skylla på. Men det är ingen idé att lägga energi på en massa förklaringar som i alla fall inte är relevanta.
När jag så bröt inne-sittar-trenden häromdagen kände jag mig inte ensam i den dåliga vanan. Inte ett spår i den några dagar gamla snön. Inte en mänsklig fot, inte ens rådjur, hare eller mus hade gjort några avtryck.

Det stämmer till lite eftertanke. OK, varför djuren eller andra levande varelser inte trampat runt är väl deras sak, men jag....

Jag fick allt lite dåligt samvete. Att ta en daglig promenad för hälsans skull är väl det minsta jag borde göra. Hur lätt har jag inte för att gnälla om ont och stelhet. Nej nu får det vara nog!!

Precis när de tankarna börjar slå rot ser jag två saker framför mig som jag får erkänna känns som symboler för vad som håller på att hända i mitt undermedvetna. (Men jag måste ändå protestera mot mig själv) Lavan som blåst ner på marken såg ut som ett skägg. Den vises skägg tänkte jag först. varför i hela friden är det ett skägg som ska symbolisera vishet????
Strunt samma om det är ett skägg eller en uggla som får mig att inse att det behövs förändringar.
Några steg längre bort fick jag syn på den här symbolen som väl alla scouter är införstådd med: "följ ej denna väg".

Alltså; nu får det vara nog. Ta dig i kragen, en spark i baken, lyft dig i håret, prioritera, ta i, ta dig samman, skärp dig, ryck upp dig, kom till skott.........

Ja ja, så kan det vara. Lätt att säga men inte lika lätt att genomföra. Men jag ska försöka. Det finns ju saker att upptäcka utmed vägen, även om jag går samma sträcka varje dag.

Igår fick jag ännu en vink om ett hälsosammare liv. Det ska nog passa mig. En riktig utmaning!
ICA´s klassiker. Nu har jag anmält mig, och ligger som synes i startgroparna.

Den 23/1 -17 börjar det!

Tills dess kan jag njuta av att ha bestämt mig och av att i lugn och ro fortsätta förbereda julen.