Nu ska jag gå

Soffpotatis. Det är vad jag håller på att bli. 

Det är så lätt att stanna inne när det inte är så trevligt väder ute. (blåst, regn och sånt) Bra mycket trevligare med symaskin, stickor,strykjärn, bok eller varför inte hushållsassistenten och ugnen. Till och med dammsugaren kan få tjäna som alibi ibland. Men till slut går det inte att smita längre. Det märks vart åt det lutar. 

Så i lördags var det bara att sätta igång. Inte njutbart! Genomvåt (för regnet kom naturligtvis när jag var halvvägs) Ont i ben o rygg. Skoskav.

Men jag gjorde det.

Söndagssvängen var väl inte lika eländig men den kändes i kroppen. Bara några stänk och faktiskt en liten sekundsnabb solglimt. Jag var ute och fick den på näsan!

I morse var jag öm. Funderade på hur träningsvärk fungerar, men det lär väl gå över på ett par dagar (en vecka eller två. Kanske en månad eller ett halvår men säkert till nästa höst)

Så gick jag då även idag, solen sken då jag gick men inte då jag vände hemåt igen. På bild ser inte vägen så upphetsande ut. Ganska trist. Det händer inte så mycket på en skogsväg i Småland. Inte många är där.

Men i dag var det annorlunda.

-Först mötte jag en dam med rullator vid återvinningen som jag utbytte åsikter med om vädret. -Sen såg jag ett par flanörer borta på den väg jag inte valde vid vägskälet.
-Efter en kort stund mötte jag en kvinna med två hundar.
-Nästan framme vid vändpunkten stannade en bil och de som åkte i den frågade om vägen till ett ställe som inte jag heller visste var det låg. Jag tipsade dem om vaktmästaren vid kyrkan (hoppas han var där och kunde hjälpa)
-Sen kom en bil till.
-En grävskopa höll på i skogskanten.
-Ett par som gick med raska steg mötte jag.
-Två telefonsamtal klarade jag av
och till slut såg jag en äldre herre med käpp som också var ute på promenad.