I ur och skur

Tro inte att jag klagar. Ja, över vädret menar jag. Lite regn får man väl tåla. Det regnar ju inte varje dag. För att muntra upp sig finns det mängder med glada tillrop:

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.

Efter regn kommer solsken

Det är inte regn, det är flytande solsken.

Och många, många fler....

Det var så att vi lovat dottern att komma till henne och hjälpa till med de träd hon hade liggande och som ska bli ved.




I lördags morse lämnade vi Algutsboda, om inte precis i strålande sol så i alla fall i hyfsat väder.
Rosbusken doftade då jag passerade ut till bilen.

Väl framme hos henne blev det en snabb fika, klädbyte och ut. Det kändes brådskande för molnen var riktigt regntunga. Men som det så vackert heter: "i ur och skur", vi fegar inte när det gäller.





Här spånar kära maken.















Dottern bär fram och håller i.














Sen lastas hela skottkärran full med små, stora och större kubbar.
(Inte bara en gång utan gång på gång)













Kärran ska skjutas förbi kaprifolen, pionerna och bort bakom skjulet.

















Där är det meningen att kubbarna ska kastas in genom det här hålet.
Det är nu jag kommer att tänka på alla som leker att de tar hand om veden för att ha värme till vintern. Kubbspel kallas det visst. En del blir så duktiga på det så de deltar i SM i kubbkastning.

När jag tränat på att kasta in kubb genom hålet ett tag kände jag mig riktigt pricksäker. Det var bara några gånger jag kom snett och slog handleden i kanten.



Trots att vi bara tog en snabblunch för att kunna fortsätta jobbet hann regnet ifatt oss. När vi var riktigt genomblöta gav vi upp, glada och nöjda med vad vi åstadkommit dittills.
Det blev en utsökt god middag och ovaggad sömn till kvällen.

I dag var vi precis färdiga så långt vi kunde innan det åter började skvätta på oss.

Dottern tränade kast med kubb hon också. Hennes miss gjorde visst bra ont i tummen.
Med veden under tak återstår klyvning och stapling. Men (än så länge om alls) är det inte mitt bekymmer.


Väl hemma igen kunde vi konstatera att det regnat en del i Algutsboda också. Men vi var inte här så vi slapp det regnet.

Och så tittar solen fram igen!

Men det mesta ät blött och det blåser på ganska bra. Lusten att vara ute är inte så stor. Det får bli favoritfåtöljen och en annan trevlig sysselsättning.

I morgon kommer en ny dag. Då får jag gå ut och se efter vad som kan finnas kvar av blommor på den vita pionbusken.

Man lär sig...

Väder kan man ju alltid prata om. Nu är det bara så att jag gillar sol och värme. Får nog tillstå att det inte varit så översvallande mycket av det läget hittills i sommar. Men säkert är att varje gnutta som tillhandahållits har jag utnyttjat. De här senaste dagarna har det växlat och därmed även jag och vad jag gör. Hur det än är så är det säkert; solen finns där bakom och kommer snart igen!!

 I trädgården finns nu mängder med villiga medarbetare.

För min del blir det ganska lata dagar.

















Ibland hinner jag ta en bild eller två på de flitiga krypen.
Eller mer rätt: jag tar mängder med bilder, och kasserar nästan lika många. Jag gör allt för att lära mig konsten att ta fina bilder. Ibland får jag till det.

 Mest tacksamt är det att titta på blommorna genom kameralinsen, de har ju den goda smaken att hålla sig stilla. (Nästan jämt i alla fall men ibland vajar de i vinden till mitt förtret.)

De första åren här i Algutsboda tyckte jag att det alltid skulle rensas i land och rabatter. Det handlade om hinkar och kärror med ogräs hela tiden. Men den tiden är över nu. Det handlar mer om att hålla efter, ansa och ta bort visset. Det är absolut njutbart att ha sådant arbete samlidigt som vilda bin och humlor surrar.

Promenader i skog och mark har alltid varit något jag uppskattat. Förr i tiden (från mitten av -60-talet) var det en gemensam upplevelse för kära maken och mig. Men under ett antal år har jag fått gå själv. Nu är det ändring på det. Kära maken kan gå med och jag tar honom med på alla de promenadvägar jag skaffat mig här sen vi flyttade hit. Jag är fullav entusiasm och pekar och visar; där är stubben jag fotograferade, där är den mossiga vagnen jag kollat in, där är den trasiga fågelholken....

Hoppsan, vad hålls jag med? Det är inte utan att ett minne av dottern kommer farande.
Hon var i 10-årsåldern och vi var som vanligt på en liten utflykt. Och som vanligt mässade jag om allt vi såg och gick förbi. Då kom det från henne: "Mamma, du behöver inte säga allt".
Så jag biter mig i tungan och tänker på citatet:
När du talar repeterar du bara vad du redan vet. Men när du lyssnar kanske du lär dig något nytt. (Dalai Lama)
Jag stänger munnen, öppnar ögon, öron, händer och sinne, och tar in vad som bjuds på promenaden.

En vit snigel. Albino??

Sniglar gillar jag iiiinte. Mest illa tycker jag om spansk skogssnigel. De finns i mängder hos oss. Kära maken får gå på snigeljakt morgon och kväll. Hos oss klipps de inte, inte heller får de dränka sig i öl. Men förpassas till sällare jaktmarker görs de.

Väl hemma hittar vi att det vi såg i skogen var en kölsnigel.

Men vad var det som står där borta utmed vägen? Helt underbar figur. Vi tittar och var en för sig låter fantasin jobba.

Som av en händelse hade kära maken en påse i fickan. Det var tur det. Kantareller måste plockas.

 Det är inte varje dag min väg är  rosenbladsbeströdd. så var det när vi kom hem. Det kändes bra.

Påsens innehåll. Det ska bli en lassagne. Och den här gången ska kära maken allt få vara med och äta svampen han plockat!!

Blixtvisit

Så kom den då. Från en dag till nästa var allt förändrat. Solen har visserligen lyst allt som oftast både i maj och juni. Men har den varit synlig, så har den oftast haft sällskap av vindar från alla möjliga håll. Ibland lyckades jag hitta lite lä för att kunna sitta bakåtlutad och lapa av solen i hopp om att försköna min rynkiga nuna.
Utan den riktiga sommarvärmen har det varit skönt att krypa runt i rabatterna och rensa ogräs. För att inte tala om hur lyckosamt och lyxigt det har känts att i små doser och långsam takt få följa naturens skiftningar.
Jag kan väl inte påstå att det var oväntat när värmeböljan kom. Den var nogsamt annonserad av SMHI. Likväl kändes det överraskande att öppna dörren en morgon och värmen strömmade mot mig.



Det var inte bara värmen som slog emot mig. Det sprakade av färger och former i mina rensade rabatter och krukor.

Allra gladast blev jag över att sol och värme fick alla mina pioner att öppna sina knoppar på nästan samma gång. Det är en fröjd att gå utmed rabatten och uppleva färg, doft och blommornas skönhet.

Med värmeböljan fick jag besök. Ett par dagar med två häftigt aktiva och kreativa grabbar. Det gällde att tagga upp för att ha en chans att hänga med i alla berättelser och händelser. Tack vare grabbarna kom jag i alla fall till sjön och fick bada. 

Trots värmen åkte vi också till Astrid Lindgrens Värld.

Jag var där med mina elever på skolresa 1981. Det har hänt mycket där sen den gången. Mest imponerade "sagofigurerna" på mig som inte bara gav föreställningar i sina miljöer utan också bjöd på sig själva när de strosade runt i parken.
Med så mycket värme och intryck är det inte konstigt om man blir trött och sover sött till sent nästa morgon.

Nåväl, både barnens och värmens besök blev väl så kallade blixtvisiter (kort och intensivt). Efter ett par dagar åkte grabbarna med sina föräldrar. Värmen höll i sig någon dag till.



Sen kom vinden tillbaka.
Rejäla vindar tog värmen med sig och skvätte ner lite regn.









Annars är det väl som vanligt. Jasminen blommar och lovar att växa sig tätare till nästa år.

Pionrabatten har börjat kräva min uppmärksamhet på ett helt annat sätt. Det räcker inte med renshinken för att samla upp kronblad. Det är skottkärra som gäller. Men komposten blir vacker i stället.





Det börjar också vara dags att ta tillvara det som vuxit i kryddlandet. Rädisor och gräslök att lägga på knäckebrödet som serveras till rabarberkrämen. Mynta och salvia med olika smaker ska hängas till tork för att finnas till hands när vintern kommer. Citronmelissen gjorde jag dryck av. Det blev gott.


Fjärilar är vanliga blad blommorna nu. Visst är de fantastiska. Där flyger de runt och sköter sitt, är aldrig till besvär, de är bara vackra och till glädje för betraktaren.





Precis som fjärilar är mina minnen. Vare sig solen skiner, vinden viner eller regnet strilar fladdrar plötsligt ett minne förbi och sprider glädje i både kropp och själ.