Oro

Oro är en känsla som jag tror vi alla upplever mer eller mindre ofta och mer eller mindre starkt. Ibland kan den mola och gnaga på en, utan uppehåll, dag efter dag. Sen kan det gå långa tider utan att den gör sig påmind.
Vi har nog alla och envar sitt eget sätt att hantera den. Hur mycket vi låter den tränga fram är nog också väldigt olika hos oss.
Jag hör till dem som oroas och våndas. Kära maken har ofta sagt "det ordnar sig" och då brukar jag lägga till: "Ja, bara jag får oroa mig först".
Och varför skriver jag om oro nu då? Jo det är dagen före nu igen.
För tre år sedan hade kära maken cancer, med dålig prognos, men mirakulöst nog gick det bra. All cancer borta. ("Det ordnar sig - ja bara jag får oroa mig".) Nåväl med den pärsen i gott minne är vi båda oroliga när det drar ihop sig till kontrollbesök. Väntan på kallelse, provtagning och så dagen före läkarbesöket.
Vi är nog lika spända och oroliga båda två.
 Det är klart att det ska vara bra - javisst men det är väl bäst att oroa sig.

Vad hjälper det att projekten genomförs, det ena efter det andra. Misstankar och frågor hopar sig.








Det ska bli skönt när morgondagen blir eftermiddag och vi har besked. För visst är det så att det lika gärna kan gå bra.



Medan vi väntar har vi alla våra göromål som vi har så roligt med. Det är en gåva att få vara pensionär och disponera tiden till det man tycker är roligt.



För ett par år sedan när jag fick mitt första keramikklot klart och ställde ut det i trädgården växte det fram en idé om ett speciellt hörn i trädgården, i min tanke kallade jag det för blå hörnan. Inte allt, men det mesta ska var blått och vitt. Sakta och säkert pågår arbetet med denna min önskan.




För att få till det måste grästorven bort. Ett trist och tungt jobb (tycker i alla fall jag). Vi har fått mycket hjälp med sådant arbete av en av mina bröder. (En riktig guldgrävare). Men nu finns han inte längre.

Därför hade jag inte så mycket att välja på.

Nu har jag ärvt byxor, rätten till spaden och möjligheten att gräva. Jag såg hur han gjorde så jag apar efter.

Det går sakta, har ca en kvadratmeter kvar. Nu kan jag verkligen se fram mot att plantera i min hörna.

En annan sak vi fixat tillsamman nu när vädret varit fint och vi behövt ha händerna upptagna är komposten. Egentligen är det fantastiskt vad maskarna gör med avfallet. Nu ska vi bara sortera och lagra om i nätkomposterna också så sommarens rens får plats.

 Kryddorna som börjar komma upp i sina krukor vill säkert få del av kompostjorden.

 Ett av mina fruktträd verkar ha givit upp.







Det har blommat rikligt och givit bra med god frukt.













Men förra hösten började det verka hängigt och tappade bark. Jag befarar att det inte kommer att vara mycket liv i det nu till våren.
















Fälla det? Ånej, jag har köpt honungsros och planterat vid trädets fot. Då kan det fortsätta vara vackert.





Nu är snart Dagen före slut. Jag tittar ut på de nyplanterade penséerna. Hoppets blåa blommor. Det ska nog bli en bra dag i morgon också. (Jag har ju oroat mig inför den.)

Det är minsann inte så lätt

Om du tror... eller inte tror att du kan... så har du rätt.
Det är en sanning som följt mig i stort sätt genom hela livet hittills och jag har envist, som en typisk Gustafsson jag föddes till, hållit mig till den första delen av utsagan. Alla gånger har det väl inte räckt till med att tro på att det ska gå. Det har behövts både att oroa sig och ta i ända från tårna.
Så kommer resultatet, ibland strålande och ibland bara som en suck, men ändå...

Idag då det är internationella kvinnodagen  finns det all anledning att fundera över hur det är här i världen. Rapporteringen visar att det finns mycket kvar att göra. Men visst sticker det upp ett och annat glädjeämne även i den här sfären. Och med min sedvanliga envishet kommer jag att tjata vidare om allas lika värde och rätten att delta överallt på sina villkor. (Det kan betyda att det ibland är tvunget att kvotera för att nå rättvisa. Kom aldrig till mig och påstå att kvinnor inte vill eller kan. Lika ofta som män kan och vill ta tunga samhällsposter finns det kvinnor som kan och vill men som motas.)
Jag brukar tänka på några kvinnor (och även män) som haft betydelse för mig genom åren. Vilken tur att de alla finns och har funnits där och trott på mig. (För jag är övertygad om att det är just att bli sedd och trodd på som är det viktigaste i ens utveckling.)

Äntligen har det blivit av. Ja, så tänkte jag när det till slut (efter tre års försök att komma med) blev en fotokurs. Kort har jag hållit på och knäppt länge, men jag ville så gärna lära mig fotografera snygga bilder. Så nu träffas vi, fem kvinnor och två män, en gång i veckan för att få en inblick i denna ädla konst. Tro inte det är lätt....

 Nu inser jag att jag äger två riktigt bra kameror. Under alla år har "Auto" fixat skapliga bilder av det jag knäppt.
Men se, så lätt ska det inte vara. Bara manuella inställningar nu! OK, jag vet vad bländare, slutare och ISO är. Men tro inte att jag fixade att få ihop det första kurskvällen. Det blev mest svarta rutor eller sudd. "Det kommer" sa kursledaren
Andra kurskvällen fanns en person med, som vi skulle träna att ta porträtt av. Det var minsann inte så lätt. Fortfarande sudd, svart och totalt misslyckat. "Det kommer" sa kursledaren. (I mitt stilla sinne undrar jag vad det är som ska komma. Men jag såg en liten detalj som jag inte förstått förut, det var något med zoom och att vrida linsen.) Det var minsann inte heller så lätt. Försökte ute i skogen få till det men inte då!
Tredje kvällen fanns en rosbukett på bordet för att vi skulle träna symmetri, asymmetri och perspektiv. Gissa hur det blev för mig. Jag vred som en tokig mellan Av och Tv för att ställa in slutare, bländare och så trycka för ISO-inställning. Så plötsligt hände det. En liten kommentar att ha ratten inställd på M(manuell) när man knäpper.

Lite kaffe först och så på kameran igen. Tja, inte så illa i alla fall. Antagligen mer tur än skicklighet.
Nej, jag ger inte upp, men jag tillägger MEN...
Det lär väl dröja länge innan "det kommer" som kursledaren säger.
Till dess kommer jag att "fuska" ibland, för ibland finns det inte tid att prova och prova igen. Somliga motiv har lite bråttom.

Men den här är tagen med manuellt inställd ISO, bländare och slutare och knäppt på läget M.

Mina kråkor liksom jag väntar på våren och att få njuta i trädgården.