Vart barkar det hän?

Så var den julen över! Ett par juldagar går så fort. Det hjälper inte hur mycket man försökt att förbereda för att det ska vara länge. Så fort julgröten serverats och skinkan provsmakats dan före är det som att göra ett magplask in i den trevliga familjesamvaron, allt det goda, värmen och skratten.
Sen kvicknar man till på tredje dag jul och får försöka kravla sig upp ur den egna ombonade pölen.
Som vanligt drog helgen förbi som en stormvind.






På tal om pölar, ankdammar och andra vattensamlingar; det är gott om den i skogarna där jag promenerar. Inte behöver de vara stora heller för att spegla och reflektera stort och smått både nära och från längre bort. Lite helgfirande till, men sen är det nog dags att se sig om och bry sig om vad som händer runt omkring.










Undrar just om den här bilden kan symbolisera det nya år jag står inför. Där finns en tydlig, om än övervuxen, väg in i något. Fallna träd både framför och efter vägbommen. Nog får jag lust att kolla vad som döljs bakom alla de hindren. Det gäller väl bara att ta itu med dem.





Bara en liten bit från den svårtillgängliga infarten hänger den här. Jag ser ett tydligt J (för Jenny). Det måste vara en skyltning för välkommen till mig. Med tillförsikt ska jag ta mig an det nya året med hinder och glädjeämnen allteftersom de dyker upp.













Ibland dyker frågan "Vart barkar det hän?" upp. Det passar nog att ställa den frågan inför ett nytt år med så många oroshärdar i världen. Den här barkbiten som svängde i vinden är väl en bra illustration till frågan. För min del ser jag dessutom ett mänskligt drag som ger mig tro att det nog ska "reda sig" som bror min sa.


Till slut innan jag stänger och låser för det här året har jag en sak kvar att skriva ner.

Det är inte dumt att fundera på något som varit viktigt eller haft stor betydelse under året. Det är nog många saker det. Efter lite eftertanke väljer jag en mening jag läste någonstans för en tid sedan:

Det blir bra till slut. Blir det inte det så är det inte slut.

Även om mycket är bra lär det finnas mycket kvar som ska bli bra. Jag tänker fortsätta göra så gott jag kan och gläder mig åt att det finns så många fler som gör på samma sätt.
Med den tanken svängde jag ut på den lite större vägen på min promenad och visst var det någon som blinkade åt mig i största samförstånd.

Nu är det nära....

"Advent betyder ankomst, vi väntar på någon som ska komma." Så står det bl.a. på svenska kyrkans hemsida. Religiös eller inte, men advent ses väl oftast som tiden då vi väntar på julen. Var och en gör det på sitt sätt. Jag väntar, förbereder och ser fram mot julen. Mitt motiv är gemenskap. 

Hur gärna jag än skulle vilja är det omöjligt att fylla hela adventstiden med förberedelser. Därför blir det en del annat gjort också.

En tidig lördagsmorgon satte vi oss på en buss, kära maken och jag. En bussresa till Stockholm kan väl aldrig vara fel. Den här gången hamnade vi på en resa med tomma platser i bussen. Ganska skönt att kunna bre ut sig lite. Sen såg vi en föreställning som var "fartfylld och klämkäck". Jodå, vi var riktigt nöjda och hade en trevlig kväll både på teatern och i hotellobbyn senare på kvällen. Bussresor medför oftast att vi får så där en fyra - fem timmar att slå ihjäl på stan i väntan på att bussen ska åka hemåt igen. Det fick bli alla våningarna i ett varuhus fullt av saker skyltade som julklappar och sedan en riktigt lång fika. (Vi var båda överens om att fikan var det bästa.) Lite svårt har jag att förstå varför alla har så bråttom, ser så allvarliga ut och pratar så högt i sina mobiler.




Väl hemma igen var all snö och kyla vi haft ett tag helt borta. Det underlättade min för mig när jag skulle försöka hitta lite granris för att göra dekorationer till garagedörrarna. Inte svårt att hitta en fallen gran som jag kunde plundra på några grenar. Dessutom fick jag en liten stund vid den här lilla pölen.




Tyvärr kan jag inte påstå att allt är frid och fröjd. Den här senaste veckan har givit mig tre orsaker att bli frustrerad. Det händer inte så ofta men nu....


Först var det min stora, fina, gamla kaktus. Jag kallar den bara rätt och slätt "min julkaktus" för den har alltid, varje år, blommat rikligt runt jul. Knopparna kom och en och annan blomma också. Överdådet uteblev, knopparna växte inte till sig. Däremot fick jag se en mängd fläckar på bladen.

Efter lite googlande och hjälp är jag nästan säker på att det är falsk spinnkvalster som drabbat den. Just nu står kaktusen i karantän nere i tvättstugan och har fått en riktig dusch av "kvalsterspray". Förra gången, då det var ullus, fixade jag den men den här gången är jag inte lika hoppfull.










Sen fick jag en riktig repa på bilen av en närgången medtrafikant. Han var alldeles för ivrig att komma in på parkeringsrutan bakom mig så han sneddade och gav mig lite plåtskador.

Även om hans försäkringsbolag tar hela skadan så är det jag som har omaket.

Den tredje saken som fått mig riktigt frustrerad var när jag häromdagen började pynta med tomtar. Som nästan alla andra har jag också några måsten i pyntandet. Tomten, som sonen gjorde på mellanstadiet, ska stå på soffbordet med smidesstaken, som pyntas med kryddapelsin och ljusmanschetter. När sakerna packades upp kom jag till min fasa på att förra året hade de gamla manschetterna gjort sitt. De röda kulorna satt inte fast längre så ljusmanschetterna var kastade. Alltså behövde jag nya. Kan berätta att jag sprungit som en skållad råtta i butiker och letat utan att hitta en enda användbar. Min svägerska kunde i alla fall hjälpa mig med några i väntan på att det blir modernt med den riktiga sorten igen. Och då kommer jag att stå först i kön!!

Tur att jag har skogen nästan inpå knuten. Där går det inte att gå omkring och känna sig stressad någon längre stund. Överallt har naturen ordnat egna otroligt vackra arrangemang.

Inne var det dags för det jag, som man säger här i Småland, "syter" mest för. Eftersom vi inte tar in gran och hänger full med kulor får kulorna hänga i fönstret. Varje kula fäster jag i gardinkappan med en nål. Det gick bra i år. Inte en enda kraschade i golvet.

Nu är bara två dagar kvar till julafton och det efterlängtade besöket av våra barn. Då är advent över och julfriden lägrar sig hos oss.

Nu stundar andra tider

Det ser mörkt ut. Egentligen är det väl inte så konstigt när det fortfarande är några dagar kvar till det vänder. Även dagar då himlen är blå orkar solen inte upp över trätopparna. Det blir till att gå runt på skuggsidan vilken väg man än tar.

 Men i ärlighetens namn får jag väl erkänna att jag har varit väldigt dålig på dagliga promenader under att tag nu. Säkert kan jag komma på en mängd saker att skylla på. Men det är ingen idé att lägga energi på en massa förklaringar som i alla fall inte är relevanta.
När jag så bröt inne-sittar-trenden häromdagen kände jag mig inte ensam i den dåliga vanan. Inte ett spår i den några dagar gamla snön. Inte en mänsklig fot, inte ens rådjur, hare eller mus hade gjort några avtryck.

Det stämmer till lite eftertanke. OK, varför djuren eller andra levande varelser inte trampat runt är väl deras sak, men jag....

Jag fick allt lite dåligt samvete. Att ta en daglig promenad för hälsans skull är väl det minsta jag borde göra. Hur lätt har jag inte för att gnälla om ont och stelhet. Nej nu får det vara nog!!

Precis när de tankarna börjar slå rot ser jag två saker framför mig som jag får erkänna känns som symboler för vad som håller på att hända i mitt undermedvetna. (Men jag måste ändå protestera mot mig själv) Lavan som blåst ner på marken såg ut som ett skägg. Den vises skägg tänkte jag först. varför i hela friden är det ett skägg som ska symbolisera vishet????
Strunt samma om det är ett skägg eller en uggla som får mig att inse att det behövs förändringar.
Några steg längre bort fick jag syn på den här symbolen som väl alla scouter är införstådd med: "följ ej denna väg".

Alltså; nu får det vara nog. Ta dig i kragen, en spark i baken, lyft dig i håret, prioritera, ta i, ta dig samman, skärp dig, ryck upp dig, kom till skott.........

Ja ja, så kan det vara. Lätt att säga men inte lika lätt att genomföra. Men jag ska försöka. Det finns ju saker att upptäcka utmed vägen, även om jag går samma sträcka varje dag.

Igår fick jag ännu en vink om ett hälsosammare liv. Det ska nog passa mig. En riktig utmaning!
ICA´s klassiker. Nu har jag anmält mig, och ligger som synes i startgroparna.

Den 23/1 -17 börjar det!

Tills dess kan jag njuta av att ha bestämt mig och av att i lugn och ro fortsätta förbereda julen.

Jaa, vad ska man säga

En dag i slutet av sommaren när jag, som jag så ofta gör, gick i skogen fick jag syn på det här. Ju mer jag tittar på bilden desto bättre tycker jag om den och fantasin får spela. Idag har jag tydligt sett tre ljuvliga grodor som med all säkerhet har ett budskap att förmedla. Men vilket???

Eftersom fantasin just nu har en viss begränsning kunde jag inte komma på vad de vill ha sagt, utan jag har googlat runt för att eventuellt hitta något klokt som grodor kan "kväka ur sig". Något klokt, roligt, angeläget eller rent vansinnigt. Och nog fanns det! Men jag blev mer och mer tveksam. Ju mer jag letade ju mer upplevde jag att alla vackra bilder med tänkvärdheter är som moralkakor förklädda till drömmar. Nej, från och med nu ska jag bara titta på mina grodor och glädjas åt att naturen så ofta låter mig se små underverk.

Äntligen är vi i stort sett klara med husrenoveringen (för den här gången).
Igår gjordes det sista; nytt laminatgolv i köket. Nu behöver vi inte gå på råa betongen längre.
Vi väntar bara på fönstret som vi ska sätta in i matrummet i stället för det gamla som sitter där. Men sen....är det bara att städa, pynta och njuta av det goda jobb som kära maken utfört.

November är vår-månad. D.v.s. det var då det började för kära maken och mig. I år är det 55 år sen vi träffades första gången och 50 år sen vi blev ett par. Lång tid och mycket som vi upplevt tillsammans. Men mycket vill ha mer. Vi firade med en helkväll på Cirkus. Först en teatermeny. Häftigt, vi blev placerade vid bord nr 1. Maten var förstås utsökt men jag puffade över min köttbit, när jag ätit runt den röda kärnan, till kära maken som lättare än jag kan äta "lättstekt"

Så var det dags att ta plats i salongen som sakta fylldes till sista plats medan kära maken läste genom programmet.

Min åsikt är att det var en storslagen föreställning som jag i minnet får njuta av ett bra tag framöver.

Stockholm i all ära, men det är verkligen skönt att kunna lämna staden och jäktet bakom sig. Kan för mitt liv inte fatta varför allt ska gå så himla fort där. Har dom som lever där bara bråttom eller är det något viktigt (vad det nu kan vara) de alltid är på väg till. 

Som sagt, skönt att komma hem till vår egen lunk. 

Idag har det varit ett strålande väder.

 Det passade utmärkt att gå ut i skogen och leta enriskvistar som nästan är övervuxna av annat ris. De blir utmärkta att ta med hem.
Fantastiskt att gå där och speja. Det är så mycket att titta på att faran är att jag missar det jag ska leta efter. 

Jodå, jag fick ihop till en krans.

Hoppas alla andra också får en fin adventstid!

Traditionellt

En månad sedan mitt förra inlägg. Visst har jag varit på väg ett par gånger för att notera lite om vad som händer och är på gång.
Men så tar det stopp!
Inte så konstigt egentligen när jag dagligen (nästan i varje fall) får en påminnelse på facebook om att jag har ett minne att se tillbaka på. Konstigt men det är ju samma sak jag blir påmind om som jag just har gjort - nu idag (också).

 Den femtonde november är en dag med tradition. Då ska min julkalender fram, aldrig en dag tidigare och heller aldrig en dag senare. Traditionen skapades på nittiotalet när jobbet tog mycket tid och det gällde att få till en god jul utan att slita ihjäl sig. Det ska vara roligt både att förbereda och fira.
Det här arket har hängt med och plockas fram varje år. Det är bara att fördela göromålen, ett varje dag, Inte speciellt betungande. I år har jag varit innovativ värre!! Att-göra-lapparna har fått nytt typsnitt, ny färg på både bakgrund och text.

Det är bara att inse att livet är bra inrutat och följer givna mönster. Trots att vi hela hösten varit upptagna med renovering av matrummet (jag teoretiskt och kära maken praktiskt) har de vanliga händelserna och sakerna haft sin vanliga plats och tid.

Hösten, som i alla fall här, har varit som sensommar och bjudit på så vacker blomning att det kändes syndigt att klippa ner och rensa bort allt det fina. Den känslan höll i sig till det första överraskande snöfallet kom. Nu ser det inte lika fint ut. Hoppas, hoppas det kommer en dag med några plusgrader och ingen nederbörd. DÅ ska jag passa på att gottgöra det jag försummade tidigare. 

"Emellertid och tock emedan" var ett uttryck som en tant i min barndom använde när hon bytte samtalsämne.

Från renovering och trädgård till alla andra aktiviteter som upptar en när dagarna blir kortare och mörkare. 

Idag har jag och Emma dragit på sexton meter mattvarp. Nu är det bara solvning, skedning och framknytning kvar. På den här vävstolen ska det vävas mattor. Eftersom det bara är två träffar kvar i vävstugan den här terminen blir mattvävning något att se fram mot när vi går mot en ny vår.

Ett riktigt äventyr var det när syster skulle lära mig knyppla. För det första handlade det inte om en liten smal sak, utan om en spets hon börjat på för ganska länge sedan. Den skulle sys på bordstabletter hon planerat att ge mig. Den spetsen skulle jag få lära mig och göra klar själv!!



 OK, men förs måste ju pinnarna och tråden trasslas upp. Det slapp jag i alla fall.
Spetsen har namnet "Latmasken".


Jag har väl fått till någon ruta själv.

En annan gång ska jag berätta hur pinnarna far åt alla håll utom de man tänkt sig.

En del samlar på tomtar. Hos oss samlar vi på granar. Det gäller att få tag i ett riktigt original varje år. Här är årets. Den är gjord i läder men har väl legat i åratal och torkat till så den är stenhård. Den kommer att pryda sin plats i årets granskog.







Det är ju ett tag kvar till det är dags att pynta jul.



Under tiden fortsätter jag syssla med allt det jag tycker så mycket om att göra och trivs så bra med när jag själv får bestämma takten. Alltid finns det en liten stund att titta på fåglarna eller bara låta blicken vila på blommorna i vasen.

När det bara blir fel

Det är inte varje dag som är min dag. Det ena för och det andra efter blir fel eller misslyckas. Då är det tur att man kan trösta sig med att hösten ändå är så vacker.

 Men i ärlighetens namn var det inte det jag tänkte häromdagen. Det är ju äppeltid och jag vill ju försöka ta hand om så mycket som möjligt. När jag då bakar äppelkakor i parti och minut behövs plats i frysen. Av den anledningen fick jag för mig att plocka fram alla frysta lingon och göra dricka av dem. Lingondricka är ju gott att ha och det klarar sig bra i flaskor i matkällaren. Sagt och gjort. Bären i stora kitteln och upp på spisen. Sen hände det!!! Jag blev distraherad av något, vet inte om det egentligen vare sig var viktigt eller bråttom. Men i alla fall....
När jag återkom ut i köket hade bären behagat koka över. På spisen en lingonsjö som blev en flod ner över ugnsluckor och ut på golvet.
Om jag säger att det såg grymt ut och att jag inte log och tittade på den vackra hösten så är det bra nära sanningen.
Det blev till att städa. Eländet hade funnit rinnande väg mellan glasen i ugnsluckan också. Men nu vet jag hur man tar isär luckan för att göra ren glasen. Lite besvärligt var det då luckan inte stannade kvar i öppet läge när första glaset var borttaget. Med koncentration höll jag luckan öppen med ena knäet samtidigt som jag putsade och sträckte mig mot diskbänken efter mer vatten.

-Men å andra sidan fick jag ganska avancerade stretchövningar och det som var kvar i grytan blev i alla fall fem liter god lingondricka.

I vävstugan fick jag förtroende att varpa en av de nästkommande vävarna. Bomullsgarn kan bränna bra i handen när man snurrar på. Och till min fasa fick jag se att jag lagt "skälet fel på förra varvet". På ren reflex vevade jag baklänges. (30 meter och 4 trådar) Det blev trassligt kan jag säga. Ingen chans att trösta sig med den vackra hösten. Drygt 15 meter lyckades jag trassla upp. Resten klippte jag bort och skarvade. Varpen är i alla fall klar och färdig att flätas för vidare behandling.

-Men å andra sidan har jag klippt ner min gardin som jag jobbat med sen i våras. Tio meter blev det att hänga upp här hemma.

Häromdagen satt jag och bläddrade bland mina bilder och hittade ett foto på en tomte som jag inte kan hitta. Den införskaffades vår första jul här i Algutsboda för att pryda spegelkanten. Av någon anledning står den inte att finna. Ingen har minnen av att den gått sönder eller "flyttat". Eftersom jag VET att den inte finns i någon julkartong har jag nu trevat mig genom varenda garderobshylla -förgäves.

-Men å andra sidan kan jag ju själv tillverka en ny, tänkte jag och tog idén med mig till Känslans verkstad.

När den vackra och färgsprakande hösten kom följde det med en massa blåsväder. Oftast gillar jag vinden. Det är friskt när den sveper fram. Men ibland kan den vara lite för frisk och lekfull. Det var inte speciellt roligt när den fångade pappret jag höll på att lägga i återvinningen. Där sprang jag runt på planen och försökte få fatt på alla pappersbitar. Undrar om någon fick sig ett gott skratt; se en gammal tant jaga tafatt.

-Men å andra sidan är det väl fantastiskt att jag kan springa kapp med vinden, böja mig för att plocka upp och sedan se mig omkring. Såg ingen som fnissade men en solros bugade sig i vinden.

Vinden har skakat ner en del frukt, men mycket hänger fortfarande kvar. Jag tror jag har haft äpplen i allt jag gjort de här senaste veckorna. Hur många äppelkakor kan man ha i frysen tro? Tänkte att det nog är bra att pressa juice också. Det skulle vara dagens uppgift. Jo ett par liter blev det innan juicepressen började ryka. Snygga rökslöjor i stället för juice ur pipen.

-Men å andra sidan kunde jag ta fram min stora kittel, fylla med äppelbitar och vatten och koka saft på vanligt vis. Det gick bra det också. (Fast det är ju socker i saft. Men det smakar bra.)

En annan sak jag totalt misslyckats med, trots att jag slitit med det i flera dagar, och haft hjälp av support är att skaffa swish. Banken och min telefon vill inte samarbeta.

-Men å andra sidan klarar jag mig med kortet jag har. (Tror jag i alla fall)

Något som jag är nöjd med är mina keramikalster som jag nu har fått klara. Den ena står i sovrummet och den andra i vardagsrummet. Mysigt att titta på medan vinden viner och träden sprakar utanför.

Det reder sig

Det var så min snälle lillebror ofta sa på bredaste östgötska. Jag misstänker att det allt som oftast var för att få slut på förmaningar och allt för välmenta omsorger.




Nåväl just den repliken for genom huvudet i morse när jag stod och fixade min frukost i oväsendet från den här apparaten. Den ska förhoppningsvis torka ut efter vattenskadan. Nu har den stått och brummat, blåst och alstrat värme i drygt en vecka.
Det reder sig. Det tar lite tid men då får man väl hitta på något som är roligare än att stå i det varma och bullriga köket.










Fundera på de nya skåpen som vi har sett ut till matrummet kan jag ju göra. Och det var riktigt roligt att åka runt och kolla på tapeter. Det finns mycket snyggt att välja på men ganska många val föll bort på att de nog var lite "för mycket" för det lilla matrummet. Men till slut föll jag för en "retro". På den tid det begav sig skulle jag aldrig valt en sådan här, men nu gillar jag den. Nu kan jag också lägga till den trevliga uppgiften att leta passande prylar att förgylla rummet med.



Precis som på beställning är september vänlig nog att bjuda på ett strålande väder och jag har ännu en anledning att lämna köket därhän och ägna mig åt trädgården. Förvånansvärt att det ännu inte är så gult i björkarna trots sommarens torka. Men när kvällen kommer och solen står lågt lyser det som av guld i mina björktoppar. Vem kan låta bli att se och njuta av skådespelet?

Innan kvällen kommer finns det mycket att göra nu när det ska höstas i trädgården. I helgen var det läge att ta itu med komposthörnan. Kära maken fick uppdraget att vända på den mest aktuella högen så jag kan fördela ut den och därmed göra plats en ny hög så det blir tomt i en kasse där jag kan lägga alla växter som väntar på att bli nerklippta. 

(Hängde ni med?)

Medan han höll på, kära maken, var jag ju tvungen att gå dit och lägga mig i. Rota och peta lite. Och se vad jag hittade!!! Den tog jag in och skrubbade. Nu ligger den i pannrummet för att torka och när det är klart ska den oljas in och sen har jag ett "grant konstverk" skapat av naturen att ställa någonstans.

En annan bra sak med september är att det blir lite mer kravlöst i trädgården. Det är ju helt ok att sommar-blommorna börjar tröttna och att perennerna ser lite risiga ut. De ska ju klippas och rensas bort snart. Men så, rätt som det är, fångas blicken av något och hela jag blir varm ända in i hjärtat. Den här kompositionen har jag inte över huvud taget planerat. Den bara blev.

Som sagt; det reder sig. 

Nog är det anledning till att fixa fest om så bara för kära maken och mig. 

Och när festen är över är det dags att återgå till de vardagliga sysslorna. Det är mycket som ska göras innan det riktiga höstrusket är här. 

Jag kunde inte låta bli att beundra humlorna som i hundratal jobbade i kärleksörten. Väl inne med min bild känns det helt plötsligt så bra. Håll med mig. De små blommorna i de stora klasarna ser ut som tulpanbuketter. 

Sensommaren blir höst som blir vinter som övergår i vår igen. 

 Sant det han sa; Det reder sig.