Ta det lugnt

Sommaren fortskrider. Fantastiskt att få ha den kvar ännu ett tag. Varmt är det, men skugga har vi, och dessutom en fin plats där det nästan alltid fläktar. Men vi längtar efter regn. Synd bara att när våra väderappar lovar regn om några dagar så ändrar de sig till fortsatt solsken. Även om det finns gröna fläckar i gräsmattan så är ändå det mesta rysligt torrt. Kanske snart!??

Just nu har vi det lite annorlunda här hos oss. Kära maken har ett odiagnostiserat axelproblem och jag ett läkande ryggskott. Vi ska alltså ta det lugnt. Och det är ju det vi gör hela tiden. Bara det att vi inte kan göra det på det sätt vi brukar. Använda dagen till sysslor vi tycker om att utföra i syfte att få det som vi vill ha det runt oss. När sedan kvällen kommer slå oss ner och se oss omkring.

Just nu går det alltså inte att ta det lugnt med spaden i hand eller häcksaxen i högsta hugg. Meditativt krypa i rabatterna är heller inte att tänka på. Lika lite som att klättra runt på stege och utföra underhåll och bättringsarbete. 

Då återstår inte så mycket annat att göra. Den njutbara kvällsrundan med besök på alla viloplatser klarar vi av på förmiddagen. 
Fram på dagen känner vi oss otåliga som sprickfärdiga frökapslar. Ser oss längtansfullt om efter något vi kan göra.

Tur att snilleblixtar tydligen kan dyka upp oftare här än blixtar som följer med åskväder. 

Halva augusti har ju gått, då borde det finnas björnbär i snåren. Vi har ett favoritställe i sydöstra Blekinge. Dit skulle vi åka. Klädda för att klara snårens taggar gav vi oss (taggade) iväg. 
Efter ett par mils körning slog det mig!!! Jag hade glömt ta med något att plocka i. Vid lite eftertanke kom jag på att vi kör ju i alla fall förbi en liten butik på vägen. Där blev det uppehåll medan jag sprang in och letade upp något att lägga björnbären i om det nu skulle finnas några.
Väl framme är det första jag ser att hela "björnbärshagen" är full av kor. Trevliga djur men jag vet att de är nyfikna och gärna kommer fram. Känns inte tilltalande att ha en ko fnysande i nacken och taggiga snår framför mig. 

Men OK lite får man väl tåla. (Nu kunde jag ju hålla mig nära kära maken som har lite bättre hand med kossor än vad jag har.)

Ja just det, i affären hittade jag inget annat än plastpåsar att plocka i. Det gick ju det också. 

Nästan ett kilo visade det sig när jag kom hem och vägde skörden. Vi har all anledning att åka tillbaka och plocka mer. Då förhoppningsvis med riktiga hinkar att läggs bären i och kossor i en annan hage.

För att spara på våra njutbara platser hemma i trädgården (de ska ju avnjutas i morgon också) Tog vi vägen om Torhamn hem. Där blev det ett besök på Café Måsen och en riktigt god kaka till kaffet.

Med kaka, kaffe, kära maken och en solig havsutsikt blev de en fin stund.

Väl hemma åt vi var sin portion björnbär med kardemumma och mjölk. 
Ja, vi mår riktigt bra och kommer nog på något sätt att ta det lugnt på det här annorlunda sättet i morgon också.

Skottskadad

 Lite osäker är jag på om det är ok att sätta den rubrik jag gjort. Spekulativ i högsta grad. Men jag är inspirerad av våra dagliga medier. Rubrikerna är verkligen braskande,

Nåväl, i mitt fall handlar det om ryggskott. Alltså, min kropp var inte beredd på den belastning(vridning eller böjning) jag utsatte den för. Hur många gånger har jag inte böjt mig över en låda för att kolla innehållet, men just den här gången sa det pang. Antagligen var det bara rent mentalt jag hörde smällen. Men ont gjorde det på en gång.
Det här har hänt mig många gånger förut så jag vet vad som gäller.
Jag blir inte knäckt. På bilden nedan ligger det träd som stått vid vägkanten alla år vi bott här i byn men häromdagen föll det.

Det blev till att linka iväg till medicinlådan och leta fram en värktablett. Försiktigt sätta mig ned och ynka mig själv.
Gjorde som jag gjort alla andra gånger jag drabbats. Kollar på nätet. Kan garantera att inga nya rön finns att läsa. Men som lilla fågeln letar något matnyttigt så försökte jag också.

En sammanfattning av det fluffiga innehållet; enligt mitt sett att se gäller det i stort sett alla åkommor. Motionera, glöm inte fotriktiga skor, ät en varierad kost med mycket fibrer, undvik tobak och alkohol. (Jaja, likväl drabbas jag)

Som det så riktigt står i alla upplysningar om ryggskott så läker det ut sig självt på några veckor. Under tiden kan det vara ganska besvärligt, begränsningarna blir många och besvären jobbiga.
Även om värk och rörelsesvårigheterna inte går över så är det ändå fantastiskt hur mycket lättare de känns att uthärda med glada tillrop och önskningar om god bättring. Tack, tusen tack!!

Inte vore jag Jenny om jag inte försökte se positivt på tillvaron i alla fall. Tänker och längtar inte efter vad jag inte kan utan fokuserar på vad jag kan och vill. Och det är allt bra mycket. Trädgården är full av vackra trivsamma platser att sitta ned på, se sig omkring och glädjas åt.

Gå, stå och sitta går utmärkt. Niga för att nå eller komma åt går också bra.
På tal om niga kom jag att tänka på en av mina gamla medarbetare som jag ofta samtalade med. Vid ett tillfälle berättade hon om hur illa hon tyckte om seden att niga. Hon hävdade andra sätt att tacka. När hennes dotter vid en skolavslutning fick ett stipendium satt hon där stolt och glad och förväntade sig att få se resultat av sitt förkunnande. Slutrepliken på hennes berättelse; "Vad tror du ungen gjorde -hon neg!!) 

Själv fortsätter jag niga, ta stöd där det finns att få, sitta skönt på olika platser, se mig omkring och vara tacksam för att det finns så mycket att glädjas åt. 
I går var vi vid en liten skogspöl och fikade. Åker nog dit i kväll igen och då ska jag försöka mig på ett dopp och en liten simtur.