Att väva är livet.

När vi flyttade hit till Algutsboda sa vi att det enda vi behövde göra i huset var att renovera badrummet, som vi tyckte var fult och opraktiskt. Så blev det nu inte. Hela tiden har än det ena än det andra kommit emellan. Men nu har det blivit dags, och vi gör det ordentligt. Ut med allt det gamla, väggar, tak o golv. Tungt och smutsigt. Jag tyckte nog att kära maken kunde behöva en ledig dag och syssla med något helt annat.

Men jag bestämde och det fick bli något jag ville. Ett besök på Smålands museum och utställningen med Maja Wirdes mattor. Hon var textilkonstnär med rötter här i Algutsboda.
Kära maken blev lika fascinerad som jag. Det blev ett långt, lärorikt och trevligt besök som triggade igång mina tankar.

Väva - hantverk - konstnärligt uttryck - livsverk - symbol för livets gång.

En väv består av både varp och inslag. Varpen är grunden till det som ska bli väven.
Tänker mig att livets väv är uppbyggd på samma sätt.
Vi har alla fått en varp som ska bilda stommen i våra liv. Slitstark som mattvarp, tunnaste lin, skimrande silke,
Vem jag än är så är min varp unik. Jag har fått den till skänks och min uppgift är att väva den med omsorg och kärlek.

Inslagen är alla händelser i mitt liv. Ljusa, mörka, färgglada ibland kanske till och med lite väl bjärta. 

Om inslagen är tjocka

eller tunna

är de mönster jag förmår.

mönstren jag skapar 

Även när jag får inslag så tunna som spindeltråd gäller det att inte ta i så tråden går av, varsamt och mjukt ibland. 

Vid andra tillfällen  väller inslagen över mig - rena känslostormen. Visst tar jag i och låter bommen slå både två och tre hårda slag när det kryper fram mörka känslor av ilska, avund och lite snålhet i det hårda mörka inslaget.

Men oj vad jag njuter när inslaget är mjukt och färgerna harmonierar.

Och väven växer en bit varje dag, varje stund. Vilken väv jag åstadkommit, bitvis intetsägande, bitvis vacker, bitvis glad men också sorgsen. Det hugger till när jag ser en och annan riktigt ful bit. Men det går inte att klippa bort något, då brister ju hela väven.
Nej den svåra konsten är att förlika sig med hela väven. Låta blicken svepa över helheten, försöka se och förstå mönster och textur. Men framför allt låta ögat stanna vid de ljusa inslagen. Det är livets väv jag väver och beskådar. När jag ser tillbaka måste det var utan ånger och fixering, utan bara konstatera att: "Oj då! Valde jag att väva på det sättet då!"

Framför mig har jag nu inslag som jag valt. Fick ett erbjudande på biblioteket att låna ut mig som språkvän till någon som är nyanländ och som behöver få träna på vårt språk. Helt fantastiskt!
Jag upplever att jag fått händerna fulla av nya inslag i sprakande färger och i spännande strukturer.

Ett par för mig tidigare okända händer bjuder mig förmågan att skapa nya mönster.