Några dagar före jul

Det är inte varje dag som solen lyser upp tillvaron nu. Men det händer. En liten stund målar den himlen i vackra färger innan den åter försvinner in bakom molnen. 

Ibland har jag tur och lyckas fånga den solglimt som dagen bjuder. Känns som december hittills varit rysligt mörk.
Efter alla dessa år borde det inte vara en överraskning att mörkret smyger sig på och stannar i stort sett hela dagen.
Men det är nog så; mörker och halka kommer som överraskning varje år.
Sen hjälper det inte att man förberett sig redan för ett par månader sen genom att tycka det är så mysigt när man får tända ljus och mysa.

Den här tomten bodde i vårt hus när vi flyttade in. Den får stå framme året runt. Det är ju så med "riktiga" tomtar att de finns där hela tiden men man lägger inte märke till dem. Inte förrän det lackar mot jul.
Lite jobbigt är det att i media ständigt överösas av goda råd för att slippa julstressen och massor av tips på att göra för att skapa mysig jul. För att inte tala om hur man ska springa runt och köpa julklappar av alla de slag.

Av gammal vana brukar jag göra en "att-göra-kalender" inför jul. Det var bra på den tiden jag var yrkesverksam. Nu hinner jag med allt ändå. (Och ett litet avslöjande; jag sparar en hel del julförberedelser till sista veckan för att få känna på att det är mycket att göra inför den stundande helgen)

För att riktigt säkra känslan av att ha fullt upp har vi dragit igång projekt klä-om-gungstolen. Nu är den isärtagen, putsad och färdig att få det nya tyget.

Och samtidigt smiter jag emellan med världens godaste glutenfria vörtbröd. Det är dottern som mixtrat och provat sig fram till detta fantastiska bröd. Det är roligt att lyckas och det gör man varje gång med det här brödet.

Flera bekännelser; varje år (som de säger här i Småland) syter jag för att hänga alla kulor. Det är en tradition som blev till när vi på grund av allergi inte kunde ha gran inne.I stället började jag hänga upp alla kulor i ett fönster. Först ska de nålas upp i gardinen och efter några veckor ska de ner i sina kartonger igen. Ett pilljobb som jag kommenterar ofta och mycket, men sen gör jag det i alla fall. Det är ju tradition!!

Och Lucia ska fram. I år njöt jag av Luciatåget i Algutsboda kyrka. Kyrkokören hjälpte barnen med sången. Finstämt. Bland Lucias tärnor såg jag något som fick mitt hjärta att svälla av glädje. En tärna med sjal. Lika fint med glitter runt sjalen som runt håret. Fantastiskt när vi med olika tro får och kan delta i varandras traditioner!

 Med bara några dagars förberedelser kvar är det granarnas tur. Kan man inte ha riktig gran inne får det bli ett substitut. En ny gran varje år ska det vara. Ibland fula så vi skrattar åt dem och ibland riktiga konstverk. Tillsammans bildar de en mångfaldens vackra skog.

Jaa, då är det väl nästan bara städningen kvar innan barnen kommer på efterlängtat besök och

firar jul med oss

Visst vet jag, underbart är kort. 

Men även när julhelgen är över blir alla saker och minnen kvar en liten tid till. 

En tid fylld av ro och inre lugn. Jag lovar ingen stress före, under eller efter jul. 

Bara förväntan och glädje.

GOD JUL 

Tillfällig svacka

En liten undran; är det optimisten eller pessimisten som har det jobbigast när det kör ihop sig. Fast det kvittar väl egentligen. Man kan inte jämföra sina eländen.
Nu hände det mig. Kanske bara en tillfällig svacka men i alla fall....


Det var tänkt att jag skulle baka årets lussekatter. Med fjolårets lyckade bak i tankarna satte jag igång. Jag följde receptet till punkt och pricka. För är det något jag lärt mig under de senaste åren, så är det att ska man lyckas med glutenfritt, så får man inte chansa. Så stod den där, degen, och jäste riktigt fint. Men när det var dags att ta upp den och göra lussekatterna var det inte som jag mindes och tänkte mig. Det var nästan som att hälla upp sockerkakssmet på bakbordet. Som den optimist jag oftast är, fyllde jag på med mera mjöl och försökte få degen att tjockna. Men ICKE. Efter att ha tillsatt både teff och bovete i mängder rann det fortfarande mellan fingrarna. Med deg som rann över allt och tårar som rann utför mina kinder skrapade jag för allt vad jag var värd tills hela eländet låg i soppåsen. Samtidigt som jag lovade mig att aldrig baka igen. (Hur länge jag nu kan hålla det löftet.)

 Men det tog på krafterna. Man blir trött av att vara ledsen och att känna sig så misslyckad som jag kände mig när degen åkte ut i soptunnan. Resten av dagen gick jag runt och tyckte synd om mig själv och frös och frös och frös. Efter den pärsen blev det kväll som tur var. Det var länge sedan jag somnade så tvärt och sov så länge i ett svep. Trots det kände jag mig fortfarande påverkad av det misslyckade baket.

Måste erkänna att jag haft det svårt att komma igen. Inte mycket har blivit gjort. Ändå vet jag så väl att det bästa sättet att få energi är att alstra energi. Så for alla plattityder genom huvudet som brukar sägas till dem som tillfälligt är ur slag. Ryck upp dig! Ta dig i kragen. Ta ett krafttag. Skärp dig. Bit ihop..... Det gick åt mycket inre övertalning innan jag till slut tog på mig gå-skorna och stoppade kameran i fickan.




Det blev en bra promenad. Naturen erbjuder hur mycket tröst och kraft som helst. Fick för mig att jag skulle gå en väg jag inte gått på länge. Och vips, där var den! Trött, bruten och eländig men det finns alltid någon som bryr sig och kan ge en värmande kram






Vägen jag valde leder fram till en rast- och utsiktsplats. Tror inte den besökts på länge för utsikten är minimal. Rogivande att stå där en stund i alla fall.











Annars dök det upp många motiv som bekräftar känslan av att känna sig lite knäckt.












Eller att bara stå där och inte känna sig så värst bra.










Till min glädje såg jag att det fanns markeringar till och från min lilla rastplats. Bra då följer jag dem och kommer fram till en bra gångväg som ledet tillbaka hem. Lite knöligt var det, men som sagt, leden används nog inte så flitigt.

Humöret blev bättre ju längre jag gick och som ett omen dök en portal upp på stigen. Måste betyda att jag nu kan lämna det misslyckade baket bakom mig och att nu ska det bli andra bullar av.

Men säg den glädje som varar. Helt plötsligt tog markeringarna slut och framför mig hade jag en pöl, några rotvältor och taggtråd.

Ja, det blev till att välja en annan väg. Det är bra att det alltid går att ändra sig och välja andra vägar.

Alldeles innan jag lämnade skogsvägen såg jag den! 

Hjärtliga hälsningar!!

Gammal kärlek rostar (aldrig)

Det drar ihop sig till november. Med ett nödrop hann vi göra höstarbetet i trädgården. Inte så underligt egentligen. Vädret har varit milt, blomningen har fortsatt och fortsatt och då har i alla fall inte jag någon lust att rensa bort sommarfägringen. Men något hände i förra veckan (njaeä det var flera saker som hände; kommer till det.) Vädret ändrade sig och det kändes att det var dags att ta itu med alla krukor och rabatter. Efter några intensiva dagar, då kompostkvarnen fått mala på, behållarna i min komposthörna blivit riktigt fulla, kunde jag köra in skottkärran i förrådet. Precis när det var gjort och jag vände mig för att gå ut igen överraskades jag av yrande snö i luften. Gillar inte snö så mycket, men de där första yrande flingorna är verkligen uppfriskande.
För några veckor sedan kom kära maken och jag på att det faktiskt är 50 år sedan vi slog till och bestämde oss. En lördag i november 1967 begav det sig. Vi skulle gå på revy, äta på stadshotellet och byta ringar. Nu blev det inte så. Till revyn fanns det bara spridda biljetter och vi ville ju sitta tillsammans. Ut på stan och hitta någon annan förströelse! Vi kan än i dag skratta åt vad det blev och ingen av oss kommer ihåg handlingen i filmen vi slank in på. Efter Nyfiken gul blev det middag på stadshotellet i alla fall. Kära maken åt för första gången i sitt liv brysselkål. Sen satt vi där och häckade och väntade på att lördagen skulle bli söndag så det blev rätt datum för förlovningen.
Firat dagar för förlovning och bröllop har vi oftast inte gjort. Åren går och vi trivs så bra ihop ändå. Men visst skulle det vara kul att åka tillbaka till stan, göra något, gå på lokal och vänta på att lördag ska bli söndag så det blir rätt datum.


Trots planering blir det inte så. I vår familj blir det ofta "i stället för" eller "på ett annat sätt".

Verkligheten kan vara ganska invecklad. Det som ena stunden tycks enkelt och självklart kan i nästa stund inte passa alls. Under förra veckan hände det. Jag har under en tid funderat på att byta bil. Min trotjänare har jag haft i sjutton år nu. Den har gått 44000 mil och börjar bli lite rostig både här och där. Frågan har varit vad som är lönt att göra. Jo då, den går alldeles förträffligt men jag är väl lite fåfäng och tycker att den ser sjabbig ut. Otroligt vad man kan hitta på nätet. Plötsligt hände det. En något nyare bli än den jag har, snygg att se på och bara körd lite drygt 9000 mil. Jag provkörde den och nu är den min.

Efter den affären fick jag veta vem jag är. När jag kom hem igen efter affären, skulle jag som vanligt ordna alla papper. Då fick jag se...

Kanske hade det räckt att köpa en kvast. Billigare hade det säkert blivit.
Och lite av en häxa är jag nog.

Efter den här ganska dyra affären tittade vi som vanligt på varandra kära maken och jag, nickade, log och var överens. Vi firar (om vi nu ska fira) förlovningsdagen i vår egen matsal. Kära maken överraskar med något gott och vi häckar så länge vi har lust innan vi drar oss tillbaka.

Jag gillar att se budskap i min omgivning. Det bästa är att jag själv bestämmer vilket budskap jag får. Portaler, öppningar på olika sätt lockar mig alltid. Bakom - framför. Gammalt - nytt. Erfarenhet - nya upplevelser. Säker - osäker. Men alltid lika spännande. De första femtio åren är gjorda, nya spännande upplevelser väntar. Ett långt förhållande till en bra bil byts ut. 

Men en sak som jag inte byter eller vill förändra är mina upptäcktsfärder i omgivningen. Idag, i det vackra vädret, var det ju självklart att kameran och jag skulle ut och leta. Undrar varför jag inte sett den här stenen förut? Ska fundera ett tag på om det är en en "gubbe" som vill mig något eller om det är en av mina ankor som dragit till skogs.

En annan figur som dök upp idag var riktigt kaxig. Inte fel att sticka ut hakan ibland, säga vad man har på hjärtat och ändå uppskatta omgivningen.









En annan skön konst jag fick en påminnelse om är att inte dra ut på saker och ting för länge. Det gäller att sluta i tid. Att sätta punkt.

Så tittar solen fram igen....

Visst blev det oktober. Det som var föraningar om nya tider har blivit på riktigt. Det som var lite färgskiftningar i trädtopparna har blivit sprakande symfonier i färg innan löven så sakta dalar mot marken och blåser ihop i stora drivor.
Men oftast är det mest dis och dimma som sveper runt och förfular tillvaron.
OK vissa dagar är det ganska trevligt trots att det är både kulet och kallt. Beror väl mest på att sällskap och sysselsättningar är trevliga. Att turista i närområdet med uppskattade besökare är lärorikt. Plötsligt ser man gamla saker med nya ögon.

När det strilar ner och viner runt husknuten tryter lusten att göra något. Helst vill man nog som paddan vända ryggen till och dra sig undan. Den här charmknutten kunde gräva sig ner i jorden. Hoppas den har det bra där tills vårsolen värmer igen.

När så solen tittar fram igen kommer viljan tillbaka. Bygatan lockar.
Den är så välbekant. Ändå förvånas jag över att det alltid finns något nytt att titta på när jag traskar iväg med kameran i hand.

Jag tröttnar nog aldrig på att kolla grannarnas trädgårdar, se om där dyker upp något nytt eller bara konstatera att de gamla vanliga växterna är lika vackra i år. Grannens vita dahlior har jag beundrat alla år vi bott här. Undrar om han vill byta bort en vit mot en röd från mig. Ska nog ta och fråga.

Annars är det ju hög tid nu att plantera lökar för att ha något vårblommande att se fram mot. Inte vet jag varför det är så att det hela tiden behövs fler och nya lökar varje år. Men en skön känsla är det att gräva ner dem och längta efter blomning.
Dottern föreslog mig att jag redan dagen efter skulle kolla om de var på väg upp. Undrar om jag är tjatig när jag berättar om mina sysslor och förhoppningar.

I rabatten sticker en och annan blåklint upp igen. Hoppets blåa blomma. Jo då, höst och vinter kommer men sen är det dags igen för allt det där som är så roligt.


På något ställe i vår by är gränserna mellan tomter och vildmark lite vaga. Där växer trädgårdsbuskar lite vilt. Men en fröjd för ögat är de.

Strax utanför byn står det här trädet.

När jag kört förbi med bilen har det väl bara svischat förbi i synfältet och när jag gått har det kanske fått en blick. Tror inte jag brytt mig så speciellt mycket om det. Skogen är ju full av träd. Men plötsligt händer det. Jag började titta närmare på det. Fundera och associera. Vad man vill se är ju upp till var och en. För min egen del kom jag att tänka på en föreläsare jag lyssnade på för länge sedan. Han pratade om ungdomskulturer. Att som ung måste man få testa funderingar och idéer och värderingar. Vädra dem, hänga ut dem och så småningom välja de som passar. Nu stannar jag upp en liten stund vid trädet varje gång jag går förbi (än så länge stannar jag inte bilen när jag kör förbi) och tänker på vad jag vill hänga upp på trädets grenar. Med ett leende konstaterar jag att det börjar se ut som en julgran, full av åsikter, önskningar, minnen och känslor. Det blir väl till att plocka ner och hänga upp nytt.

 På tal om nytt; Ett par stenstolpar står på var sida om infarten till oss. Grindar har suttit på de kraftiga krokarna. Det har hänt att jag missat och kommit för nära med bilen då jag backat ut. Det blev inte några vackra märken på bakre stänkskärmen. Nu har kära maken fixat och pysslat . En liten lampa på varje stolpe gör det lättare för mig att backa när det är mörkt!!

Den här fina porten såg jag utmed skogsvägen idag. Gränsen mellan årstiderna. Solbelyst manar den till nyfikenhet på vad som finns på andra sidan.

Jag får väl avsluta dagens tankar med ett utrop som jag nog upprepar varje år:

Det är en tröst att  hösten är så vacker!!

Nej, nej, nej

Jag försöker på alla vis att inte låtsas om vad som sker runt om. Det är samma visa varje år i september. Jag vill så gärna hålla sommaren kvar. För mig själv kan jag lätt bortförklara att träden börjar skifta färg, att himlen allt oftare är mörkt grå och att temperaturen sakta men säkert sjunker.

Jag gör som jag brukar. Kämpar mot. Strumpor, jacka och kraftiga skor får allt vänta lite till. Promenaden kan fortfarande göras i sandaler. Jag gör bara en liten eftergift i form av att ta på en väst över jumpern. Så går jag iväg på en av de välkända promenadvägarna.
Det är med beundran jag ser på naturens små kämpar. Inte ger de här små skira glädjespridarna upp för att värmen drar sig tillbaka.








Och för andra eller tredje gången sträcker lupinerna på sig utmed vägkanten. I mina tankar är det långt kvar till hösten.











En liten glipa i molnen sänder ner ett helt knippe sköna solstrålar som värmer mitt ansikte. Nog är det fantastiskt att få gå och njuta av allt som visar upp sig utmed vägen.

På tal om att inte ge upp utan försöka hålla sommaren kvar; i juli började jag plocka blåbär, massor!! 

Och vad ser jag om inte stora fina bär som fortfarande hänger lockande på nästan bladlösa kvistar. Inte kan jag heller minnas, att de haft så saftig och god smak så här sent på året någon gång tidigare. Jag plockar bären och njuter.

Tydligen är det inte bara jag som använder den här promenadvägen. Helt plötsligt får jag se något som inte funnits där tidigare. Jag tittar en stund och inbillar mig att någon sitter där och ger mig en hälsning. Kul. Nästa gång jag väljer den här vägen tror jag att jag ska sätta på en halsduk som hälsning tillbaka.

Även om jag anstränger mig att tänka på sommar och försöker att ta vara på all värme solstrålarna ger, kan jag inte missa alla de uppstickare utmed vägen som så tydligt säger att hösten kommer oberoende av vad jag tycker och vill.

 Helt automatiskt dras min hand till byxfickan; jovisst där ligger en påse om utifall jag skulle hitta några godingar att ta med hem.

Och jag vet ju så väl, att om en månad och om två månader kommer jag att gå samma väg, se samma saker som jag alltid tittar på och vara lika förtjust i dem som de är nu, även när de är frostiga eller delvis täckta med snö.

I sakta mak går min promenad genom skogen. En svamp här, några blåbär där och allt emellanåt något vackert att titta på.

Om jag varit lite mer uppmärksam när jag tjusades av de här bladen skulle jag sett pilen som pekar uppåt på det vänstra röda bladet. Då kanske jag hade följt den uppmaningen och tittat upp mot himlen och sett det svarta moln som sänkte sig över mig. Då kunde jag ha skyndat mig hem. Nu blev det inte så utan molnet släppte hela sin reservoar över mig.

OK våt; men alls inte sur.