Drabbad

Alltid är det något. Nu är det väl ändå inte så, att allt man drabbas av är av ondo. Men visst känns det som en riktig suck när det börjar svida i halsen, bränna bakom ögonen och torrhostan retas ända nerifrån tårna. Tänkte först att det är väl bara att acceptera att nu blir det soffsittardagar. Trodde att jag drabbats av influensa som så många andra.

Fast det är ju på det viset att jag är från födsel och genom ohejdad vana är drabbad av envishet också. (Ett släktdrag sägs det.) Befann mig i början av en hälsosam utmaning och den ville jag ju få i mål. Frisk luft är ju bra, det har vi väl alla hört och fått inpräntat i oss ända sen barnsben. Men det är dumt att träna och dra in en massa kall luft när man inte är frisk. Jag kom på lösningen; lämna stavarna hemma och GÅ SAKTA! Perfekt, rundan som går på 45 minuter tog nästan två timmar, men inte en enda hostattack under tiden.


På den vägen är det. Känner mig allt bättre för var dag. I det långsamma strosandet vandrar tankarna också iväg. Utan att veta hur eller varför drabbas jag av en tanke som är lite svår att bli kvitt. (Det är som när en melodislinga fastnar och inte går att bli av med)


Ansikten dyker alltid upp på min väg, och jag fotograferar. När den här flisan fångade min blick kom tanken; finns det bara glada och belåtna ansikten i min väg.











Måste erkänna att det känns riktigt bra att redan medan promenaden pågår få glada tillrop. Endorfinnivån stiger.













När jag sedan är hemma igen känns det bra, jag är nöjd och belåten resten av dagen.

Väl hemma igen blev jag ju tvungen att ta reda på hur det förhåller sig i min samling. Jo de flesta ansiktsliknande figurer ser ut att trivas med tillvaron.
Jag skulle nog vilja kalla dem optimister.
















Fast en och annan trilsk figur finns i mitt galleri. Sådana där som bara ser problem och elände överallt, som använder all sin energi till att spekulera i fördomar och försöka skrämma sin omgivning.


En annan insikt som drabbat mig är att åren går. Ja det är ju en självklarhet som inte kräver någon större insikt. Fast jo, när det handlar om att ta till sig att det är jag själv som faktiskt blir äldre, att mina år rullar på.

Jag har en favoritplats att rasta på. När jag började gå dit såg jag en övergiven kärra vid stigen. Då för dryga åtta år sedan såg den ut så här.














Sakta, sakta så jag knappt märkt det har den ändrat utseende.



Den övergivna kärran får bli min påminnelse om hur åren går. Även om förfallet i sig är vackert så har jag möjligheten att använda varje dag till något som gör mig glad och förhoppningsvis även bidrar till omgivningens välbefinnande.

En tavla är livet med ljus och med dager
där sorgen ger skugga och glädjen ger glans.
Tro ej att det ena det andra förtager!
Vad vore väl ljuset om skugga ej fanns.

Jag mår bra

Så fort tiden går. Jaja, 24 timmar är ett dygn och alla dygn är lika långa, men upplevelsen kan variera.
Just nu tycker jag att det gick så fort, planering - advent - jul - nyår - trettonhelg och packa ner alltihop igen.
Men visst var det roligt. Förra julen köpte vi tre skinkor innan vi var nöjda, och den här julen bakade jag tre fruktkakor innan jag var nöjd.
Egentligen är det viktigaste att få vara tillsammans, maten o drycken har inte så stor betydelse. Det smakar ju i stort sett lika dant varje år. Men när vi ses hela familjen är det annorlunda varje år, vi blir äldre, vi ändrar utseende och vi har skaffat oss nya erfarenheter och har nya berättelser att delge varandra.

Juldagarna hinner nästan inte ta slut förrän det är dags att fira nyår.



Det sker också på liknande villkor varje år, men smakar helt olika från år till år. Men vi som firar ihop ändras inte så mycket, i den här åldern är man ju liksom färdigvuxen. Bara trevligt att vara tillsammans en kväll med prat, god mat och ett nyår i sikte.






Det nya året hade precis börjat när den här bilden dök upp i mitt Facebook-flöde. Trams tänkte jag och skulle just klicka bort den då mina ögon mot min vilja registrerade två ord.

HÄLSA och FRAMGÅNG

 OK tänkte jag, orden är sedda men har de någon betydelse då?
Min erfarenhet är att ingenting kommer av sig självt, man måste allt arbeta för att saker och ting ska hända. Vill jag det?




Men stopp! Jag arbetar väl för min hälsa!! Promenerar nästa varenda dag. Går med pumpstavar gör jag.
Nu kommer en bekännelse. Det finns inte så många rundor runt Algutsboda att välja. Vilket håll jag än väljer ser det ungefär lika dant ut. Så det borde gå att verkligen göra riktig motion av rundorna. Blicken fokuserad rakt fram och låta armarna pumpa upp farten och benen tänja ut stegen.





Riktigt så fungerar det nu inte. Huvudet vrids åt höger. åt vänster, uppåt och neråt. Ögonen kollar och letar efter något tilltalande. Och sådant finns överallt. Trots att jag nog gått alla rundor om inte hundra, så i alla fall många gånger och det finns ständigt något jag inte lagt märke till förut. Då måste jag stanna, titta, fundera, fantisera och plocka upp kameran (ingen promenad utan kamera i fickan). Sen är det så att föremålen inte alltid är alldeles utmed vägkanten eller stigen. Oftast får jag lägga stavarna på backen och kliva över stock o sten, under taggtråd och gren. Oj så de gläder mig alla stubbar, stenar, vattenpölar, brutna grenar, svampar, mossor och för att inte tala om alla figurer som skymtar mellan träd och buskar.

Det händer att jag fotograferar i farten utan att egentligen ha reflekterat över varför jag knäpper av kameran. Väl hemma när jag bläddrar genom bilderna kan jag ana vad som fick mig att agera. För visst finns det ett ansikte som förundrat kollar in mig när jag hastar förbi.


Jovisst, min hälsa vill jag arbeta för, men helst på mitt eget lite bekväma och lustfyllda sätt.


Ett stormknäckt träd får mig att tänka lite längre, ut på andra sidan liksom. Det duger väl inte att bara tänka på sig själv. Fast det är lätt att bara vara i sin egen lilla värld och strunta i att kolla ut genom de titthål som ändå finns runt oss.







I höstas fick jag frågan om jag vill vikariera som ledare för en gympagrupp seniorer. (då rivstartade läraren i mig - klart jag ville.)
Jag packar gympa väskor och korg och tycker det är så roligt.

Det andra ordet då, framgång. Kan det vara idé att fundera på det med hela karriären och nästan hela livet bakom sig? Tja, det beror väl på vad jag lägger in i framgång. I min ålder handlar det inte om att bli en "profil", "hjälte", "stjärna" eller "berömdhet". Det räcker gott med att lyckas med det jag företar mig. Att kunna glädjas när det går bra och att kunna med tacksamhet ta emot beröm. 

Jag är stolt över att jag blev tillfrågad om att skriva om vår vävstuga för sockenboken, och glad över att jag fick läsa en bit på bokreleasen. 

För mig känns det som framgång när jag tömt ut en massa nystan på golvet och lyckas räkna ut hur de ska bli till något användbart.

Nu har jag bestämt mig; jag fortsätter arbeta även detta år för hälsa och framgång. Jag är glad och nöjd att jag mår bra, kan pumpa runt i naturen med mina stavar, se ner i pölarna som reflekterar världen och förstå att jag är en del av den.