Strövtåg i hembygden

I mina öron klingar den fina melodin "Strövtåg i hembygden". Den dök upp när jag var ute och samlade steg. (Har tänkt mig få fart på promenerandet och försöker motivera mig via stegräknaren) Under de år jag bott här i Algutsboda har jag försökt hitta några smultronställen utöver det vanliga. Till det första försöket "Käringkullen" tog jag med sonen. Det blev en riktig flopp.
Men nu dök det upp en ny möjlighet. Vad kan vara bättre än att lära känna sin hembygd via strövtåg, vika av från allfartsvägen och chansa.

Den här skylten lockade mig. Bara namnet "Hästhagsberget" satte fantasin i rörelse.

Den undre upplysningen gav mig förvissning om att här måste det finnas en sjö och en fin utsikt.

Sjövägen såg också inbjudande ut i solskenet, och verkade vara lätt att gå, så jag traskade iväg. Jag kunde ana att en bit fram skulle vägen dela sig eller sluta och då förhoppningsvis bli en stig att fortsätta på.

Men inte! Hade det funnits en stig så var den övertäckt av gran- och tallris. Men det lutade uppåt så någon form av höjd borde finnas har. Lite besvär får man väl kosta på sig. Jag valde att gå till höger. (Ett misstag jag upprepade flera gånger under mina strapatser runt sjön.)

Väl uppe såg jag att det faktiskt fanns en sjö nedanför kullen jag tagit mig upp på. Därför snubblade jag vidare nedåt bland stubbar och ris.

Och väl nere på fast mark kunde jag se STIGEN. som jag tog för givet skulle leda till utsiktsplatsen.

Trodde jag, ja. (Myrorna var inte vakna ännu.) Bara en liten bit bort försvann stigen.

Hur går man när det ser ut så här och man letar efter någon form av utsikt över en sjö?

Det fanns en möjlighet att klättra uppåt. Inte helt lätt, men ändå. Efter lite letande hittade jag ett jättefint bord men ingen grillplats. När jag klev upp på bordet och sträckte på mig fick jag de här två vyerna ut över vattnet.

Nerför kullen och fortsatt utforskning av hembygden. Jag valde att gå åt höger igen. Ingen stig men väl ett par blöta hjulspår att följa. Och kanske en aning av en stig. Bara en liten bit bort fick jag bekräftat att jag var på rätt spår. Spänger. De brukar ju inte bara finnas helt utan anledning i naturen. De måste leda någonstans. Så jag fortsatte.

Så svängde spången och jag befann mig framför en minst tre meter hög rotvälta. 

Höger eller vänster?? Tyvärr, jag valde höger och fick mitt första fotbad. Men å andra sidan såg jag något som kanske kunde tolkas som att en stig fortsatte framåt.
Allt emellanåt fanns spänger utlagda men däremellan gällde det att skutta mellan tuvorna och hoppas att de skulle hålla för mig. Men det var fint att titta ut över sjön. (Bara man stod stilla, för gå och titta på utsikten ledde omedelbart till ett eller annat fotbad.)

Men till slut var jag framme vid den andra platsen som skylten i början av mitt äventyr hänvisade till.

Gissa om jag gillar den stig som fanns där!!?

Lite våt men inte sur klafsade jag hemåt och kunde glädja mig åt många steg på stegräknaren!

Mellan då och sen

Det här med tiden är knepigt. Det har ju funnits orsak att fundera över den. Kommer den eller går den?
När vi nu har det som vi har det, med en objuden gäst utanför dörren, som vi på alla sätt försöker mota bort, dyker resonemanget om hur vi använder tiden upp.
Ta vara på tiden och lev i nuet, sa någon.
Undrar om det var reflekterat innan det sas. För mig skulle det vara det rysligaste, som kunde hända, om jag bara levde i nuet. Vad vore dagen idag om jag inte har allt jag upplevt och erfarit med mig? Vad vore dagen i dag om jag inte hade förhoppningar, förväntningar och oro för det som finns framför mig?

Bakom oss vintern och framom oss våren.
Den här veckan har kära maken och jag gjort två utflykter till campingen som vi är med och driver. Förra söndagen fick jag förnyat förtroende att jobba som ordförande i föreningen, och nu i veckan har det varit läge att börja se fram mot kommande säsong. Lite välkomnade blev vi av mahonian vars knoppar är på bristningsgränsen.





Det var riktigt skönt att gå runt på den tomma campingen. Det väcker förundran att det kan vara så grönt så tidigt på året. Samtidigt ser jag hur mycket löv och kvistar det finns att räfsa,
-och tång!!

Några timmar ägnade jag åt att kärra grus. Husvagnen ska stå bra vid sidan av golvet och tältet ska vara spänt.
Men sen kan vi sitta och ha en ljuvlig utsikt över havet.






Om en månad ska vi vara klara med vår egen etablering och dessutom med en del andra saker, som kära maken åtog sig innan vi visste...

Nu vet vi ju i alla fall planeringen för kära makens behandling i Linköping och vi försöker använda alla bra dagar till förberedelser för kära makens sjukhusvistelse och mitt arbete med att förbereda campingens öppning till Valborg.

Jag har berättat att kära maken pysslat med diverse "småprojekt" i källaren under den här tiden när när han inte orkat så som han brukat.
Jag gläder mig åt att få nya ljushållare till förtältet i sommar. Gissa vilka!












Svägerskan blev glad över sin Polarbjörn.

Och nya projekt planeras!!

Det kan lika gärna gå bra

För ett par dagar sedan fick jag ett par nya citat-böcker i min ägo. Läser gör jag dagligen men det är höjdpunkter när jag får tag i en ny samling tänkvärda citat, ordspråk eller aforismer.
En av böckerna heter just "Det kan lika gärna gå bra". Bara titeln är ljuvlig och får pessimism och olyckskorpar att verka småsinta.
Underrubriken är 152 nya ordspråk. Det är ju så att gamla ordspråk alltid på ett eller annat sätt slår huvudet på spiken. När jag bläddrar och läser i den här ställs jag hela tiden inför nya utmaningar. Eller vad tycks;
-Det kan bli ensamt att alltid se allt med egna ögon.
-Motgångar är bara förslag till andra vägar.
-Att vara skymd hindrar ingen sanning att vara sann.
-Det är bättre att förstå än att missförstå

På en sid stod det: Våren är alltid på väg.
Tja det kan man ju tänka på en regnig septembermorgon.
Själv inspirerades jag att ta kameran och gå ut och kolla i trädgården. Det råkade vara igår när kylan gett upp och snön töat bort.
I rabatten vi grävde fram i höstas och där jag ska sätta rosor till sommaren har snödropparna, som blev kvar i jorden, börjat tränga upp.

Utmed rosbuskens stammar kan man ana det som ska bli nya skott till våren. Röda och granna!

Nu är snödropparna åter täckta av snö och får vila ett tag till medan vi fortsätter hantera vår tillvaro. I kära makens första behandlingsomgång har vi passerat mitten och i dag har han genomgått en skiktröntgen för att utröna om behandlingen hittills gett något resultat. Vi väntar med spänning. Vi har också fått datum för behandlingsetapp två, då han ska tankas på stamceller som sedan ska doneras tillbaka efter att han genomgått en rejäl nedbrytning med cellgifter.
Allt det här ska vara genomfört till påsk. Gissa om vi ser fram mot just den helgen!

I väntan på allt som ska ske pysslar vi med lite smått o gott. Kära maken håller till på källarplanet och jag sitter i fåtöljen, och så blir det...
Snart ska jag visa vad som hänt i källaren.
Själv har jag fått en tröja klar. Sen hittade jag "förgarn" som jag fått en gång för länge sedan av min syster. Jag virkade en "påse" av det. Och för första gången i livet tovade jag. Lätt som en plätt med såpa och tvättmaskinen. Den blev lurvig men troligen kommer den att passa bra att samla ihop alla hårborstar i.

Det är inte farligt att prova nytt. Som sagt;  det kan ju lika gärna gå bra.

Vardagsglädje.

Glädje är att se livet genom en solstråle. (Carmen Sylva)
Det kändes riktigt skönt att vakna morse och efter en stund se att solen bröt fram ur de senaste veckornas gråväder.
Egentligen hade solstrålarna nått mig redan igår.
Två spännande försändelser i postlådan. Eftersom jag alldeles snart har födelsedag och jag älskar presenter spreds ett leende på mina läppar.
Det ena var ett kuvert som innehöll ett antal kort från sent -40-tal. Jag och mina syskon som småttingar. O så roligt att få dem (tack snälla kusin)
Den andra försändelsen, som var något större och synnerligen väl tejpad, innehöll en inslagen present. Den får jag gå och klämma på ett par dagar till. Eftersom den är från syster min och inte innehåller de efterfrågade torkdukarna av lingarn har jag ingen aning utan gissar vilt i min nyfikenhet. Paketet är mjukt. Sockar???

Nu är det ju inte så att jag fyller jämnt, men det är ändå trevligt att göra lite extra just ändå.
Jag tycker man ska ta alla tillfällen i akt att "smälla av ett litet fyrverkeri i vardagen", kvitt samma om det är jag eller någon annan som ska firas.
Det jag har gjort för att lysa upp min dag är att ha hängt upp nya gardiner i köksfönstret.

Solskenet  fortsätter. Kära maken och jag blev bjudna på förmiddagsfika hos grannen. Vi fick hjälpa honom att äta på den kaka han fått. En jättegod sockerkaka med vaniljkräm i. Kan berätta att vi åt mer än en bit var.








En annan sak som värmer nu är en bild med kommentar vi fått från sonen.
Varje dag ser jag på kära maken och konstaterar att hår, ögonbryn och skägg blir tunnare och tunnare.
Då kom sonens bild där han berättar att när kära maken påbörjade sin cellgiftsbehandling började han låta sitt hår växa ut. Kära maken har länge varit tunnhårig och sonen kal.
Nu blir det lite som att håret försvinner från kära maken men dyker upp på andra sidan havet hos sonen.
För oss en fin sympatihandling.

Gamla minnen

Mat är inte det jag brukar skriva om. Men nu blir det lite om det.
Det började egentligen i går när middagen bestod av inlagd strömming och potatismos. Men det ska inte handla om strömmingen (även om den kan vara värd en mässa bara den)
Nej, det var så att det blev ganska mycket potatismos över.

Då kom pratet igång.
Min mamma....
När jag var barn....

Det måste höra till åldern att man så gärna minns hur det var förr (i barndomen). Kära maken och jag är helt överens om att det var inte bättre förr - bara annorlunda.

Potatisplättar eller potatisbullar. Det kan heta vilket som men det var samma sak vi pratade om. Vi hade i stort sätt samma minne av hur de tillagades men lite olika minne av hur de serverades. Pratet ledde till att vi bestämde oss för att laga potatisbullar /potatisplättar till lunch idag. Det smakade bra och mätta blev vi.

Det ena drar det andra med sig.
Efter lunch blev jag kvar i köket, först för att titta på fåglarna som flockas runt fågelbordet. Vi upptäckte en rödhake där häromdagen och den måste jag hålla koll på. Vill ju veta att den klarar sig.
När jag då cirkulerade i köket bakade jag ett par sockerkakor. Smak; lakrits och pepparmint.
Det får bli en smakbit i magen och ett par bitar i frysen.



Klart inspirerad blev kära maken.
Men det blev ingen vanlig kaka. Nej, åter igen ett minne från förr. Det var han ensam om. Den här kakan serverades inte i mitt barndomshem så vitt jag kan minnas. Men kära maken hade minnen av att hans mamma lagade till den och att han var den enda av syskonen i den familjen som gillade den och åt med god aptit.
Det är en korvkaka. Jag skulle nog kalla det leverpudding. Med en rejäl slev lingon till kan det säkert smaka.