Ord för dagen

Det började i morse då dottern ringde. (Det gör hon ofta till stor glädje för mig.) Dagens samtal började hon med att säga, att ordet för idag är oävet. Sen berättade hon om vädret hos sig (20 mil norr om där jag bor) Lite pastellrött i horisonten men vackert blått på resten av himlen, kallt -jättekallt.
Medan hon berättade noterade jag oävet på en lapp. Det var ju något att fundera över och hitta ett bra fotomotiv till, eller???
Nu är väl inte ordet oävet något jag svänger mig med dagligen, men det är ju inte obekant så jag började tänka ordet i olika meningar.
Störst chans att få en bra illustration till oävet måste väl ändå vara utomhus. Solen skiner här i Algutsboda och termometern visar -11. Det gäller alltså att klä sig ordentligt.


Kolla in huvudbonaden. Inte så oäven.
Garnet fick jag av syster min, sen virkade jag en "bytta" som fick tovas i tvättmaskinen. Den är varm vill jag lova. På gränsen till för varm när man får upp kroppsvärmen vid snabb promenad, kanske inte så stor risk i alla fall....






Frost i solsken, det är inte så oävet.

 En bit in i skogen fick jag syn på de här sagofigurerna. Inte oävet.

 NEJ; STOPP NU
Dottern sa oävet och det var det jag skulle avbilda. Sen går jag här och lägger till inte hela tiden. (Ordet inte kan nog också vara värt en mässa -en annan gång då.)
Ut på nätet och läs på. (Vilka fina bloggar med funderingar kring detta ord jag hittade)
Men; synonymer till oävet är på de flesta ställen "inte så illa" och "ganska bra". Hur blir det då med mössan, grenarna och sagofigurerna? De blir alltså i mitt sätt att uttrycka mig "inte inte så illa" eller "inte ganska bra". Vilket för mig är lika med dåligt.
Mera leta och fundera. Minns att när jag bodde i Norrland var det ofta  i det dagliga talet som ord fick ett o framför; snäll - osnäll; glad - oglad osv. o = inte.
Efter lite mer hasande på nätet hittar jag "ävet" helsingedialekt  för vrångt eller surt.
Därmed säger jag att de tre bilderna här ovan illustrerar "oävet" eller "inte ävet". Till skilnad från bilden nedan som visar hur granarna utmed vägen ser ut efter röjning.



Skulle kunna säga att det är "ävet" eller "inte oävet" att bli kapade så.

På tal om illa kapade...
Strax före jul började en av min gullrankor att tappa blad. Den högra hade en lång gren med bara några få blad längst ut. Fram med saxen. Jag började bakifrån och klippte en bit i taget, somliga grenar hänger två och två i hållarna. Så var jag nästan nere vid krukan. Jag ryckte lite i den gren jag höll på att ansa bort för att se var den tog vägen. Så klippte jag till ganska nära krukan. Det jag inte sett var en förgrening 20 cm upp. Därför blev både en vissen och en frisk ranka borttagna.
ÄVET va??

Pensionär

...och det har jag ju varit i några år nu. Det är ju inget jag går och tänker på dagligen precis. Men i dag har jag haft det i tankarna under hela promenaden.
Underbart promenadväder förresten. Solsken, vindstilla och runt nollan. Redan utanför dörren kunde jag notera att det är lite speciellt i år. Runt hörnet växer min ros. Trots ett par frostnätter fortsätter den att blomma. Visserligen lite svart i kanten men knopparna är fina.


Det finns två saker jag, som gammal lärare, har svårt att vara utan och det är "Lucia" och "Den blomstertid nu kommer". Lika glad blir jag varje år i december när de två breven från Vetlanda dyker upp. Ett är från min gamla arbetsplats dit jag bjuds in att vara med och fira Lucia tillsammans med skolans elever, personal och gamla "föredettingar" och därefter fika.
Det andra brevet är från förvaltningen med en inbjudan till lunch för oss pensionerade skolledare.
På  morgonen innan jag åkte sa jag till kära maken att nu åker jag iväg ochg ser efter hur gamla de andra blivit sen sist.
Årets luciatåg var, precis som förr om åren, vackert och väsjungande. Kan inte hjälpas att lite i smyg torkar jag mig i ögonvrån.
Sen kommer stunden då det blir kaffe och prat; jag ser förändringar som gjorts sen sist jag var där och så får jag veta mer om det som är på gång. Somligt förvånar, somligt är som vanligt, somligt förfärar, somligt är förväntat, somligt är fantastiskt och jag får lov att tillstå att jag är glad att jag är pensionär.

Lunchen var utsökt. Tillagad och severad av gymnasiets restaurangutbildning. Mina gamla kollegor som jag arbetade tillsammans med är fortfarande pigga, glada och lika nyfikna nu som då på vad som händer och sker. Men jag tror att vi alla är ganska nöjda med att vara just pensionärer.

Hela naturen är full av konstverk. En del kan man gå förbi många gånger innan man ser dem. Som det här.
Det fångade ögat just då jag tänkte på att även om tiden går och det kommer nya personer som tar vid så är många frågor och dilemman ständiga. Sjäv har jag nu suttit och tittat på den här bilden en lång stund. Bilden kommer nog att dyka upp igen med någon mer eller mindte klok tanke.

Annars var det mycket vatten på dagens promenad.Tänk själv på alla talesätt om vatten. I mitt sinne "forsar de fram i en strid ström".
Utmed vägen på ett ställe finns denna inbjudande gest.

Vattnet springer fram ur en källa och håller mellan 5 och 8 grader året om. Det gör att det finns gröna växter här hela tiden.

På ett annat ställe rinner det på med bra fart.

Utmed vägen såg jag något vitt in mellan träden. Först trodde jag, att det trots allt hade blivit lite snö kvar efter de blaskiga flingor som föll igår. Men kanske var det lite väl stor driva. När jag kom närmre såg jag att det var skum på bäcken som stoppades upp av en granruska. Tänk vad lite det behövs ibland för att stoppa upp något som är på gång.

Den här tiden, när det fryser på lite på nätterna och inte hinner smälta i skuggan på dagen finns det massor med små pölar med vacker is.

Hur många av oss har inte trampat på för att få höra krasandet? Det händer fortfarande att jag roas av det. Men idag tittade jag bara.

Runt om de skogsvägar jag har att välja på ligger det mängder med granris. Gallring för att det inte ska hänga ut för långt kan jag tro. Men det har fört med sig att det varit lätt att få ris till dekorationer i år.

Ta grenar från träden får man ju inte men plocka från marken är väl ok.

Ja, jag har släpat hem några grenar. Jag har klätt in trappan. Garagedörren har fått dekorationer. Och ja, vi kan fortfarande ta oss en snabb mugg kaffe i solen utanför dörren.

På grindstolparna har jag granris och kulor.

Just det; 

jag är pensionär. Nu ska jag köra på så spån och spint yr.

Äntligen

I dag var jag ner på byn och handlade. I affären träffade jag på en granne. Det blev så att vi pratade en stund. Naturligtvis kommenterade vi vädret. Det har ju blivit lite kallt. Egentligen skulle jag vilja säga att det äntligen har blivit lite vinterlikt. (Det ska bli kallt när det, enligt almanackan, är vintermånader.) Vi var överens om att vinterkyla och vinterkläder behövs för att känna suget efter vår och värme. Lite kyla och pudersnö över jul, men inte så man behöver skotta. Sen vår igen. Får väl se hur det blir med det.

Det har ju varit varmt och skönt hela hösten. Inte ens sommarblommorna ville lägga av.



Men igår hände det, äntligen! Det blev dags att tömma alla krukor på komposten. De var till slut frostnupna.

Men här inne blommar den ena st paulian efter den andra. De är mina favoriter och för var och en som går i blom gläds jag. Just nu är det de rosa plantorna som är mest aktiva.




Häromdagen när jag som vanligt stod vid köksfönstret och njöt av de vackra blommorna fick jag se inte bara en utan fjorton skator i en samling runt fågelhuset. Först trodde jag inte mina ögon, sen började jag räkna och sen sprang jag och hämtade kameran. Men då började de flaxa och flyga. Det blev bara fyra på bilden, men jag vet att de var fjorton.


Alltsom oftast brukar jag skriva om våra projekt här hemma. Trapphallen var ju inte planerad till nu. Det bara blev när vi "blev med tapeter" det drog förstås med sig lite mer. Nu är golvet i alla fall lagt. Äntligen klart! Till och med tavlorna i vår "egotrapp" är på plats.

Nu är det så att de projekt kära maken är involverad inte brukar dra ut på tiden. Värre är det med sånt som jag själv ska svara för. För 22 år sedan när jag arbetade på en skola i Nässjö köpte jag ett handarbete av skolans slöjdlärare. Bara röda stjälkstygn. Det borde vara snabbt gjort. Ny julduk till köksbordet 1992!
Nej det blev inte så.
Duken har åkt fram ett tag i advent somliga år och så tillbaka in i garderoben. Men ÄNTLIGEN i år har den blivit klar. Det köksbord den skulle ligga på har jag inte kvar (men jag har besöksrätt till det). Duken får pryda ett annat bord. I nästa vecka dukar jag upp för lucia och glögg på bordet. Det ska nog bli fint. En tradition har fått nytt underlag.

Glädjefnatt

Idag står det KÖTTBULLAR på min kalender. Det hör inte till vanligheterna att jag skriver om matlagning. Men lite blir det nu. Köttbullar gör jag till jul. Övrig tid på året får det bli färsbiffar. Det är ju ganska enahanda att stå och trilla de små köttbullarna. Stekandet tar också tid och då står man bara där och skakar lite på pannan.
Det är alltså nästan ett år sen sist. Det var det jag började tänka på när jag stod här och trillade köttbullar idag.
Då var det i början av december. Jag hade tillbringat en eftermiddag på sjukhuset hos kära maken som låg som en väl urvriden trasa i sängen (förlåt, men det var så illa ställt med honom).
Då tyckte jag det knappt var lönt att steka köttbullar.
Då blev nog färsen extra saltad av tårar.

Sen dess har det gått ett helt år på några dagar när. Men genom huvudet far gamla bilder. Vissa av dem är rena skräckmonstren, fast ja, lite ofarligare då jag nu vet att det trots allt gick bra. "spöket" fick ett namn

När man vet vad man har att såss mot är det lite lättare att våga ta striden. Dessutom var det fantastiska människor i vår sjukvård som ansträngde sig till det yttersta.

Här stod jag nu och skakade stekpannan och mindes hur grymt det var att stå vid sidan om och se hur kära maken sakta men säkert bröts ner av de gifter som skulle (kanske) göra honom frisk.

Men det har ju gått bra. Lite svårt var det att ta till sig även det från början.

Och sakta men säkert återvänder krafterna, tilltron och glädjen.

Nya köttbullar i stekpannan. Samtidigt hörs ljuden av kära makens arbete med våra husliga projekt. Det bubblar som sockerdricka i kroppen. Vi går mot en frisk jul.

Det är så man kan få glädjefnatt!!

Skåpmat

Gammal skåpmat, sparade rester eller ingenting nytt. Det kan jämföras med känslan som kryper på när dagarna går och den ena tycks lik den andra.
Nu har kära maken jobbat med trappan till övervåningen och hallen där uppe i ett par veckor. (Det blev ju stopp då vi väntade på försäkringsbolaget) Medan sådana här jobb pågår i vårt hus gör jag ju också ett och annat, mest plockar och städar. Och naturligtvis ser till att det finns god och näringsriktig mat på bordet med jämna mellanrum.
Därför handlar min lilla krönika mest som skåpmat - sparade rester och ingenting nytt.

I mitt skafferi finns en massa mjöl som bara står. Bakning som vardagsinslag kom av sig då det stod klart att kära maken är glutenintolerant.
Men jag kan ju äta bröd enligt gamla recept. Det här ska jäsa över natten och gräddas i järngryta. Luftigt och med seg skorpa. Hade nästan glömt hur gott det var. Ska nog testa att baka det med glutenfritt mjöl också.





En kväll i veckan kom vi plötsligt på, kära maken och jag, att det var årsdagen av vår förlovning som skedde för MÅNGA år sedan. Det blev till att kolla vad som fanns i skåpen och göra något av det.
Vad som hände med delar av verket är en väl förborgad hemlighet oss makar emellan.








Det här är gammalt fogskum som kära maken fått offra och forma till en krans.

Det blev en bra stomme som jag vevade tygremsor runt.
Därefter tömde jag mina skåp på ett och annat. Honung och jordnötssmör var kletigt nog att smeta in kransen med och sedan på med allsköns frö, gryn och och flingor som ändå inte kan användas.

Det tog bara några minuter för de små fåglarna att komma på vad det var. Av trafiken runt och på kransen kan jag förstå att det var god skåpmat de fick.

På min planeringskalender har jag haft uppgift att plocka ris och göra dörrkrans. Det blev enris och olvon.

I helgen som var flyttade ett tomtepar in hos oss, med småbarn och katt. De passar utmärkt i soffhörnet. Jag har sett min svägerska sticka tomtar under ett antal år. Ofta har hon skänkt dem till vänner eller lotterier. De här är lite större än de jag tidigare sett. Men oj vad jag gillar dem. Här sitter de nu och ger stämning för alla julsysslor som skla göras.

För ute finns ju inte mycket som påminner om att det bara är några veckor kvar.De enda snöflingor som finns är av typen sommarblommor (kan det också kallas skåpmat?)

Det är många som har pratat hur solfattigt och vått det har varit hittills i november. Men "minns i november den ljuva september".

När jag var ute och plockade riset häromdagen tog jag den här bilden och tänkte att till och med naturen minns september med nostalgiska tårar.

Det drar med sig

I drygt tre år nu har vi till och från suttit framför TV´n i "trapphallen" och sneglat på de grymma väggarna. Gammaldags byxrosa är milt jämfört med det som målades upp av den förra ägaren. Visst, vi har haft en mängd goda idéer om hur det ska se ut i stället. Ett par gånger har vi haft tapetböcker hemma för att välja, men vi har inte lyckats hitta något som svarat mot vad vi tänkt oss. (Jag misstänker att den rysliga färgen satt stopp för vår förmåga att se alternativen.) Ett tag var vi inne på att bara måla över allt i en ny färg, men vilken??? Så där har vi alltså hållit på.
Men för en vecka sen fick vi "en spark i baken" och då gick det fort. På skoj hade jag fyllt i en ansökan om att vara testpilot för tapeter från Rusta. Och jag blev en av de utvalda. Då fanns det ingen tid att vela längre. Tapetvalet var ganska enkelt då det inte fanns så många möjliga alternativ.
Nu är det ju inte så i vår värld att det bara är att klabba upp nya tapeter.
Underarbetet är viktigt (kanske till och med viktigast för att resultatet ska bli riktigt bra).
Börja med att riva loss det som sitter löst. Stora sjok med tre lager plus den påmålade färgen satt lösa bitvis. Det fick bli att skrapa helt rent.

 När allt var borta Kunde vi konstatera att det fanns en mörk fläck. Fukt? Mögel?

Det blev till att ringa försäkringsbolaget. (Vi har det där bolaget som enligt reklamen kommer redan på eftermiddagen. Och det gjorde de, på den nionde dagen.)
Medan vi väntade fick väggarna en strykning med grundfärg i hopp om att tapeterna sedan ska fästa bättre än på den råa betongen. Trappräcket skruvades bort och har blivit rengjort och lackat.


Hållarna till räcket såg lite hemliga ut först när de var nertagna. Men efter behandling med
1. bakpulverblötläggning
2. kokta med maskindiskmedel
3. putsade med zvinto
4. fått ligga i en lösning av ättika och diskmedel
5. putsade med universalmedel
                                                så ser de nu riktigt fina ut.










Sen var det mera vänta och vänta....

Lika bra att börja i ena hörnet.


Nu har vi till slut haft besök av en expert. Det är inte fukt i alla fall. Fläcken är övermålad enligt konstens alla regler och i morgon fortsätter tapetseringen.



Sen kommer det som alltid kommer när ett projekt avslutas; städa.

 Nu närmar vi oss mitten av november. Då brukar trädgården vara inhöstad och bara vänta på snötäcket. Så inte i år. Det grönskar för fullt och pelargonerna knoppas. Inte kan man lägga all dena fägring i komposten för att ge plats för vintersmyckningen. Nej den får väl vänta.

Lite knepigt är det att titta på blommorna och samtidigt börja rota efter julplaneringskalendern.

För hur det än är ska planeringen göras och förberedelserna börja som alltid den femtonde november.