Som vanligt

Kära maken och jag passade Signe och Kurt i helgen. Nu är det så att när frukost är serverad är det bara kvällsmålet kvar att passa på. Katter har en otrolig förmåga att klara sig själva och tydligt visa när de inte alls är intresserade av sällskap.
Då gäller det att ha fantasi och initiativ själv för att få tiden att gå. (Sen har jag lärt mig att det finns inget bättre än att vara utan sysselsättning och ha det långtråkigt, för då kan man ju hitta på precis vad man vill att göra)
Eftersom det är ganska länge sen jag promenerade i dotterns omgivningar och det var så fint väder  i lördags, var det väl givet vad jag skulle göra.

För ganska många år sedan såg jag den här skylten på en liten skogsväg. Jag gillar den för den får mig att tänka på så mycket mer.

 Kan mycket väl tänka mig att jag inte är ensam om att vara ganska bekväm, invanda mönster och vanor fungerar oftast alldeles utmärkt, så varför ändra sig?? Tja, har man rullat på för länge i samma spår kan de ha blivit så djupa att det är svårt att komma någon vart alls. Eller som kära maken och jag säger i mun på varandra när vi åker på utflykt: "Om man inte kör vilse får man inte se något nytt."

Så, på med skorna och ner med kameran i fickan. Vägen var bekant så jag passade på att kolla in omgivningen. Ett litet monster såg ut att sola sig och riktigt njuta av det fina vårvädret.

 Ett annat såg inte ut att vara särskilt vänligt inställt.

På ett ställe log en blomma mot mig. Den har vuxit till sig i det fördolda. Om det nu var en storm eller vanlig skogsavverkning som plockade fram den vet jag inte. Men jag är glad att jag fick se den.

Strax bredvid timmertraven stod två sammanvuxna granar.

Enade vi stå... Eller, jag skyddar dig om du skyddar mig... Eller, coniuncti fortes..

Så hände det då. Jag gick som vi brukar (trodde jag i alla fall) Men plötsligt stod jag framför ett par ståtliga grindstolpar i sten, och rakt framför mig ett hus jag aldrig sett förr. Men jag vet ju att jag svängde vänster där vi brukar.....

Några steg tillbaka och en ny sväng till vänster. Tyvärr ledde den till vägs ände.

Som sagt; går man inte vilse får man inte se något nytt...

Men det kan inte hjälpas, nog kunde jag urskilja svaga fnissande från figurerna utmed vägen.

Eller ett riktigt gapskratt för att jag inte varit uppmärksam nog.

Bättre fly än illa fäkta. Jag bestämde mig för att inte pröva någon mer avtagsväg utan gick tillbaka till "den större" vägen. Precis när jag skulle gå ut på den belönades jag med den här fina lilla rosetten.

Resten av dagen, tills det var dags att utfodra katterna, satt jag i en solstol och gladdes åt den upplevelserika promenaden, det soliga vädret och åt att höra fågelkvittret.

Förgäves

En bekant köpte väst på nätet. Men den passade inte till henne. Retur och återbetalning blev lite krångligt. Men eftersom jag nog behöver en ny väst och färgen smälter bra ihop med mig slog jag till och erbjöd mig köpa den av henne.



Idag när jag bakat klart ett par pajer, bestämde jag mig för att ta en promenad hem till henne och betala västen. En liten promenad på knappa tre kilometer. Men tyvärr var det ingen hemma hos henne så det blev till att gå tillbaka. Då tog jag den lilla extra svängen till brevlådan men den hade redan kära maken tömt. Så nu är frågan om jag gick förgäves. Eller kanske i onödan.

Beror väl på hur man tänker, jag har ju mina slantar kvar ett tag till.
Och kameran hade jag som vanligt i byxfickan. Och även idag upptäckte jag några nya motiv utmed vägen.

 Visst är det här en liten sagoberättare som sitter på stammen! Någon gång när det inte småregnar ska jag sätta mig ner bredvid henne och lyssna. Det fanns nämligen en perfekt stubbe att sitta på. Men just idag var det inte nog med att det var vått på den av regnet som föll, det liksom sipprade ur den också.

Bara en liten bit bort fanns ett träd med en härlig håla. Säkert värd att undersöka.

Den här "barr-rosen" kunde jag inte motstå. 

OK, oförrättat ärende men absolut varken förgäves eller i onödan.

 Det är nu man ska gå ut i ur och skur och se på alla vitsippor som så förföriskt flirtar och bugar. Till att börja med lite ensamma här och var, men snart i stora vita drivor.

Väntan

Visst är det så. Rätt vad det är kommer man på sig med att gå omkring här och vänta och längta. Ofta är det också något trevligt som väntar framöver. Eller så är det något som tar emot men det går inte att slippa undan.
Det blev så tydligt när jag kollade uppåt häromdagen.

Sen och där

eller

Nu och här

Men jo då, hela jag är inställd på VÅR. Jag väntar och längtar. Jag planerar och förbereder. Jag söker hela tiden efter nästa tecken. Visst brukar tranorna höras nu? Nog ska väl rödhaken visa sig den här veckan? Måste leta tussilago. Är det inte dags att börja...

Med blicken upp i det blå, kom insikten. Behöver inte vara inställd på dit och snart. Det kvittar väl om jag hör tranan i dag eller i morgon, huvudsaken är att jag hör den för jag blir så glad av det lätet.

Överallt finns fina motiv som så tydligt beskriver de känslor jag bär på. Kolla in hur grenarna växt och kapats. Budskapet är klockrent!

Vila tryggt här och nu. 

Och då när jag bara satt och njöt av att solen värmde såg jag den kila förbi; vårens första sädesärla. Ingen väntan och undran bara glädje att se den.

Och medan scillan vaknar och sprider sig....

...kan jag ändå inte låta bli att fundera på sen till sommaren....

Astilbebusken vill jag ha delad och placerad på några andra platser i trädgården

Där kanske?

Och irisen, som har vuxit till sig och tar upp så stor plats i rabatten, kan man väl också flytta. Jag har ju tänkt att göra en blå och vit hörna alldeles innanför grindstolparna. Åh så glad jag är att jag har kära maken. Han gör visst allt jag pekar på.

Till sist måste jag bara bekänna. Ända sedan i höstas har jag gått och längtat efter att börja med keramiken igen. Jag lämnade mitt klot kvar för en sista bränning och har väntat med spänning på att se resultatet. Äntligen blev det april och jag började en ny säsong. Nu är klotet hemma i min trädgård och jag funderar och funderar var jag ska ställa det. I ärlighetens namn;det är en angenäm syssla som jag faktiskt kan tänka mig får ta tid, lång tid.