Inspirerad

Visst var det några fina vinterdagar. Jag såg att solen sken och snön gnistrade. Soluppgångar som nästan fick en att tappa andan. Allt det fina fick jag titta på genom fönstren.

Oturligt nog råkade jag ut för ett av mina återkommande ryggbesvär. Då får jag hålla mig lugn. Varenda gång det händer tänker jag på hur det i min gröna ungdom talades om att "ryggbesvär, det drabbar bara långa personer". Så en så liten stumpa som jag var helt utom fara. Det var då, Nu vet jag mer.Jag klagar inte, men det gör ont.









Efter att ha försökt ta det lugnt och i stort sett bara gå runt i huset blir i alla fall jag rastlös. Då var det tur att kära maken har påbörjat ett nytt projekt. Naturligtvis är jag involverad men kan inte delta handgripligen.
Vi ska bygga om badrummet. Byta ut badkar mot dusch. (Vi blir ju äldre och att kliva i och ur badkaret kan bli problematiskt framöver när åldern tar ut sin rätt.)
Nåväl det ena drar med sig det andra. Medan renoveringen pågår måste vi ha en annan dusch och den ska placeras i tvättstugan som då måste göras om. Nu var det aktuellt att ta bort fundamentet som tvättmaskinen stått på. Till det behövdes en slagborrmaskin och det behövde vi alltså införskaffa.
SÅ.. det blev en tur till Karlskrona och när vi ändå var där fortsatte vi till svägerskan i Ronneby, Förutom god middag bjöd hon på jättegoda hembakade semlor. Gissa om jag blev inspirerad att göra det samma.
Glad i hågen satte jag igång. Glutenfritt förstås. Degen såg bra ut tills jag skulle göra bullar. Det gick inte. I stället fick jag kleta ut degen till en krans på plåten.

Det blir till att äta trekantiga semlor för kära maken.




I tisdags var det dags för vävstugan igen. Mattan växer, blir nog klar nästa vecka.
Lite höjdpunkt varje gång är ju fikastunden. Något rörde sig framför Gunvor. (Den suddiga figuren)




Aha en liten spindel. Den vävde tråd mellan tak och bord. Hos oss är alla som vill väva välkomna i mån av plats.

Jo, när jag ändå försökte baka semlor gjorde jag några av vanligt mjöl som jag ska bjuda mina vävkompisar på till fikat på fettisdagen.

Just nu verkar det som om vintern är över för den här gången. Regn och blåst, eller...

Försiktigt, försiktigt tog jag en promenad i dag för att kolla. Snödropparna börjar sticka upp och en och annan vilsekommen pensé nickar blygt.


När jag kom upp på andra sidan kyrkan upptäckte jag att solen visst ville titta fram.

Väl inne på skogsvägen kunde jag till och med känna solens värme i ryggen.

Och vårbäcken porlade.

Den här stubben har jag säkert sett många gånger förr, men idag tyckte jag den gav mig ett glatt tillrop för att jag faktiskt hade traskat tre kilometer.

En bit till och kyrktornet sticker upp bakom backkrönet. Då var det bara dryga kilometern kvar.

Nu är det historia.

Det är över 30 år sedan vi flyttade till Småland. Vi hade fått tag i ett stort gammalt hus på landet. Vårt flyttlass gick strax före midsommar. På den tiden fotograferade jag med rulle i kameran, var ganska snål med att knäppa och sedan fick man vänta ganska länge på att rullen skulle ta slut och framkallas. Men vår första midsommarafton på landet minns jag väl, och fotot hör till mina favoriter. (Ungarna på bilden är fortfarande 30 år senare mina favoriter.)

Så kom hösten, Barnen började skolan och jag fick vikariatstjänst i Nässjö. Det flöt på bra och vi trivdes.
Men tidigt en söndagsmorgon i slutet av oktober förändrades allt. Kära maken och jag väcktes av dottern som kom nedrusande för trappan och ropade "Det brinner".
Allt tycktes hända på en gång. Telefonkontakten var bruten (mobil hade man inte då) För att larma brandkår hoppade jag på cykeln för att ta mig till närmsta granne halvannan kilometer bort. När jag nu sitter här och skriver kan jag fortfarande känna hur det kändes att sätta sig på en frostig cykelsadel med bara ett nattlinne på sig.
När brandkåren var larmad och jag kom tillbaka satt barnen och kära maken i bilen. Huset stod i lågor. Katastrofen var ett faktum.
Vad gör man?
Vi gjorde som så många andra gör, "vi flydde". Någon större bekantskapskrets på ort och ställe hade vi inte fått, men av någon anledning åkte vi till den familj som vi köpt huset av. Där fick vi "asyl".

Vi togs omhand. Verkligen. Under årens lopp har jag många gånger förundrats över den otroliga förmåga de hade att ta hand om oss. Inte bara kläder för stunden. De såg till att räddningstjänsten visste vart vi tagit vägen, de såg till att vi kom till läkare och massor med andra praktiska saker. Frun i huset plåstrade om barnen och gav dem papper och pennor och uppmaningen att skriva ner allt de hade haft på sina rum. Hjälpen var enorm.
Vi blev kvar hos familjen i över ett år innan vi hade ett nytt hus att flytta in i.
Under vårt år på bondgården fick vi uppleva en gästfrihet utan motstycke.


Varför kom jag att skriva om denna gamla historia som vi bär med oss men numera ganska väl bearbetad och undanstoppad? Minnena trädde fram med kraft dagen före nyår då vi fick beskedet att mannen som så väl hjälpte oss har dött.
Hur sorgsna vi än är och hur djupt vi känner med hans familj så har vi ändå ett leende på läpparna.
Vi har aldrig smällt av fyrverkeri i nyårsnatten. Men under vårt gemensamma nyårsfirande det året smällde Bernt av ett riktigt fyrverkeri för oss. Hur det än var vill i alla fall jag minnas honom som riktigt färgsprakande person. Därför har jag sett till att det sista jag sänder honom ar ett riktigt fyrverkeri av tulpaner.