På jakt

Det är jakttid har jag förstått. På min promenadväg genom skogen stod ett anslag "Jakt pågår". Enligt käre maken är det råbock som går osäker just nu. En sådan liknar jag ju inte, därför tyckte jag att det var ofarligt för mig att gå där.
Men jaga skulle jag idag. Rustad med hink, påse och kamera kan väl alla förstå att det är lingon, svamp och vackra bilder jag skulle jaga.





För att börja med svampen.
Rakt över vägen, Maj o Ingvars hörna, Haralds lada, kohagen, hästhagen, aspdungen och läbbiga skogen, det var några av mina ställen förr. Men dem har jag inte längre.
Av någon anledning verkar det svårt att finna nya ställen när man flyttar.

De här småttingarna räcker inte till något så de fick stå.



När det gäller svamp fick jag nöja mig med att titta på alla oätliga (enl. mig). En del är i alla fall vackra där de står.

Jag tror inte det är ett gott lingonår i år. Förra året plockade kära maken hinkavis och jag rensade, kokade sylt och frös in.

I år är det glesare. De växer ett och ett i stället för i klasar. Kommer man på ett ställe med bären växande två på samma kvist känns det lyxigt.

Men jag klagar inte. Det är härligt att vara i skogen. När lingonen plockas på det här sättet blir det inte så mycket att rensa sen när man kommer hem.




Jag har fyra olika vändor att gå här hemmifrån. På dryga tre år har jag hunnit gå dem många gånger. Likväl finns det alltid något nytt vackert att titta på. Den här öppningen i naturen lovar jag att jag inte sett förut. Alldeles framför fanns det en stubbe åt mig att sitta på en stund och beundra konstverket.

Avslut och påbörjan är ett och samma.

Varje utgång är också en ingång.

Tiden behöver tid

Det är så många kloka människor som uttalat sig om "tid". Ibland är det rogivande att sitta och bläddra runt i det som sagts och skrivits. Känner igen sig gör man också, ler lite eller fnyser beroende på hur man själv vill se på det hela.
Ett verkar dock säkert, det har gått en tid sedan jag skrev sist. Det har också gått en tid sedan jag tog långpromenad och det har gått en bra tid sedan jag använde min kamera senast.
Det är nog så, att ibland behöver tiden tid, eller som en indian sa; Jag går långsamt så själen hinner med kroppen.
Får nog tillstå att ibland blir jag otålig på mig själv för det inte händer så mycket. Det kan tyckas att jag står still och stampar på samma ställe. Men ändra perspektivet lite och saker kan ses annorlunda.
Tiden i perspektivet framåt är lång obrukad och i den kan drömmar och förhoppningar inrymmas. Tiden i perspektivet bakåt kan tyckas ha varit kort men rymt mycket.
Och ja, även fjorton dagar har rymt en del när jag tänker efter.
Så kommer dagen då ältandet måste ta paus och livet levas som vanligt.
Svamptider har jag sett på facebook. På med skorna, kameran i fickan och ut i skogen! Oj så mycket gult att springa på. Tyvärr mest nedfallna löv. Kantarellerna var inte så många. Men när de dök upp ville jag ju göra som de flesta andra, fotografera dem. Det ville sig inte. När jag kollade kom jag på att jag glömt att sätta i batteriet i kameran. Synd, nu får ingen se MINA fina gula kantareller.
Ny dag ny skogspromenad. Gott om svamp. Den här såg ut som en cykelsadel på långt håll.

Men de gula, granna hittade jag inte så många av. Det gör egentligen inte något. Det finns så många andra saker att se på. Samma runda men med lite olika perspektiv och då dyker det ständigt upp nya saker att se på och fundera över.

 I diket är det mesta på väg att blomma över och se visset ut. En och annan klöver sträcker ännu på sig och förgyller sin omgivning.

På min promenad finns stora områden fulla med ljung. Jag lyckades inte fånga alla skiftningarna. En stund stod jag kvar och tänkte på alla vackra ljungnyanser och vilka fina koftor man skulle kunna sticka med garn i de färgerna.







Här är ett samlarobjekt. Det går inte att ta hem, jag får nöja mig med fotot. Varför det är ett samlarobjekt?  Jo det är en variation av yin och yang. Och det tilltalar mig i allra högsta grad. Både formen rent fysiskt men även som symbol.

Vem blev av med skägget här då?

Med vetskap om att förståndet sitter i huvudet och inte i skägget är ju ingen skada skedd.

Enkla nöjen

Satt i solen med en kaffemugg häromdagen. Då fick jag syn på något gult bland stammarna i häggmispelhäcken. Nyfiket gick jag dit och böjde undan några grenar.
Titta! Den har jag inte planterat. Det var nog någon av vinterns matgäster som gjorde.
Bjuda och bjuda igen.






Efter den vinter och vår jag haft är det otroligt skönt att ha givit sig själv möjligheten att stanna upp längs vägen och njuta av de enkla nöjen som bjuds.



Det är faktiskt ett nöje att gå ett varv i trädgården och nypa bort vissna blommor och samtidigt ta sig tid att verkligen titta på dem som står i full blom.

Färger, former, enkelt eller komplext, jag tröttnar nog aldrig.

Människor från en planet utan blommor skulle tänka att vi måste vara utom oss av glädje hela tiden för vi har någonting sådant som blommar omkring oss.
(Iris Murdoch)

Ett av de enkla nöjen jag ägnat mig åt med mer eller mindra framgång i sommar är att försöka fotogrrafera alla vackra och duktiga gästarbetare i min trädgård. Får väl tyvärr erkänna att jag inte riktigt kan göra dem rättvisa.

Den här lilla gynnaren har "kusiner" som bor på andra sidan vägen hos våra grannar. Eftersom de (grannarna) inte har kunnat vara här i sommar har jag hjälpt till med gräsklippning. Det gjorde jag idag. Rätt som det var stack något mig i ryggen. Och så på handen och benet och armen och under strumporna. AJ!
Jag hade kört klipparen över ett getinghål i backen. Det var inte populärt förstod jag.
Snabbhjälp vid stick är att gnida svartväpnarens blad över sticken. Nu 10 timmar senare syns inte sticken men det är svullet och svider liksom innanför.
Ta vara på de enkla nöjen som bjuds och känna att att man lever ja.