Med gemensamma krafter

Varje skeende i livet medför nya utmaningar, nya erfarenheter och framför allt ett nytt ordförråd. Eller kanske inte helt nytt, men nya innebörder och ny förståelse.
Gamla talesätt känns plötsligt mycket aktuella.
I går såg kära maken och jag solen gå upp över Öland. Vi satt på våning åtta med en fantastisk utsikt över Kalmarsund. Det är så vackert att det nästan tar andan ur en och man för en liten stund förskjuter varför man får se detta vackra.

Nåväl, kära maken blev stucken, utsugen, genomlyst och mycket väl omhändertagen.
Själv valde jag att inte vara med och se på. Jag fördrev dagen på annat sätt. Läsa, fika och shoppa. Med mina mått mätt tycker jag det blev dyrt men varför inte? Det är ju jul!

Gröten avåt vi traditionsenligt i går kväll. Som vanligt smakade det bra och blev lite över.

Och nu är det julafton. Vi väntar på våra barn som ska komma hit. Medan vi väntar kommer vi på att vi inte har gjort något åt bordet på husets framsida. Det hade liksom blivit ogjort bland allt annat som varit viktigare. Men det kunde ju inte få stå där som en bortglömd relik. Man tager vad man haver och med gemensamma krafter gör man det bästa av situationen.

Tack till er alla som på olika sätt stöttar oss, det värmer och ger oss mod, ork och hopp.

God jul till alla!!

Snart så

Idag har det fixats. Skinkan är griljerad, juldagsknölen är klar, gröten är kokad, Alla andra tillbehör finns i frysen, bara att plocka upp på julaftons morgon.
När kära maken och jag ätit vår söndagsmiddag lade jag på juldukarna och nu är det bara att vänta på barnen.
I morgon ska vi upp tidigt. Kära maken ska vara på sjukhuset från halv nio till fyra för alla möjliga och omöjliga provtagningar. Jag skjutsar och ska gå på stan under tiden. Jo, det lär bli fika och bibliotek till största delen.
Sen ska vi hem och börja vår jul. Kvällen före jul äter vi gröt och smakar av skinkan. Då är inte barnen här - de vill inte ha gröt!!

I stället för...

Hemma hos oss har vi ett uttryck som vi tar till lite nu och då när det inte blev riktigt som vi tänkt eller något fattats. Nu är det aktuellt igen.
I stället för....
Så här är det; Pepparkakshus måste man ju ha bland alla småtomtar som kryper upp ur vrårna till jul.
Inget arkitektonisk underverk, utan bara en byggsats som kan köpas i nästan vilken affär som helst.
Sen ska kära maken montera och garnera det så jag kan placera ut tomtarna.

Huset fanns med på inköpslistan och storhandeln gjordes alldeles efter första advent. Men sen hände det en saker så huset lades åt sidan. Kära maken hamnade akut på sjukhus och blev kvar i tio dagar innan han var i skick att komma hem.
En bra syssla när man är svag och klen kan ju vara att fixa just pepparkakshuset. Men vilken besvikelse! Av de tio delar bygget består av var åtta trasiga.
De här tre senaste dagarna har jag jagat runt efter en ny byggsats men det har inte funnits att uppbringa.
Så vad gör man? Hoppas tomtarna trivs lika bra runt granen som runt huset.

Själva tänker vi fira julen så vanligt som möjligt. Båda barnen kommer hit. Det är städat och pyntat. Julmat är förberedd även om vi bestämt oss för att ta bort ett och annat och sätta dit något annat i stället. Det får bli lite "i stället för" både på tomtebordet och matbordet.

Kära maken och jag håller på att tillsammans med barnen förbereda oss på en "behandlingsresa". Det första var den akuta situationen och nu kommer provtagningar före jul och sedan får vi ta var dag alltefter som den kommer.

Och vinden vänder..

Hur var det, det här med morgonrodnad och så? Stod i fönstret och tittade och funderade en stund. Symboler och liknelser använder jag mig ofta av och de går ofta bra att använda för att förstå och för att få perspektiv på saker och ting.
Både vädret och vår tillvaro har varit minst sagt stormig den senaste veckan. Med kära maken på sjukhus i ett eländigt skick blir inget annat gjort än att gå runt och oroa sig.
Så med den himlen utanför fönstret gick en del gamla talesätt genom huvudet och jag visste inte till slut om himlen siade om en bra eller dålig dag.

Nåväl, väderrapporten talade om ett nytt snöfall fram på dagen. Därför tänkte jag besöka käre maken innan nästa snökaos kommer.
Det blev en tidig resa och därmed tidigt besök. Väl inne på salen fylldes hela jag av glädje! Där låg käre maken visserligen svag och klen men nyrakad och med lite färg på kinderna.

Även om jag bitvis fick köra hem i snöoväder så kunde jag konstatera att solen gick upp idag också.

Nu blir det att ta tag i alla kalenderns planerade uppgifter som inte blivit utförda. Köttbullarna väntar. Passar bra med spisvärme när snön vräker ner ute.

Ensam hemma

Hua, ett sånt väder! Har bara varit ute och givit småfåglarna mat och gått till brevlådan. Jag vågade mig inte ut i snöstormen för att åka till Kalmar. 

Så nu sitter jag här och våndas.

I måndags blev det ambulansfärd för kära maken. Akut operation och sedan skulle det väl bli bra. Men riktigt så enkelt var det inte. 

Idag har vi fått nöja oss med telefonkontakt. Det är så ångestfyllt att vara långt ifrån och inte kunna göra något. (Det kan man väl i och för sig inte göra på sjukhussalen heller.) Åtminstone hålla handen.

Tog mig friheten att ringa avdelningen och fråga hur det är. Väl bemött. Besked om vad som varit och ska ske under kvällen. Sköterskan lovade ringa om de får lov att dra iväg på röntgen eller så under natten.