Att åldras med behag.

Åldras gör vi ju alla, dag för dag. Hur vi förhåller oss till det är nog olika hos oss var och en och dessutom skiftar det nog från dag till dag. Jag hör inte till dem som går och våndas över att "åldern tar ut sin rätt" Helt sant, jag har aldrig smetat på mig något som i reklamen lovat att ta bort rynkor.

Men härom dagen började jag fundera. Det var så att jag var i vår matkällare i ett ärende. Då råkade jag få syn på en låda som fått stå orörd i säkert en månad nu. För ett halvår sedan fyllde jag den med de finaste äpplen, noga inpackade i tidningspapper.
Alla äpplen vi ätit och använt till mat och bak har plockats ur lådan. Men så hamnade den tydligen i glömska.


Nyfiken på hur de skulle se ut började jag klä av dem. Ett par stycken hamnade direkt i komposten och några fick bli mat till koltrastarna (och skatorna). Men flertalet såg väl användbara ut.

Rynkiga som gamla gummor. Men helt friska i fruktköttet. De smakade precis lika gott som i september.
Det var då jag började fundera. För visst kan man påstå att mina äpplen har åldrats med behag. Men hur var/är det med mig själv?

Jag är inget undantag. När huden åldras ändras utseendet allt snabbare. Huden är min yttre gräns, mitt fodral. Lite sorgligt när spegelbilden som visar förfallet inte alls är den samma som min inre blid av en ung kvinna i sina bästa år med stram hud och mängder av användbara muskler..

 Nu är det som om alla muskler lossnat och faller neråt. Snart ligger nog det mesta av mig runt fotknölarna, men  med ett undantag; midjan den klättrar uppåt.









Jo, som åldrande pensionär gäller det ju att hänga i, motionera, äta rätt och och leva sunt och stundtals gott.
Själv gör jag så gott det går. ICA-klassikern har dragit igång cykelpasset och jag har i alla fall tagit fram cykeln och är (snart) beredd att trampa iväg.




Då smyger sig funderingen in i mitt medvetande; vad är det att åldras med behag?
Är det att åldras med kroppen i trim, att balansera och gymnastisera vid alla tillfällen?
Är det att vara på tå och anamma alla nya tekniska innovationer?
Är det att försöka efterlikna min inre bild av mitt unga jag?

OK, det här är jag!
Åldrats med behag?
Det är upp till betraktaren att avgöra.
I mitt fodral finns hela min historia.
Det är upp till den som möter mig att välja att vilja ta del av den.

Det är mitt fria val om jag vill kämpa mot kroppens åldrande eller jag vill acceptera och följa de tecken på stigande ålder som framträder.

För mig är det njutning att betrakta omvärlden, i stor och smått, att tolka och försöka införliva den i mitt liv.

Lockelse är vad jag känner när jag få möjlighet att prova på nya uttryckssätt.

I min egen värld åldras jag med behag. Jag trivs, är nyfiken, försöker se och förstå min omvärld. Jag tycker varje ny årsring är charmig i all sin enkelhet.

 Och hur det än är och hur det än går, till slut är det bara minnen kvar. Hoppas bara att några av mina kommer att stick upp ur mossan.