För ganska länge sedan frågades en sångare ut om sin avslutade otrohetsaffär. Som svar påpekade han att det säkert finns någon anledning till att backspegeln är mycket mindre än vindrutan.
Så sant.
Men perspektiv bakåt krävs för att förstå och ta sig framåt.
Oftast snurrar det på med en fart och en intensitet som gör att det dröjer ett tag innan man befinner sig med kropp och själ på samma plats vid samma tid. Precis så har det varit nu under ett par höstveckor. Därför var det meningen att jag skulle ta det med lite ro ett tag och fundera på hur då och nu hänger ihop.
Det har hänt så mycket under det senaste året. Även om utgången för oss (kära maken) är fantastisk behöver jag se tillbaka på hur det var under resan för att förstå varför jag mellan varven mår som jag mår. Resan har inte slutat på samma sätt för alla som gjort den under året. Det känns tungt att mista vänner och bekanta.
Bilden här tog jag för ett par år sedan men texten hittade jag för någon vecka sedan i en "klokbok". Det ger mig mod och vilja att fortsätta minnas och prata om det som kan kännas så svårt.
Vi människor är som stjärnor. Ljuset fortsätter att färdas, långt efter att vi är borta.
Det finns två saker att göra som slår det mesta när det är varva ner som behövs. Skogen och trädgården.
Som jag berättade tidigare händer det en hel del i vår trädgård. Men det mesta är stora tunga saker som jag inte orkar göra. Muskelkraft är en gåva jag får från andra. Min insats är att rensa och hösta. Det fina vädret hela hösten har fått mig att tveka när det gäller att klippa ner och gräva upp. Det blommar ju fortfarande. I natt kom den första frosten men både krasse och rosor frodas fortfarande.
En annan trädgård jag kunnat göra lite nytta i är dotterns. Hon hade så bra idéer om att flytta om växter och rensa upp bland stenar. För att få fram en bumling tog vi bort mossa och ett antal halvstora stenar. Runt den stora stenen växer det från och med nu lavendel och de mindre bumlingarna ska så småningom användas på andra platser.
Sen tömde vi odlingen i en pallkrage.
Kåkrabbi odlar dottern för det gjorde farmor och det var gott då när hon blev bjuden.
Nu fick jag ta hand om den. Det blev soppa som vi njöt av kära maken och jag.
Efter att pysslat i trädgården fick vi för oss att åka dit där vi bodde förr och till våra gamla svampställen. Lite blev det att ta med hem.
Aldrig en vistelse i skogen utan kamera. Det finns så många konstverk att föreviga där. Jag är fascinerad av alla gamla lämningar. (Synd att stjälpa gamla uttjänta föremål på det viset, men de tilltalar mig.)
Ofta är det naturen som själv skapar former och färger som drar blicken till sig.
Här brukar det oftast bara vara en grop. Ibland med många kantareller och ibland utan några alls. fylld med vatten var den riktigt vacker och trolsk. Och visst är det ett troll där borta bakom trädstammen till höger?!
Hemma igen. 28/10. En varm höstdag i full blom. I år har jag haft många anledningar att säga; det är en tröst att hösten är så vacker.
För några dagar sedan kom våra grannar tillbaka efter att ha vistats på sin hemort en längre tid. Som tack för att jag klippt gräs hos dem fick jag presenter. Bland annat de här kulorna som var gjorda direkt för mig.
PS. Idag fick jag besked om att jag utsetts att få tapeter till vår trapphall. Gratis, bara sätta upp, dokumentera och utvärdera. Och kanske hamna i reklamen.
