Mellanlandning

Nu har det varit några dagar då jag kunnat ta det lungt. Så lungt att det kännts bra att ta kameran och gå ut. Jag bestämde mig för att bara gå omkring, låta ögat lockas och knäppa bilder. Sedan får bilderna ge inspiration till tankarna. Lite baklänges meditation.
Här kommer ett axplock av de bilder jag tagit de senaste dagarna.





Det blev påsk, fjädrarnas tid. Jag förmådde inte hämta hem något ris att fästa påskfjädrar i. I stället plockade jag bort tråden från vipporna, släppte loss fjädrarna i en glasskål som fick bli påskprydnad på matbordet.





När kära maken påbörjade högdosbehandlingen hade vi en föreställning om att han skulle vara hemma till påsk och att vi då skulle fira att det västa skulle vara över. Först såg det lovande ut med hurtiga tillrop. Men så enkelt var det inte. Något tillstötte och utskrivningen blev inte av. Besviken? Visst, men inget risktagande!
Efter påsk blev det så utskrivning.


Om inte krasch-landning så i alla fall långt kvar till utgångsläget.
Lite vingklippt och kantstött kan man väl säga. Men med kraft och vilja så......










Vi är ju väl medvetna om, att för det att den här behandlingen är över, är inte resan slut ännu. Det är som att mellanlanda lite. Vi vet väl inte riktigt var vi hamnat men det gäller att turista väl och ta vara på tiden på den här platsen.


Attans vad vackert tänkte jag när jag kom hem, laddade in mina bilder i datorn och såg den här blomman.
Så frodig mitt i den karga omgivningen.
Hoppets blåa blomma, ge inte upp, tro och förvänta att det SKA gå.

Murklor, murklor. Det är bland det roligaste jag vet att gå ut och leta murklor på våren. Medan jag letar kommer jag på mig med att springa på både kottar och gamla löv. Men när det växer en frmför fötterna blir i alla fall jag glad till sinnes.

Nu var det ju tur att den här figuren växte en bra bit från stigen och var så stor så inte ens jag i min vildaste fantasi kunde intala mig att det var en murkla. Annars hade jag nog sprungit!

Men i alla fall, tänk om....






Med kära maken hemma har jag kunnat ägna tid i trädgården. Njuta av kejsarkronorna.

Maskrosor är ett speciellt kapitel. När de växer på bondens åker och i grannens gräsmatta tycker jag de är som små glädjesolar. Helt oemotståndliga.
En annan historia är det när det kommer till min egen trädgård. De är så retfulla. Jag har försökt köra över den med gräsklipparen. Men då är det som att de tittar på mig när jag kommer, bugar och reser sig igen när jag kört över dem.
Därför har jag som taktik att gå ut och sprätta bort dem nu. Det höll jag på med en lång stund härom dagen. En hel hink blev det. Men gissa vad som lyste mot mig nästa morgon!!

När solen sken kröp jag på knä och fångade denna skönhet.

Kära maken och jag har ett sommarviste i husvagn på Björkenäs Camping i Blekinge. Eftersom vi är medlemmar i den förening som driver campingen blir det ju ett och annat jobb att utföra. 

Här kommer en liten historia:

Inför den här säsongen skulle ett staket renoveras (läs bytas ut). För att underlätta stolpsättningen skulle stolpfundament av galvad plåt användas. Dottern köpte ut dem. Sen var jag med och lastade dem ur och i bilar ganska många gånger innan de till slut var framme i Björkenäs. När jag lastade ut den sista rev jag mig så det blödde. Ingen fara det finns ju plåster.Efter några dagar började tummen svullna och kännas stel. Efter ett par dagar till bildades en varblåsa. Efter ytterligare en dag tog jag mod till mig och petade hål på blåsan, klämde ut varet och förstod att jag nog måste titta lite i såret. En svart prick. Fick med nål tag i den och skulle peta bort pricken. Men den ville inte ta slut.

En galvad plåtspeta en cm lång fick jag ut.

I kvällssolen på snäckstranden i går.
Vem gick hem utan sko?
Och se den fina bruna snäckan.








I mitt bildarkiv har jag MÅNGA foton på vitsippor. Men det hindrade mig inte från att skaffa fler.
Vem kan låta bli att fascineras av vitsippor. Ett helt hav av vita blommor täcker marken. Men likväl är de en och en och en och en...
Individer i en mångfalld.

Man får skarva....

....när det inte räcker till.
Det började häromdagen då jag satt vid symaskinen och sydde ihop alla tillklipta trekanter till lapptäcket. Högen med rutiga lappar tog slut långt före högen med blommiga.
När jag tänkte efter var det ju inte så konstigt eftersom den rutiga stuven faktiskt var mindre än den blommiga.
Nu fick jag börja räkna. Åtta trekanter till varje stjärna. Skulle det räcka till? Hur jag än räknade insåg jag att det skulle fattas stjärnor för att få ihop täcket i tillräcklig storlek. Då fick jag syn på högen ned frånklipp (de bitar som varit för korta för att använda) Jag sydde ihop alla småbitar och fick till en lång skarvremsa som med nöd och näppe räckte till de trekanter som fattades.

 Nu är alla stjärnor klara och ligger i en hög och väntar på att sys ihop.
Nå , medan jag satt där och skarvade började mina tankar löpa. Funderade på olika sätt att skarva. Ja, inte bara tyglappar utan även på andra sätt.
Ett minne dök upp; kära maken och jag var unga, nygifta, fattiga, hade kommit hem från semester och hade några dagar kvar till lön. Då fick vi skarva i. Vi tog vad vi hade och bakade ett bröd av mjöl, margarin och lite socker. Det gick det med.
Sen tänkte jag på, att det nog hänt, att både jag och andra skarvat i för att få något att bli bättre eller mer spännande. Men det lämnar jag därhän.

Den här dagen ringde kära maken. Det har han inte orkat på ett tag. Han berättade om dagens provsvar. Glad blev jag. Inte utan att tårarna kom. Och nu skarvar jag inte! Men naturen skarvade i. När vi precis hade pratat färdigt öppnade sig himlens portar och det öste ner.

 Inte nog med det, blixt och åska drog fram.




Ett steg framåt kan följar av två steg bakåt i den här behandlingen. Men i vården är de alldeles fantastiska på att skarva i med näring, vätska, antibiotika, blod och annat som kan behövas.














Även en gammal kratta kan skarvas ihop, inte vacker men fullt brukbar.

Påsken närmar sig, våren kommer med stormsteg. 

Kan det vara så att första etappen på vår resa närmar sig slutet?

Växtkraft

Den fantastiska värmen och riktiga vårupplevelsen som var i helgen har svalnat lite grann.
Men när våren börjat sitt intåg verkar det inte vara något som kan stoppa den. Jag tänker på naturens egen växtkraft.
I söndags kunde jag inte motstå att köpa lite fägring till trappa och grindstolpar. Så vaknade jag i går morse och termometern visade -5. Men så glad jag blev när mina nyplanterade växter visade sig ha stått emot frosten riktigt bra.








Jo då , det är samma kraft i naturen nu vart man än vänder sig.      
Blått, gult och vitt.

Undrar just hur lång tid det tar för mina äppelträd att brista ut i full blom. 

På tal om den växtkraft som just nu pågår; i en av mina rabatter fick jag syn på detta.
Visst lokkar denna lilla bild ur verkligheten till assosiationer.
Vad tänker du på?
För mig kommer tillsammans, mångfalld, skydd, stark eller kanske är det parasit och utsugare?



Nåväl, med denna fantastiska kraft som naturen bjuder gav dottern mig en tanke som jag nu verkställt.
I går och idag transplanteras käre makens friska stamceller tillbaka i hans hårt giftbesprutade kropp. I hela vårt gemensamma liv har både han och jag förundrats över hans otroliga läkekraft. Och för att hjälpa till lite extra denna gång planterar dottern och jag varsin växt som ska få symbolisera käre makens tillfrisknande.
Jag valde en vingbenved. Den är ganska anspråkslös i blomning och sommarskrud, men blir desto mer färgspprakande till hösten.

I dag får alltså käre maken sina sista påsar stamceller och körs sedan till Kalmar för vård i ett par veckor. De lär väl bli tuffa enligt dem som vet mer än oss. Sommaren lär väl också bli tämligen anspråkslös. Men jag ser fram mot höstens friska färgprakt.