Det båtar föga att klaga.

Varenda media jag har kollat i de senaste nio månaderna har haft på första plats "nytt om corona". Därför är det väl ok om jag också börjar i den änden, men först en liten reflektion från i morse; 

Medan jag satt vid frukostbordet med det lilla stearinljuset tänt för att lysa upp, hände det något och fort gick det. Morgonljuset bara tog över. En så vacker morgonhimmel måste jag bara stå och beundra så länge som det går. Medan solen arbetar sig upp och så sakta släcker ner färgspelet kommer ord som gyning, dagbräckning, dagning för mig. efter en stund är ljusningen över och det är dags att ta itu  med annandag jul. Men upplevelsen av att se den nya dagen randas var storslagen. Ett löfte om framtid.

Nu är det väl så att jag är som de flesta andra. Jag ser eller hör något, suger i mig utan att direkt ifrågasätta. (Det är så tjatigt att alltid ställa motfrågor) Men förr eller senare kommer en punkt när i alla fall jag måste fundera på om det stämmer. 
Som här om morgonen, också vid frukostbordet, jag såg en stackars fågel sitta helt frusen på gräsmattan. Stackare!
Men en timma senare, när jag kastade en blick ut satt den fortfarande kvar. Dags att ta reda på hur det förhåller sig!!

Nej, det är inte alltid som det är som man tror eller inbillar sig.
En önskan jag har vore att få se/läsa ett reportage där kritiker, extra inkallade experter, tyckare och för-stå-sig-påare som fritt härjat, med påståenden om att FHM och regering bara gjort fel, blir riktigt granskade. 

Det har hänt så många gånger under det här året att jag känt en stor sorg över tingens ordning. Visst ska makthavare och etablissemang granskas, men så ska väl också kritikerna. 

Bilden här illustrerar hur jag emellanåt upplever hur det blir när det är rätt eller fel (och sällan mötas de två)

Jag går och går och går och går....
Ja det är en av mina favoritsysselsättningar. Det är ju ingen trängsel i skogarna här omkring utan jag går "riskfritt" så att säga. Gjorde ett överslag med hjälp av min stegräknare, sen första april har det blivit 157 mil. Får jag säga det själv är det många kloka tankar som dykt upp bland grenar och barr och  gått genom huvudet under tiden, en och annan har dessutom också slagit rot.

En annan sysselsättning som är riskfri är att använda kameran. Min upplevelse är att varenda tanke, känsla, fundering, önskan finns illustrerad någonstans i naturen. Det gäller bara att ha ögonen öppna och se dem. Måste erkänna att ibland står jag bildligt på huvudet för att fånga bilden -få min bekräftelse.

Det händer också att jag bara känner lycka när en liten fågel snällt poserar och med tålmodig blick väntar ut mig.

Jul blev det. Annorlunda förvisso. Men vill man leva får man härda ut.
För vår del hade vi lyckan att först få mingla på vår altan med dottern och lite senare via skype ha en lång samvaro med både dotter och son.. Klagar inte utan är bara tacksam för all värme man kan åstadkomma och uppleva trots avstånd.

Är det annorlunda tider kan det ju vara bra att passa på att göra annorlunda saker. Juldagar brukar jag fira i fåtöljen med en god bok. Dock -nu är den vanan bruten och kommer nog att framgent ändras. Kära maken och jag packade lunch, glögg och fika med dopp i utflyktskorgen. (Lite spännande resa blev det då min bil har fått för sig att rycka och blinka med en lampa när man är ute och kör) Men vi nådde målet för utflykten och kom hem igen.

På väg hem, lite frusna men upprymda av den fina stunden vid havet sitter jag som vanligt bredvid med kameran i hand och spanar efter jag vet inte vad.

Med dessa dubbla känslor, glad över vad jag just upplevt och tyngd av det tunga, långa år som snart är slut när jag på en önskan om bättre tider. 

Och se!!!

Utanför bilfönstret visar sig min önskan. Det gäller nog bara att hålla ut lite till. Det kommer ljusare tider. Våren är ju alltid på väg.

Rätt eller fel

Nu ska jag berätta om något som pågått i ett drygt halvår. (Parallellt med pandemin kan man lugnt säga.)
Ytligt sett handlar det om arbetet med att sätta upp en väv. Det är ett arbete som inte bara kräver hantverksmässig fingerfärdighet utan också en del tankeverksamhet. Om sen tankarna får för stort spelrum kan det gå lite hur som helst.

Nåväl, det började med att vi i vävstugan resonerade vad som skulle sättas upp i en ledig vävstol. Valet föll på en duk i daldräll. Många var villiga att väva en bit, uträknat behövdes nog så där en 20 - 25 meter varp. 1518 trådar. Det blev en rejäl fläta som låg på bordet ett tag. Så kom den dagen jag var utan jobb, sneglade på flätan och bestämde mig för att ta itu med den. Förskedning alltså. Rent rutinjobb, lika varje gång - fördela trådarna så väven får rätt bredd.
Det här skedde när vi började förstå att en pandemi inte är någon rutinsak som lätt fixas. Medan jag satt och fördelade trådarna räknade jag 1,2,3,4,5,6,7,8 håll rätt avstånd. 

Det gick ju bra. Dags att flytta sked och fläta till vävstolen och dra på varpen. Då började ett tidsödande jobb med att reda ut varptrådarna så de löpte snyggt utan att fastna i varandra och gå av. I det här momentet arbetar man tillsammans. En håller i varpflätan, en snurrar bommen och en jäktad stackare (jag) reder ut alla trådar. Nog var det så under våren; nåra höll emot, andra vill pressa på och några stressade stackare slet i sitt anletes svett för att reda ut situationen. Och alla påstod sig veta bäst hur det skulle göras.

Oj, som vi jobbade, men vi pratade och skrattade medan vi stretade på.

Utanför vävstugan pågick diskussioner vem av alla förståsigpåare som hade rätt i hur pandemin skulle hanteras.

Äntligen, varpen på bommen. Dags att klippa upp varpen dra den genom skeden.

..och buntvis knyta ihop dem.
Därefter var jag synnerligen fundersam över fortsättningen. Det är liksom inte helt enkelt att solva en dräll, och jag har aldrig gjort det tidigare. Påminde mig om att jag är läskunnig och bör kunna följa en given beskrivning. Måste erkänna att det var lite klurigt att tolka "grupper" "rapporter" och "omtagningar av mönsterdelar". Det var väl i det här skedet i alla fall jag började kunna känna, att när vi tolkade regler och rekommendationer på olika sätt hände det något i somlig relationer.

Det mesta av solvningen åkte jag till vävstugan och gjorde utan sällskap. Då kunde jag dessutom kosta på mig lyxen att räkna högt för mig själv. 

  

Men det hjälpte inte. När jag kom till slutet av solvnotan hade jag alldeles för många varptrådar kvar. Då fick jag dra ur trådarna ur tusen solv. Jag räknade trådar och föste ihop till de olika mönsterdelarna. HURRA!! den här gången stämde det i slutändan. Jojo, följer man instruktionerna brukar det gå bra. Illa om man inte litar på de instruktioner som finns. Då är det klart att det inte blir bra, men vems är felet? 

Så ska alla trådar in i vävskeden igen och slutligen knytas fram. När arbetet är kommet så här långt är det en mängd akrobatiska övningar som ska till. Vävstolens delar ska knytas ihop. Från trissorna högst däruppe till tramporna längst därnere., och det är noga att saker och ting är parallella. Mest ansträngande är det att krypa in under varpen i vävstolen för att göra uppknytningen av tramporna.

Härligt, nu är det bara att sätta igång; om allt stämmer vill säga. Jag hade tur, skälet (Glipan som blir där gör inslagen var fin, hög och jämn.)

Dags att provväva. Jag provade med olika strukturer, grovlekar och färger. Bestämde mig ganska snabbt för hur jag ville ha det. och så började jag väva.
Om jag nu hade trott det skulle vara svårt att väva daldräll så blev jag snabbt varse att så var inte fallet. Trampordningen (beskrivning) är ju lätt att följa och mönstret upprepas. Glad och nöjd trampade jag på och njöt av uppskattande kommentarer tills.....

Nu började sommaren gå mot sitt slut. För egen del har jag haft en fin och innehållsrik sommar då vi följt rekommendationerna, kära maken och jag. Oron har så sakta blivit tillit. För alla blev det inte så, det fick jag svidande känna av. Har jag rätt eller du fel? Det blev ingen god diskussion och slutade naturligtvis illa.

 

Ser ni vad jag såg? Ett fel i mönstret. Kolla, kolla och kolla igen. Det ska vara två trådar i varje rör, men se det råkade ha blivit fyra trådar på ett ställe! Funderingar, frågor. Fick många förslag till lösning och valde kanske inte det enklaste men med tanke på att det är flera som ska använda samma varp så måste det vara rätt i det långa loppet. Så går det när man inte håller avståndet som är rekommenderat. 

Klippa av, skeda om och göra en ny framknytning.

Vävde en bit, kom på att jag måste be kära maken om hjälp. Spröten var för långa och behövde kortas av. Han har en liten såg med sig och då var DET lätt gjort.

 

Katastrof, väver en bit till och ser ännu ett ställe där varptrådarna ligger för tätt. Nu inser jag att det finns inga genvägar. Gör om gör rätt!! 
Klipper bort allt ihop.
Som tur är satt jag och tittade på min lilla misslyckade bit. Fasa!!! Ser förutom de täta varptrådarna två solvfel 

Två trådar av 1518 hade jag solvat fel.
En regnig och helt trist dag letade jag rätt på trådarna och förde in dem på rätt ställe.
Det är lätt att hamna på fel ställe om man inte är uppmärksam och tänker sig för. 

Efter mycket möda och en hel del besvär. Nu är det rätt. Återstår bara att hålla reda på alla sex tramporna, sätta ner foten på rätt ställe. 
Det här mönstret har namnet "Diamant", men när min duk är klar och jag lägger den på bordet kommer jag säkert att kalla den "Korona".
Håll ut, håll avstånd och ha tillit till de instruktioner du får. (Tvätta händerna måste man ju alltid vare sig man jobbar med textil eller något annat)

Må varken du eller jag någonsin sakna varp eller inslag för att väva våra drömmar.

Att det ska vara så svårt...

Gång på gång har jag satt mig tillrätta framför tangentbordet för att skriva om allt fantastiskt som har hänt och ska hända denna sommar. Men varenda gång stoppas hela min entusiasm upp av tankar på den pågående pandemin. Rapporteringen är nattsvart varenda dag. Allt är fel, och syndabockar pekas ut. 

Corona, corona, corona, covid 19 covid 19....Kan det hjälpa att säga och tänka det många, många gånger så det mister sin laddning?
Egentligen borde jag väl inte bry mig. Men jag kan inte låta bli. Jag upplever det obehagligt med allt negativt som skrivs och sägs. Tonen som används känns inte heller bra. Ibland är det som att flyta kring i grumligt vatten utan möjlighet att nå land. 

Visst kan jag förstå skräcken för att drabbas (den har jag också), att inte veta hur hårt den kan slå mot en själv. Men jag har svårt att förstå varför man ger upp och bara vill ha någon som bestämmer, pekar med hela handen, förbjuder och bestraffar. 
För min del passar det alldeles utmärkt att jag får veta hur det fungerar och så få ta ansvar själv för att inte dra på mig eller föra smittan vidare. 
Ansvar och tillit är ord jag gillar.

Att det ska vara så svårt att strunta i vad så många tycker och påstår. Inte behöver jag bry mig om alla som svartmålar, hatar och skäller. Som Tegnell säger; det är ingen tävling. Jag vill känna glädje över alla de som ändå blir bra. Det borde inte vara så svårt att i media också berätta om det som gått bra. 

Tankarna mal. Tid för dem finns det gott om. I min ålder håller jag mig på min kant och tänker på vad jag utsätter mig för. Skogspromenader tror jag är både ofarliga och nyttiga. De jag möter där gör inte så mycket väsen av sig.

På en av promenaderna har jag min "corona-hög" med stenar som jag berättat om tidigare. Nu är högen ganska stor. En ny tanke börjar gro; Det är nog dags att sluta bygga på den. 

Dags att se sig om, spana efter glädjeämnen. 

I ärlighetens namn måste jag ändå erkänna att sommaren som nu håller på att övergå i höst har varit fin. Även om corona på olika sätt dykt upp varje dag så har det också funnits plats för många andra saker och upplevelser. Det borde inte vara så svårt att varje dag vakna nyfiken, som fågelungen se sig om, och glädjas åt allt det vackra som finns att se och allt det goda som händer.

Att det ska vara så svårt! Jag plockade ut bilder som jag tagit i sommar för att minnas. Men nu har jag plockat bort den ena för och den andra efter. Hur jag än tänker landar en liten papegoja på axeln och på papegojors vis tjatar...

Här är en bild från utsiktsplats på Torpön. Det är så vackert att stå där och se ut över Sommen och skogen, men visst dyker tanken upp. Jag balanserar hela tiden i ovisshet, ska jag trilla över kanten. Skärpning! Jag vet ju vad som gäller och tar inga risker i onödan. 
Efter pirret på bergskanten blev det en utsökt lunch på öns restaurang.

Så händer det! En liten stund utan oro och svårmodiga tankar. En stund med bara goda minnen. Dottern har tagit hand om min nätgunga. I en annan tid på en annan plats hängde den på vår altan. Oj så många timmar jag tillbringat i den för vila eller läsupplevelser. 

Den här bilden är tagen när kära maken och jag efter besök i björnbärssnåren satt med vår matsäck på piren vid en nedlagd hamn. Papegojan vill säga orosmoln, orosmoln....
Att det ska vara så svårt att minnas:

Mod är att vara rädd men ändå fortsätta. 

Sen får det var nog

Vecka efter vecka blir till månader, och det allt överskuggande är CORONA. Det är fullt förståeligt. Få har varit med om liknande saker och då är det väl OK att ägna tid och uppmärksamhet åt det som händer. Själv var jag nog lite sen i starten, fattade nog inte krisens allvar.
Även om den hotbild som framträdde i media var skrämmande hade jag svårt att ta in hela vidden av det. Kanske var det ett försök att förneka faran.
En hel del skämt om hamstring blev det också.
Och massor av ursäkter; jag som är så frisk ska väl kunna....



Rapporterna fortsätter om kris och katastrof. Så småningom trillar polletten ner.  Insikten om att det faktiskt är allvarligt känns lite knäckande.

Det är med en ny medvetenhet jag strosar runt i hembygden nu. Överallt letar jag motiv som har med situationen att göra. Tro mig, de finns där man minst anar dem. Funderade en dag över alla olika sätt som florerade runt om i världen för att hantera faran. Media hakade på och ifrågasatte "den svenska modellen", experter kritiserade, politiker ställde till svars......såg inte ut att finnas någon ände på alla fel och hur bra det var på andra håll. När det är så turbulent vill man ha något tryggt att luta sig mot

Under våra år här i Algutsboda har jag skaffat ett antal promenader som jag varvar efter humör och rörelsebehov. När det stod klart för mig att det var dem jag hade att ta till nu när man ska hålla sig undan blev jag lite frustrerad. Begränsad? Men det gick fort över. Jag gillar mina vägar och går med glädje.

I början av den här perioden fick jag för mig att ta upp en sten någonstans utmed vägen på en av mina promenadrundor. Med stenen i handen lät jag tankarna kretsa kring stenens egenskaper. Och vid ett speciellt ställe la jag ner den. Så här ser min corona-tankehög ut hittills.

Som sagt, dagarna går, naturen verkar inte bry sig om annat än att vakna till en ny sommar. Det spirar och gror. Det kvittrar och glittrar. Det doftar och värmer.

Promenad varje dag är ett måste. En dag när nyhetsflödet varit fullt av anklagelser mot "de styrande" för alla tänkbara fel och brister i systemet är det naturligtvis det som snurrar i mina tankar. Med all respekt för alla som direkt eller indirekt drabbats eller kommer att drabbas, men jag kan inte med bästa vilja i världen anklaga eller ställa någon till svars. Bakhåll, försök att skaffa poäng är tankar jag har. Se där, ett träd utmed vägen bekräftar mina tankar.

Av födsel och ohejdad vana är jag optimist. Det är klart att med uthållighet och förstånd klara vi den här krisen också. Fast jag tror det kommer att stötas och blötas i det oändliga. Själv lyfter jag blicken och ser genom glipan i trädet och tänker inte låta mig dras med i den jämmerlåten. nu får det vara nog med corona för mig, (tror jag i alla fall).

Jag avslutar den här tiraden med ett fynd från en av mina promenader. Jag gillar det och kan inte låta bli att skämta.

-Hur är det att stå här på avstånd från de andra?
-Jo tack det snurrar på. Men kanske är jag lite ringrostig.

Att bida sin tid

Som en rovfågel kom det och slog sig ner; viruset. Får väl erkänna att de första rapporterna inte var så skrämmande. Virus har ju kommit och gått tidigare. Hann med att fira både min och fler andras födelsedagar innan det stod klart för mig att där sitter det i godan ro och bara väntar på att få slå till.


Det var som vanligt livligt och mycket rörelser vid vårt fågelbord. Men plötsligt var varenda fågel borta. Men på staketet precis under en tallgren satt den här sparvhöken. Den satt där helt stilla och tycktes tänka "Den som väntar på något gott.... Den bidade sin tid, och småfåglarna höll sig undan. Rätt som det var kunde jag se rörelser i tallen bakom rovfågeln. Precis som om grenarna var skydd nog i det lilla avståndet mellan dem och fienden.




Just den här gången blev det inget skrovmål, men den kom tillbaka gång på gång. Det hände nog att den skördade sina offer. Inte underligt att det gäller att vara uppmärksam.

Jag hör nog till dem som nästa alltid tycker himlen är blå. Livet är ett äventyr. visst får man tjura och vara ilsken och sur när det inte blev som man tänkt. Hinder kan vara jobbiga, vara kniviga och kräva mängder med energi, men till slut är det som om solen lyser upp himlen igen.


Rapporterna duggar tätt. Ingen idé att tro att det här bara försvinner. Självklart måste man vara uppmärksam och inte ta några risker. Klok strategi mina småfåglar har. Ta rovfågeln mörka skugga på allvar. Upp i tallebusken och ta skydd. Var samtidigt lite aktiv för att hålla koll på läget.

 Nu är jag så lyckligt lottad att jag bor på landet, gles bebyggelse och skogen inpå knuten. Så liksom kajan spatserar här, har det för mig blivit många promenader i omgivningarna. Men jag måste erkänna att det räcker inte. Jag fick lov att fundera ut något mer att syssla med. (Kära maken jobbar med att byta ut staketet runt tomten -sånt klarar inte jag. Då fick jag tänka till för att komma på något som är både roligt och tar tid.)
Det slutade med att jag bestämt mig för att som en paparazzi jaga fåglarna med min kamera. Nu har jag hur mycket sysselsättning som helst. Lär räcka i åratal.


När jag kollar mina bilder är det naturligtvis massor att kassera, men en och annan talar till mig direkt. Den här skatan fick mig att tänka på en sådan där plåtpolis, vindflöjel, som viftade med sina armar. Ett minne dyker upp i huvudet. Skatan ser ut att vakta och redo att kraxa fram en replik som en gammal vän allt som oftast sa. När jag var på väg att göra något (dumt) kom det: "Tänk inte ens tanken".


Så här sitter jag nu och funderar på vad jag törs och inte törs. Vad jag kan och inte kan. Vad jag får och inte får. Vad jag bör och inte bör. Vad jag måste och inte måste.

Inte är det enkelt att väga det ena mot det andra. Kanske blir det fel och man liksom snor en godbit för mycket. Alla goda råd och förmaningar snurrar i huvudet och jag anstränger mig till det yttersta att vad jag än tar mig för så ska det inte vara till risk för någon annan.

Jag bidar min tid medan viruset likt rovfågelns skugga sveper över oss. Det kan ta tid, oro, ilska och frustration men jag tror i alla fall att så småningom är himlen blå igen.