Ord för dagen

Det började i morse då dottern ringde. (Det gör hon ofta till stor glädje för mig.) Dagens samtal började hon med att säga, att ordet för idag är oävet. Sen berättade hon om vädret hos sig (20 mil norr om där jag bor) Lite pastellrött i horisonten men vackert blått på resten av himlen, kallt -jättekallt.
Medan hon berättade noterade jag oävet på en lapp. Det var ju något att fundera över och hitta ett bra fotomotiv till, eller???
Nu är väl inte ordet oävet något jag svänger mig med dagligen, men det är ju inte obekant så jag började tänka ordet i olika meningar.
Störst chans att få en bra illustration till oävet måste väl ändå vara utomhus. Solen skiner här i Algutsboda och termometern visar -11. Det gäller alltså att klä sig ordentligt.


Kolla in huvudbonaden. Inte så oäven.
Garnet fick jag av syster min, sen virkade jag en "bytta" som fick tovas i tvättmaskinen. Den är varm vill jag lova. På gränsen till för varm när man får upp kroppsvärmen vid snabb promenad, kanske inte så stor risk i alla fall....






Frost i solsken, det är inte så oävet.

 En bit in i skogen fick jag syn på de här sagofigurerna. Inte oävet.

 NEJ; STOPP NU
Dottern sa oävet och det var det jag skulle avbilda. Sen går jag här och lägger till inte hela tiden. (Ordet inte kan nog också vara värt en mässa -en annan gång då.)
Ut på nätet och läs på. (Vilka fina bloggar med funderingar kring detta ord jag hittade)
Men; synonymer till oävet är på de flesta ställen "inte så illa" och "ganska bra". Hur blir det då med mössan, grenarna och sagofigurerna? De blir alltså i mitt sätt att uttrycka mig "inte inte så illa" eller "inte ganska bra". Vilket för mig är lika med dåligt.
Mera leta och fundera. Minns att när jag bodde i Norrland var det ofta  i det dagliga talet som ord fick ett o framför; snäll - osnäll; glad - oglad osv. o = inte.
Efter lite mer hasande på nätet hittar jag "ävet" helsingedialekt  för vrångt eller surt.
Därmed säger jag att de tre bilderna här ovan illustrerar "oävet" eller "inte ävet". Till skilnad från bilden nedan som visar hur granarna utmed vägen ser ut efter röjning.



Skulle kunna säga att det är "ävet" eller "inte oävet" att bli kapade så.

På tal om illa kapade...
Strax före jul började en av min gullrankor att tappa blad. Den högra hade en lång gren med bara några få blad längst ut. Fram med saxen. Jag började bakifrån och klippte en bit i taget, somliga grenar hänger två och två i hållarna. Så var jag nästan nere vid krukan. Jag ryckte lite i den gren jag höll på att ansa bort för att se var den tog vägen. Så klippte jag till ganska nära krukan. Det jag inte sett var en förgrening 20 cm upp. Därför blev både en vissen och en frisk ranka borttagna.
ÄVET va??

Pensionär

...och det har jag ju varit i några år nu. Det är ju inget jag går och tänker på dagligen precis. Men i dag har jag haft det i tankarna under hela promenaden.
Underbart promenadväder förresten. Solsken, vindstilla och runt nollan. Redan utanför dörren kunde jag notera att det är lite speciellt i år. Runt hörnet växer min ros. Trots ett par frostnätter fortsätter den att blomma. Visserligen lite svart i kanten men knopparna är fina.


Det finns två saker jag, som gammal lärare, har svårt att vara utan och det är "Lucia" och "Den blomstertid nu kommer". Lika glad blir jag varje år i december när de två breven från Vetlanda dyker upp. Ett är från min gamla arbetsplats dit jag bjuds in att vara med och fira Lucia tillsammans med skolans elever, personal och gamla "föredettingar" och därefter fika.
Det andra brevet är från förvaltningen med en inbjudan till lunch för oss pensionerade skolledare.
På  morgonen innan jag åkte sa jag till kära maken att nu åker jag iväg ochg ser efter hur gamla de andra blivit sen sist.
Årets luciatåg var, precis som förr om åren, vackert och väsjungande. Kan inte hjälpas att lite i smyg torkar jag mig i ögonvrån.
Sen kommer stunden då det blir kaffe och prat; jag ser förändringar som gjorts sen sist jag var där och så får jag veta mer om det som är på gång. Somligt förvånar, somligt är som vanligt, somligt förfärar, somligt är förväntat, somligt är fantastiskt och jag får lov att tillstå att jag är glad att jag är pensionär.

Lunchen var utsökt. Tillagad och severad av gymnasiets restaurangutbildning. Mina gamla kollegor som jag arbetade tillsammans med är fortfarande pigga, glada och lika nyfikna nu som då på vad som händer och sker. Men jag tror att vi alla är ganska nöjda med att vara just pensionärer.

Hela naturen är full av konstverk. En del kan man gå förbi många gånger innan man ser dem. Som det här.
Det fångade ögat just då jag tänkte på att även om tiden går och det kommer nya personer som tar vid så är många frågor och dilemman ständiga. Sjäv har jag nu suttit och tittat på den här bilden en lång stund. Bilden kommer nog att dyka upp igen med någon mer eller mindte klok tanke.

Annars var det mycket vatten på dagens promenad.Tänk själv på alla talesätt om vatten. I mitt sinne "forsar de fram i en strid ström".
Utmed vägen på ett ställe finns denna inbjudande gest.

Vattnet springer fram ur en källa och håller mellan 5 och 8 grader året om. Det gör att det finns gröna växter här hela tiden.

På ett annat ställe rinner det på med bra fart.

Utmed vägen såg jag något vitt in mellan träden. Först trodde jag, att det trots allt hade blivit lite snö kvar efter de blaskiga flingor som föll igår. Men kanske var det lite väl stor driva. När jag kom närmre såg jag att det var skum på bäcken som stoppades upp av en granruska. Tänk vad lite det behövs ibland för att stoppa upp något som är på gång.

Den här tiden, när det fryser på lite på nätterna och inte hinner smälta i skuggan på dagen finns det massor med små pölar med vacker is.

Hur många av oss har inte trampat på för att få höra krasandet? Det händer fortfarande att jag roas av det. Men idag tittade jag bara.

Runt om de skogsvägar jag har att välja på ligger det mängder med granris. Gallring för att det inte ska hänga ut för långt kan jag tro. Men det har fört med sig att det varit lätt att få ris till dekorationer i år.

Ta grenar från träden får man ju inte men plocka från marken är väl ok.

Ja, jag har släpat hem några grenar. Jag har klätt in trappan. Garagedörren har fått dekorationer. Och ja, vi kan fortfarande ta oss en snabb mugg kaffe i solen utanför dörren.

På grindstolparna har jag granris och kulor.

Just det; 

jag är pensionär. Nu ska jag köra på så spån och spint yr.

Äntligen

I dag var jag ner på byn och handlade. I affären träffade jag på en granne. Det blev så att vi pratade en stund. Naturligtvis kommenterade vi vädret. Det har ju blivit lite kallt. Egentligen skulle jag vilja säga att det äntligen har blivit lite vinterlikt. (Det ska bli kallt när det, enligt almanackan, är vintermånader.) Vi var överens om att vinterkyla och vinterkläder behövs för att känna suget efter vår och värme. Lite kyla och pudersnö över jul, men inte så man behöver skotta. Sen vår igen. Får väl se hur det blir med det.

Det har ju varit varmt och skönt hela hösten. Inte ens sommarblommorna ville lägga av.



Men igår hände det, äntligen! Det blev dags att tömma alla krukor på komposten. De var till slut frostnupna.

Men här inne blommar den ena st paulian efter den andra. De är mina favoriter och för var och en som går i blom gläds jag. Just nu är det de rosa plantorna som är mest aktiva.




Häromdagen när jag som vanligt stod vid köksfönstret och njöt av de vackra blommorna fick jag se inte bara en utan fjorton skator i en samling runt fågelhuset. Först trodde jag inte mina ögon, sen började jag räkna och sen sprang jag och hämtade kameran. Men då började de flaxa och flyga. Det blev bara fyra på bilden, men jag vet att de var fjorton.


Alltsom oftast brukar jag skriva om våra projekt här hemma. Trapphallen var ju inte planerad till nu. Det bara blev när vi "blev med tapeter" det drog förstås med sig lite mer. Nu är golvet i alla fall lagt. Äntligen klart! Till och med tavlorna i vår "egotrapp" är på plats.

Nu är det så att de projekt kära maken är involverad inte brukar dra ut på tiden. Värre är det med sånt som jag själv ska svara för. För 22 år sedan när jag arbetade på en skola i Nässjö köpte jag ett handarbete av skolans slöjdlärare. Bara röda stjälkstygn. Det borde vara snabbt gjort. Ny julduk till köksbordet 1992!
Nej det blev inte så.
Duken har åkt fram ett tag i advent somliga år och så tillbaka in i garderoben. Men ÄNTLIGEN i år har den blivit klar. Det köksbord den skulle ligga på har jag inte kvar (men jag har besöksrätt till det). Duken får pryda ett annat bord. I nästa vecka dukar jag upp för lucia och glögg på bordet. Det ska nog bli fint. En tradition har fått nytt underlag.