Min dag

Det har inte varit mycket till vinter här, ännu i alla fall. Ärligt talat vet jag inte vad jag tycker om det. Jag har trivts ganska bra med barmark och lättgången terräng. Det är klart att de där disiga dagarna, när fukten liksom hänger i luften, är ju lite tråkiga. Jag har sett i mina dagboksanteckningar och bland foton att förra året var det annorlunda. Snöskottning flera gånger om dagen. Men vackert var det, ofta noterade jag hur fint det var på promenaderna och jublade över alla vackra vita vyer.
Nu är det ju så en gång för alla att vädret kan vi inte göra något åt. (Annat är det med klimatet, där kan vi alla dra vårt lilla strå till stacken för att inte allt ska kollapsa.)

Jag kan i alla fall konstatera att vilket väder vi än bjuds så kan jag alltid gilla det av någon anledning.
Igår slog vädret om, solen sken, det blåste och temperaturen sjönk. Resultatet blev att alla pölar som bildats under de senaste dagarnas regnande har frusit till. Bara tunna natt-isar.  (Jag använder bindestreck för att ingen av misstag ska läsa nattisar som typ dagis eller som ICA tramsar till det med stammisar. Fler än jag som skyr uttrycket och rent av funderar på att gå ur bonussystemet? Vill ju inte bli tilltalad hur vårdslöst som helst)


Natt-is var det alltså lite överallt där jag gick idag. Jag dras till pölarna och har en obändig lust att trampa på isen så det krasar. Lätet och känslan får mig att le och må gott. (Men jag ser mig alltid om så att ingen kommer på mig med det här lite barnsliga beteendet.)

Jo just den där isen krasade jag. Men ibland vet jag ju inte hur mycket vatten det är under, då fegar jag ur. Eller låter gåstavarna göra jobbet.

Ibland låter det som jag inte gör något annat än promenerar. Men det är ju då det händer så mycket. Alla sinnen är på helspänn. I alla fall jag är vidöppen för intryck och associationer.

Tankarna är fria att fara omkring, yra runt som lätta moln i sommarbris. Inte alltid hänger jag med. Kommer på mig med att gå och le och undrar varför. Kan det vara av minnet när vi nyss satt vid garagedörren, kära maken och jag, fikade, resonerade om sånt som ska göras, och då tittar på varandra och nästan i mun på varandra konstaterar; så bra vi har det!

Februari har knappt börjat men våra projekt frodas. Allt som tar mer än en dag att planera, organisera och genomföra är ett projekt. Stort eller smått, vi roar oss och trivs med att hålla på.

Vi är ju lite olika kära maken och jag, så våra projekt ser olika ut. När han konstruerar och bygger kan jag ägna mig åt helt andra saker. I höstas fick jag en fråga om att leda en seniorgrupp i gympa. Det är nog ett av de roligaste projekt jag åtagit mig. (Jag som alltid tyckt att vicka på tårna är gymnastik nog)

Ja, jag får nog lov att erkänna; jag har fått ett nytt intresse. Det finns ju massvis att lära sig, testa och införliva i de dagliga rutinerna.

På det viset snurrar tankarna. Det är inte alltid de hänger ihop. Kan börja på ett ställe och sluta i en helt annan avlägsen krok. Men nästan alltid med en glädje och förundran över hur fantastiskt det är att fortfarande få vara med och förhoppningsvis vara till nytta för någon eller något.

Där går jag och funderar, det är snart dags att bli ett år äldre. Det är ju trevligt. Mitt i de tankarna hamnar jag åter framför en natt-is. Jag tittar och tittar...(nu är det inte frågan om att krasa den) .. det känns som om jag möter mig själv. Runt om står granskogen och försiktigt släpper in några solstrålar, ett minne letar sig fram

Väl hemma igen plockar jag fram min lilla bok av Dom Helder Camara och läser det jag läst så många gånger förut.

Jag älskar att betrakta dig,

hundraåriga träd,

översållat av knoppar och skott

som vore du en tonåring.

Lär mig hemligheten

med att åldras så,

öppen mot livet, mot ungdom och drömmar

med vissheten

att både ungdom och ålderdom

bara är steg

mot evigheten.