Mitt i mellan

Det har varit en alldeles fantastisk höst i år. Ett tag trodde jag, att jag med mina tankar kunde hålla kvar de ljuvliga dagarna och mota den här delen av hösten som jag inte är så förtjust i. Men som vanligt, tiden har sin gång och det är bara att hänga med. Om man inte får det man vill, får man vilja det man får. (Men att försöka sätta sig till lite motvärn är väl ok?)
Inte kan jag minnas att jag något år har lyckats skjuta invintringen av trädgården ända in i november. I stort sett samtidigt som magnolian fick sitt vinterskydd hände det.

 Hela naturen är full av tårar. Diset hänger tungt. Himlen är genomgrå och ser inte ut att kunna spricka upp. Men det vet jag ju att den gör, så småningom. Även om ett och annat oväder ska dra förbi.
Sist jag var i skogen såg jag en fin rotvälta som jag ville ha bild på. Då blev jag tvungen att gå från stigen. På väg mot det utvalda fotoobjektet fick jag syn på den här figuren.
Visst är det ett rakt budskap till mig; Ha lite tålamod. Just nu befinner du dig i en parentes. Några gråtrista dagar för att sedan uppskatta det som kommer efter.

 Det är inte bara vädret som är trist och bör vara inom parentes. Synd att klaga men jag har råkat få en förkylning eller vad det är. Känner mig ynklig. Ont överallt. Ingen lust att göra något över huvud taget.
Men tyck inte synd om mig!!

Det lär gå över, eller som HD Thoreau sagt; Det är hälsosamt att vara sjuk ibland.
Medan jag väntar på ny energi får jag väl ändå medge att de här fötterna som vinkar tack till mig från Seattle gör mig glad.

Brrrr... nu får det bli till att dricka hett honungsvatten och att svepa en varm filt om mig.
Kan tisteln hålla sig så grann medan vind och väder drar förbi får jag väl anstränga mig att göra lika dant.

Jag pinnar på

Då var oktober slut och november tar vid. Allhelgonahelg.... Det är förknippat med minnen. För 54 år sedan träffade jag kära maken för första gången. Oj, vad blyga vi var båda två. Det har gått över kan vi konstatera. Vi pinnar på så gott vi förmår år efter år. Letade efter bilder från den tiden men tyvärr, jag hittade inga. 

I går höll jag på hela dagen i trädgården. Vädret var fantastiskt. Om det inte blivit skumt kunde jag ha fortsatt lite till. Idag såg inte vädret lika inbjudande ut. För att slippa gå ut tog jag itu med äppelskörden. Äppelkakor går att baka på alla möjliga vis. Till slut kunde jag inte hitta på fler svepskäl för att slippa. Jag måste gå ut. En liten promenad lovade jag mig.

Nåväl, det var riktigt skönt. Började gå den väg jag så ofta väljer. Efter en liten stund började jag se mig omkring. Jag kände mig iakttagen. Och visst är det någon därborta bland träden som kollar in min promenad. Skönt att inte vara ensam.

Medan jag gick drogs mina ögon gång på gång till pinnar och andra föremål skapade av och i naturen.
Ett minne dök upp; för länge sedan var jag scout. Varje gång vi var i skogen plockade jag en pinne och i den karvade jag lite så jag kunde skriva i datum och vilken plats den var plockad på. Jag hade en ganska stor samling.
Den finns inte kvar längre. Men mitt öga för pinnar verkar finnas kvar. 

Dans på gång? Nog ser det ut att vara fart och rörelse i den figuren.
Med jämna mellanrum lovar jag mig själv att röra mig mer. När oktober började hängde jag på mig stegräknaren. Resultatet är väl inte strålande, men i snitt har det blivit fem kilometer per dag.
Kan väl säga att jag pinnar på och ska väl kunna bräcka det i november.

Eftersom det faktiskt var skönare än jag trodde att ta sig ut i skogen idag valde jag en längre sväng. En bit av den vägen har jag bara gått någon enstaka gång så där fanns lite nya saker att se. Kolla grenen, den slår nästan knut på sig själv. Det ska bli spännande att se den till våren när nya blad kommer.

Här är en annan skön figur. 

Den här figuren ser inte så vänlig ut, men kanske är det bara en förklädnad.

Nu har jag bestämt mig. Jag ska under hela den här månaden samla bilder på figurer jag möter medan jag pinnar på för att få ihop en massa steg i november.