Gammal kärlek rostar (aldrig)

Det drar ihop sig till november. Med ett nödrop hann vi göra höstarbetet i trädgården. Inte så underligt egentligen. Vädret har varit milt, blomningen har fortsatt och fortsatt och då har i alla fall inte jag någon lust att rensa bort sommarfägringen. Men något hände i förra veckan (njaeä det var flera saker som hände; kommer till det.) Vädret ändrade sig och det kändes att det var dags att ta itu med alla krukor och rabatter. Efter några intensiva dagar, då kompostkvarnen fått mala på, behållarna i min komposthörna blivit riktigt fulla, kunde jag köra in skottkärran i förrådet. Precis när det var gjort och jag vände mig för att gå ut igen överraskades jag av yrande snö i luften. Gillar inte snö så mycket, men de där första yrande flingorna är verkligen uppfriskande.
För några veckor sedan kom kära maken och jag på att det faktiskt är 50 år sedan vi slog till och bestämde oss. En lördag i november 1967 begav det sig. Vi skulle gå på revy, äta på stadshotellet och byta ringar. Nu blev det inte så. Till revyn fanns det bara spridda biljetter och vi ville ju sitta tillsammans. Ut på stan och hitta någon annan förströelse! Vi kan än i dag skratta åt vad det blev och ingen av oss kommer ihåg handlingen i filmen vi slank in på. Efter Nyfiken gul blev det middag på stadshotellet i alla fall. Kära maken åt för första gången i sitt liv brysselkål. Sen satt vi där och häckade och väntade på att lördagen skulle bli söndag så det blev rätt datum för förlovningen.
Firat dagar för förlovning och bröllop har vi oftast inte gjort. Åren går och vi trivs så bra ihop ändå. Men visst skulle det vara kul att åka tillbaka till stan, göra något, gå på lokal och vänta på att lördag ska bli söndag så det blir rätt datum.


Trots planering blir det inte så. I vår familj blir det ofta "i stället för" eller "på ett annat sätt".

Verkligheten kan vara ganska invecklad. Det som ena stunden tycks enkelt och självklart kan i nästa stund inte passa alls. Under förra veckan hände det. Jag har under en tid funderat på att byta bil. Min trotjänare har jag haft i sjutton år nu. Den har gått 44000 mil och börjar bli lite rostig både här och där. Frågan har varit vad som är lönt att göra. Jo då, den går alldeles förträffligt men jag är väl lite fåfäng och tycker att den ser sjabbig ut. Otroligt vad man kan hitta på nätet. Plötsligt hände det. En något nyare bli än den jag har, snygg att se på och bara körd lite drygt 9000 mil. Jag provkörde den och nu är den min.

Efter den affären fick jag veta vem jag är. När jag kom hem igen efter affären, skulle jag som vanligt ordna alla papper. Då fick jag se...

Kanske hade det räckt att köpa en kvast. Billigare hade det säkert blivit.
Och lite av en häxa är jag nog.

Efter den här ganska dyra affären tittade vi som vanligt på varandra kära maken och jag, nickade, log och var överens. Vi firar (om vi nu ska fira) förlovningsdagen i vår egen matsal. Kära maken överraskar med något gott och vi häckar så länge vi har lust innan vi drar oss tillbaka.

Jag gillar att se budskap i min omgivning. Det bästa är att jag själv bestämmer vilket budskap jag får. Portaler, öppningar på olika sätt lockar mig alltid. Bakom - framför. Gammalt - nytt. Erfarenhet - nya upplevelser. Säker - osäker. Men alltid lika spännande. De första femtio åren är gjorda, nya spännande upplevelser väntar. Ett långt förhållande till en bra bil byts ut. 

Men en sak som jag inte byter eller vill förändra är mina upptäcktsfärder i omgivningen. Idag, i det vackra vädret, var det ju självklart att kameran och jag skulle ut och leta. Undrar varför jag inte sett den här stenen förut? Ska fundera ett tag på om det är en en "gubbe" som vill mig något eller om det är en av mina ankor som dragit till skogs.

En annan figur som dök upp idag var riktigt kaxig. Inte fel att sticka ut hakan ibland, säga vad man har på hjärtat och ändå uppskatta omgivningen.









En annan skön konst jag fick en påminnelse om är att inte dra ut på saker och ting för länge. Det gäller att sluta i tid. Att sätta punkt.

Så tittar solen fram igen....

Visst blev det oktober. Det som var föraningar om nya tider har blivit på riktigt. Det som var lite färgskiftningar i trädtopparna har blivit sprakande symfonier i färg innan löven så sakta dalar mot marken och blåser ihop i stora drivor.
Men oftast är det mest dis och dimma som sveper runt och förfular tillvaron.
OK vissa dagar är det ganska trevligt trots att det är både kulet och kallt. Beror väl mest på att sällskap och sysselsättningar är trevliga. Att turista i närområdet med uppskattade besökare är lärorikt. Plötsligt ser man gamla saker med nya ögon.

När det strilar ner och viner runt husknuten tryter lusten att göra något. Helst vill man nog som paddan vända ryggen till och dra sig undan. Den här charmknutten kunde gräva sig ner i jorden. Hoppas den har det bra där tills vårsolen värmer igen.

När så solen tittar fram igen kommer viljan tillbaka. Bygatan lockar.
Den är så välbekant. Ändå förvånas jag över att det alltid finns något nytt att titta på när jag traskar iväg med kameran i hand.

Jag tröttnar nog aldrig på att kolla grannarnas trädgårdar, se om där dyker upp något nytt eller bara konstatera att de gamla vanliga växterna är lika vackra i år. Grannens vita dahlior har jag beundrat alla år vi bott här. Undrar om han vill byta bort en vit mot en röd från mig. Ska nog ta och fråga.

Annars är det ju hög tid nu att plantera lökar för att ha något vårblommande att se fram mot. Inte vet jag varför det är så att det hela tiden behövs fler och nya lökar varje år. Men en skön känsla är det att gräva ner dem och längta efter blomning.
Dottern föreslog mig att jag redan dagen efter skulle kolla om de var på väg upp. Undrar om jag är tjatig när jag berättar om mina sysslor och förhoppningar.

I rabatten sticker en och annan blåklint upp igen. Hoppets blåa blomma. Jo då, höst och vinter kommer men sen är det dags igen för allt det där som är så roligt.


På något ställe i vår by är gränserna mellan tomter och vildmark lite vaga. Där växer trädgårdsbuskar lite vilt. Men en fröjd för ögat är de.

Strax utanför byn står det här trädet.

När jag kört förbi med bilen har det väl bara svischat förbi i synfältet och när jag gått har det kanske fått en blick. Tror inte jag brytt mig så speciellt mycket om det. Skogen är ju full av träd. Men plötsligt händer det. Jag började titta närmare på det. Fundera och associera. Vad man vill se är ju upp till var och en. För min egen del kom jag att tänka på en föreläsare jag lyssnade på för länge sedan. Han pratade om ungdomskulturer. Att som ung måste man få testa funderingar och idéer och värderingar. Vädra dem, hänga ut dem och så småningom välja de som passar. Nu stannar jag upp en liten stund vid trädet varje gång jag går förbi (än så länge stannar jag inte bilen när jag kör förbi) och tänker på vad jag vill hänga upp på trädets grenar. Med ett leende konstaterar jag att det börjar se ut som en julgran, full av åsikter, önskningar, minnen och känslor. Det blir väl till att plocka ner och hänga upp nytt.

 På tal om nytt; Ett par stenstolpar står på var sida om infarten till oss. Grindar har suttit på de kraftiga krokarna. Det har hänt att jag missat och kommit för nära med bilen då jag backat ut. Det blev inte några vackra märken på bakre stänkskärmen. Nu har kära maken fixat och pysslat . En liten lampa på varje stolpe gör det lättare för mig att backa när det är mörkt!!

Den här fina porten såg jag utmed skogsvägen idag. Gränsen mellan årstiderna. Solbelyst manar den till nyfikenhet på vad som finns på andra sidan.

Jag får väl avsluta dagens tankar med ett utrop som jag nog upprepar varje år:

Det är en tröst att  hösten är så vacker!!