Tingen talar

En skön fåtölj, en rolig stickning, en god bok på soffbordet framför mig och kaffemuggen inom räckhåll. Då är det lätt att bli sittande. Men hur skönt det än är så blir jag lätt hurken (östgötskt ord för småfrusen). Förståndet manar mig att röra på mig, ta en rejäl promenad. Blodet måste ju få fart och pumpa runt för att hålla kroppsvärmen.
Men latmasken pockar på sitt sätt; det regnar, ja det är i alla fall väldigt mörkt borta vid horisonten, kolla så kallt det blåser, du fryser mer ute än inne.....
Nej, det här duger inte, jag MÅSTE gå ut.
Med en påse plastsopor i handen kan jag ju i alla fall gå till återvinningsstationen. Det blåser faktiskt riktigt snålt, OK om jag går en kvart i rask takt kan jag vända sen.
Måste erkänna att efter en kvart var det riktigt skönt, för i skogen var det liksom lite lä.

 Hösten gör sitt intåg. Vinden susar i tallkronorna. Då slår mig taken; ha inte så bråttom! Det finns ju så mycket att titta på. tänk bara på så mycket som man går miste om. Allt bara för att det ska gå så fort hela tiden och att det alltid är så bråttom till nästa...., ja vad då?




Det är mörkt borta i kanten. Även om det dröjde en stund så  kom det en skvätt, lagom att fukta hår och tröja.










Nu tar jag tid på mig, ser mig omkring, nästan söker ting som talar till mig.

På det här viset blir det ofta. En massa bråte i en hög. Tankar och intryck i en salig blandning. Det är lätt att samla på sig. Högarna blir liggande och till slut vet jag knappt vad som finns där. De är bara obekväma. Jag är ändå säker på att de innehåller ett och annat av vikt och värde men också mycket som jag för länge sedan borde gjort mig av med.



Utmed hela promenaden lyser de röda klasarna. De riktigt ropar på mig. Nu är det dags att ta med sig lingonhinken. Plocka lingon är roligt. De smakar ju också så bra.

Lite här och där lyser det gult. Hattarna är ganska små. Nästa gång jag går den här vägen kan jag säkert få ihop till en middag.

En bit in i skogen har en del träd fällts och staplats utmed vägen. Att titta på sågytorna och se årsringarna har alltid tilltalat mig. När jag tittade i den här traven fördes tankarna till mitt besök på Känslans Verkstad tidigare i veckan. (Jag är helt medveten om att naturen är helt oslagbar men jag försöker i alla fall)

 Precis där skogsvägen mynnar mot asfaltsvägen låg det här bladet.

 Det ser ut att ha samlat upp några av alla tårar som pågående katastrofer i världen framkallar.

 Hemma igen möts jag av den blommande prakten.

Jag har det allt bra som kan slå mig ner i fåtöljen igen.

I startgroparna

Redan september!




Det första jag gjorde i morse (precis som jag gör varje gång det är ny månad) är att vända blad i almanackan för att se vilken bild på barnen som ska dyka upp. Två leenden möter mig och jag känner värmen sprida sig i hela kroppen.











Det är nog många med mig som har njutit av augusti. Äntligen kom solen och värmen. Det har blivit MÅNGA lata dagar och långa sköna kvällar på altanen medan solen så sakta gått ner bakom trätopparna.

Det förstås, vi (kära maken och jag) har inte varit helt sysslolösa. Med en liten täppa kan man alltid hålla sig sysselsatt.

Här på bilden är budlejan jag planterade förra hösten. I våras var den bara torra pinnar. Jag klipte ner den och väntade på att den skulle ta sig, men inget hände. En dag tröttnade jag, tog spaden, tänkte gräva upp den och förpassa den till komposten. Men just när jag satte spaden i marken såg jag tre små aningar till skott. Inte kan jag kasta det som lever så den fick stå kvar.












Sakta men säkert har den kämpat och nu gläder den mig med sina vackra klasar.

Tidigt i våras fick vi för oss att byta de dåliga balkongdörrarna till dörr och fönster i stället. Det blev bra. Synd bara att balkongen i sig var så eländig. Kunde möjligen duga att gå ut och skaka mattor från. 

Så en dag satte kära maken igång.

Och här kan jag nu sitta och fundera på vad jag ska göra med detta fina utrymme.

Härom dagen firade vi en bror. Jag bara blev så förtjust i hans plommonträd. Tar man i och knyter knut på sig själv så kan man nog prestera lite till

Men nu är det september. Höstmånad eller skördemånad. Skogen är full av lingon. Slut på de lata dagarna. I vävstugan har vi börjat. Först firar vi en pigg 80-åring.

Jag ska väva kuddfordral har jag tänkt.












Läste nyss några rader av Dom Helder Camara som jag måste dela med mig av.
Vilken underlig förtrollning jag grips av när hösten kommer!
Varför blir jag så glad över bladen som skiftar i guld och rött.
när jag vet att snart faller de alla och trädet ska stå där naket och bart?
Jo, min glädje har sin grund i min förvissning att nya knoppar ska springa fram,
nya blad
och nya frukter....