Sur och grinig

 När man inte får som man vill....

Somliga dagar har allt man kan önska sig. Som igår. Solen sken, lagom många minusgrader, mjuk fin och alldeles vit snö. Det gnistrade var gång en vindpust skakade loss lite snö från en gren så den yrde runt en stund. Inte plogat överallt. MEN VACKERT!!

Kollade väderprognosen och förväntade mig att kunna göra om samma fina upplevelse igen på en längre runda i dag.

Det började bra i morse, först kunde kära maken och jag stå och titta på två älgar som stod mitt i byn vid vår återvinningsstation. En stund senare dansade en rödhake och kastade en flirtig blick till mig.

Nu var det bara att vänta på att ta på kängorna för att gå. Solen skulle enligt prognosen bryta fram vid ettiden. Hjälpte inte hur många gånger jag tittade upp, Grått, grått...
Ny koll på SMHI och då löfte om sol fram mot tretiden.

...då får man vilja det man får...

 

Men nu hade jag ställt in mig på solskenspromenad. Det kändes surt. Det är liksom stor skillnad. Men sol blir det färg annars är det bara svart/vitt. Sur och grinig är jag när ytterkläderna tas på. Kameran lämnar jag hemma. Har ingen lust att ta svart/vita kort i dag.

 

Så går jag där någon kilometer och surar, ser mig nästan inte om. Fast jo, det rör sig. En bit framför mig kliver en älg i sakta mak över vägen. Och ingen kamera!!! 
Mobilen förstås, men den ligger i jeansfickan under termobyxorna. Så kan det gå när man tjurar!

Tänk om det händer igen, att jag missar ett tillfälle. Det blev till att trixa med handskar, blixtlås och resårer, men mobilen fick jag fram. 

Sen dröjde det inte länge förrän det glimmade mellan trädstammarna. Solen orkade inte upp över trädtopparna men det kändes bra ändå.

På lite bättre humör traskade jag på i de gamla uppkörda hjulspåren. 
Någon mer älg visade sig inte. Fast tre stycke på en och samma dag (utan bildbevis) är ändå något att minnas och prata om.

Antar att jag inte är ensam om att bli på bättre humör ju längre jag vistas i naturen. En fågel som kvittrar, några spår i snön eller en rotvälta med lustig form, de ger energi.

Så småningom känns allt så bra igen trots att solen inte får naturen att stråla.
Jag smyger upp mobilen knäpper av en selfie och tänker; ja du Jenny, det är mycket trevligare att promenera med dig när du är på gott humör.

Projekt och önskedrömmar.

 Det är vinter. Fast inte som när jag var barn. Då var det alltid kallt och mycket snö. Det är i alla fall vad jag och många med mig säger. Men i ärlighetens namn måste jag nog tillstå att så var det inte. Tror vintrarna då var ungefär som nu. Blandat, snö ibland och tö ibland. Just ju ligger snön som ett tjockt täcke över byn. Så var det inte för några dagar sedan. Inte en flinga någonstans och solen värmde ganska gott. Nästan så det kändes dags att börja i trädgården. Gick ut och tittade i alla fall; oj, oj. Gräs hittade jag inget men mossan var tjock och grön. Men lite lust och längtan finns i fingrarna.

Det får bli att längta ett tag till. Drömma och planera. 

Kära maken och jag har under några år fått kampera tillsammans med grannen i hans växthus. Det är speciellt att odla. Flera gånger har vi sagt att vi borde skaffa ett eget växthus, men det har inte blivit av, för var skulle det placeras?? Men så kom vi på det!  Mäta och måtta, jo här går det!

Det blev ett riktigt projekt. Bort med gräset och en riktig hörna för växthus och kryddodling i krukor ska det bli.

Se där! Längst bort i hörnet ska jag förverkliga en dröm. Kryddgård, spaljé och en granitbänk. Jag ser det tydligt framför mig.

Växthuset är beställt och förväntades komma och bli monterat under hösten. Så blev det inte och det var väl coronan som var orsak till det. Men när snön började falla kom besked om att det var på väg.

I småregn och blåst packade käre maken upp glas och placerade alla rutor säkert till det är dags att montera.

Min dröm då? Jo den ska också ge mig motivation. Av naturen är jag ganska bekväm av mig. När jag hade gjort mina hundra-i-sträck-promenader hade jag liksom ingen orsak att vara så värst flitig med långpromenaderna längre. Då kom jag på att jag skulle gå ihop pengar till granitbänken. Nu ska det inte överdrivas men en tia per kilometer kan det vara värt. 

Så jag går och går och går..... 
När det är nysnö får jag en aning om hur många andra som också är ute i skog och mark och rör på sig. 

En sak som är sann, är att tankar mår så bra av promenader. De kan komma, snurra och försvinna utan att lämna spår efter sig. Bara ibland blir de kvar och bearbetas lite mer.

En granitbänk! Är det inte att ta i i överkant? Skulle väl kunna be kära maken gjuta en betongbänk. Det tål att tänka på och börja resonera med honom om. Får väl se vad det blir.

Jag har en dröm, något jag jagar efter. På tre av mina olika rundor finns det korpar. Jag hör dem och ibland ser jag hur de seglar över trädtopparna. Tänk om någon av dem ville sätta sig på en gren och låta mig få ett foto där jag tydligt ser ögat glimma till. 
Pricken i ringen är dagens resultat. Bättre lycka en annan gång.

Så går en dag igen. Kvällen kommer och vi slår oss ned, kära maken och jag. Småpratar om än det ena än det andra, jag har min stickning och han sitt korsord. Och så nästan varje kväll ställer vi oss och tittar ut på byn. Nej det händer just ingenting. Hemtjänsten på väg till och från, kanske ett rådjur som trippar gatan ner, stannar till och kastar en blick på oss, någon gång en räv eller hare som slinker förbi. Där står vi och tittar och så som på reflex säger vi samtidigt: så himla bra vi har det.

Pladask

Det gick snabbt att förbereda, fira och plocka bort julen. Nyåret  svischade också förbi och så huvudstupa in i 2021. Krönikor och "så var det år som gick" fyllde tiden några dagar. Lite förvånad blev jag allt över att året sammanfattades så ofta i negativa termer. (jaja, pandemi;) men jag läste, lyssnade och begrundade. Nu är jag ju så lyckligt lottad att jag har tillgång till många skogsvägar och stigar där jag kan gå och filosofera, tänka tankar (som jag själv allt emellanåt tycker är ganska kloka).

Men jag har ett problem när jag går mina dagliga rundor. Hela tiden låter jag blicken vandra fram och tillbaka, upp och ner, letande efter "blickfång" Några till för att njuta av eller beundra en stund andra att fånga med kameran.
Resultatet av detta blir ibland platt fall. Ibland gör det ont men oftast inte. Jag reser  mig och går vidare med förhoppningen att ingen såg mig kräla och mödosamt ta mig upp.

Efter en vurpa händer det ofta att gamla vurpor gör sig påminda. De flesta så gamla att de enbart får mig att le. Som när familjen åkte fjällen. Jag åkte upp med liften, steg av och tittade nedåt. Svindel! Då tog jag av mig skidorna och gick nedför backen. Ge upp ska man inte. Barnbacken må väl duga. Efter att ett par dagar tåligt tagit mig upp med ankarliften i knävecken trodde jag mig färdig att åka på riktigt. Lugnt och fint, sväng och... Klart jag vurpade. Med den lilla fart jag hade löste inte skidbindningarna ut utan jag hasade på rygg med skidorna i vädret. Vilken syn!! Där tog min skidkarriär slut.

Vi har fått en del snö nu. Härligt att gå i den vita tysta granskogen och njuta av att världen liksom blir helt annorlunda. Men visst blev 2020 trots allt ett år med många bra händelser och upplevelser. Utflykter till platser jag knappast visste att de fanns, möten på säkert sätt men ändå hjärtliga och glädjefulla, arbete (eller nöje) i trädgården -ett växthus att se fram mot.

Snö och tö kan vara lite förrädiskt. Isfläckarna som igår så tydligt annonserade att de fanns syns inte. Och inte kommer jag ihåg var de fanns heller.  
Stora flingor yr omkring. Det ÄR vackert. Går där och ler åt att det ser ut som om varje flinga faller pladask mot marken. De liksom går sönder.
Försöker fånga skeendet med kameran. Försöker och försöker igen. Ivern tar över och då händer det. Drattade på ändan igen. 

Nåväl det gick bra, gjorde inte ens ont. Men bara en bit bort fick jag besannat det jag alltid hävdat. Allt finns i naturen. Varje händelse speglas på ett eller annat sätt bara man ger sig tid att titta efter.

Visst har jag rätt!!??

Jag traskar vidare. Letar efter nya motiv. Låter mig fängslas av det som finns runt mig.

Med förhoppning om en god fortsättning och att vi alla är öppna för det goda som sker.