Invasion

Tomtar på loftet känner vi till. Det är lite nedsättande att påstå att någon har tomtar på loftet. Men om man verkligen vill så kan man låta det betyda något annat, det är mina det ska handla om. Jag vet att det är många som förvarar sina tomtar på loftet och då menar man på vinden. Där hämtar man dem med glädje strax före jul och med vemod bär tillbaka dem strax efter jul. Själv förvarar jag en hoper tomtar i källaren. Och det är lika spännande varje år när kära maken kånkar upp lådan. Med förståndet vet jag ju att det är samma tomtar att ta upp som jag packade ner. Men man vet ju aldrig, tänk om det händer saker när man vänder ryggen till......

 Ja, så väller de upp och fram. Rena invasionen. Var ska man göra av dem alla? Nu är det så att jag hör till de där människorna som roas av att gå i secondhand-affärer. Den här tiden på året finns det många små söta varelser som får följa med hem och fira jul ihop med de inbodda. När julen är slut sorteras det. Vetet skiljs från agnarna och en skrälldus förpassas åter till någon secondhand som kan sälja dem igen till nästa jul.

 

Nu räcker det ju inte med att mitt hus invaderas av nya och redan här boende tomtar. Hela media svämmar över av julens budskap. Stress, stress, stress. Den ska hanteras, slippas och genomlidas. Råden haglar över oss.

 För att inte tala om all mat!!! I vart enda TV-program med självaktning lagas julmat, bakas julbröd och fixas julgodis.
Det är bäst i test, råd om hur man maxar maten och tar den till nya höjder. Långa listor på vad som ska finnas på julbordet. (Julbord kan man börja njuta av redan i november. Men det finns säkert knep för att inte tröttna på all maten före jul)

Men vänta bara,det hinner nog inte bli annandag förrän det är dags att tänka på formen.

Ett annat mycket allvarligare budskap som skickas ut nu i juletid är att tänka på alla ensamma och hemlösa (lägg gärna till alla som inte vet om de får rätt att vara kvar i vårt land) Ensamhet, bostadslöshet och utanförskap är lika svårt i maj och september. Det behövs mer än tankar i juletid.

Det är fullt förståeligt att man vill gömma sig ibland. Dra sig tillbaka och bara vara för sig själv och tänka sina egna tankar. Kanske bara kika fram lite för att se att solen fortfarande går upp varje morgon och kolla att julförberedelserna går som de ska.










För jul ska vi fira. Midvinterblot, Kristi födelse eller bara de egna traditionerna. Jag har full respekt för att vi alla har våra egna skäl till hur vi ser på och firar denna varma fina högtid när året är som mörkast. Men jag tillåter mig ändå ifrågasätta saker o ting för att själv bättre veta vilka värderingar jag står för och vad jag själv vill och kan bidra med för en bättre värld.

Undrar om det är sant, men jag läste just att årets julhandel slår rekord igen. Då kan det väl inte vara så att tomtarna bara smyger omkring lite och letar efter klappar. De måste storma fram och plocka allt i sin väg väl? Men det påstås i julklapps-hysteri-reklamen att julklapparna lätt går att byta.
Så mycket energi till att tänka, planera, leta, förpacka.....

Nej, här sitter jag och dinglar med benen och tänker bara fira jul. Inga stora ovationer här inte. 

För mig är det en högtidsstund när mammas gamla ljusstake är klädd med röda ljus, vidlyftiga manschetter, apelsinen fått sin kryddoft och jag får ställa dit tomten som sonen gjorde för länge, länge sedan.

Det här tomteparet med sin Nisse och katt behöver aldrig åka ner i källaren. Den mesta tiden av året bor de under sofflocket. Det blir lite som gamla tidens gårdstomtar. Visst var tanken god. Tomtar som vaktade gårdens väl och ve. Tomtar som hjälpte till och ställde till rätta. För egen del minns jag från min barndom sagan om Fummel-Pär som fick hjälp av gårdstomten. En riktig tomte som finns där året om, som belönar goda gärningar och läxar upp lättja och odygd.

Nej det är inte tomten det är den goda vilja vi alla har som på olika sätt håller koll på oss och ser till att vi gör det vi anser är rätt och riktigt.

 Men tänk nu om alla dessa små lustiga figurer inte är tomtar utan de bara speglar oss helt vanligt folk....

Nu är det dags! Tomteorkestern har äntrat estraden och bjuder upp till en lustelig dans.
Det är en särskild tid som stundar varje år.
Då känns det nästan magiskt, som om vad som helst kan hända.

Får jag lov??

Stenhårt

Svårt att komma igång har jag. Det är som om jag måste förklara för mig själv varför jag inte ens öppnat bloggsidan på tre månader. Skriva är ju i sig en njutbar sysselsättning. Även om det varit tomt på den här sidan så har det knattrat från tangentbordet. Jag antog utmaningen att skriva en artikel till sockenboken om vår vävstuga. Måste tillstå att det är lite mer krävande att skriva till en bok än att skriva ner det som just i ögonblicket känns angeläget. Med en redaktör och kommitté som granskar och har synpunkter blir det lite mer jobb - men roligt och lärorikt.
(Att finna sin glädje i andras glädje, det är lyckans hemlighet)


En annan sak som liksom kommit mellan mig och min blogg är mitt bildarkiv. Ibland bara måste det rensas ut, det som egentligen är onödigt att spara på. Det var när jag höll på med det som jag blev lite ställd. Min fasta övertygelse är att jag känner mig själv rätt bra. Blommor, träd, hus och lustiga former i naturen är vad mina ögon dras till.
(Någonstans måste man börja)

 Döm om min förvåning när jag scrollade runt bland mina fotomappar och upptäckte mängder av bilder på stenar. Vissa stenbilder är jag väl medveten om att jag tagit men alla de andra??? Kan det vara så att det är något dolt behov som fått mig, att på promenaderna, knäppa bilder på dessa hårda och kantiga tingestar? Kan det vara så att de utstrålar en energi som påverkat mig utan att jag märkt eller förstått det.
Nog har jag funderat en del på denna upptäckt.
(Kom alltid ihåg att du är unik. Precis som alla andra)

Det blev en ny mapp i arkivet med stenhårda bilder. Ju mer jag tittade på dem desto mer trevliga blev de. Nästan omöjligt att inte höra dem framföra sina synpunkter. Det slutade med att jag plockade ihop ett antal till en fotobok där jag försökte uttrycka vad jag såg och hörde. Bilder som fotofirmor tar hand om och framkallar i dessa fotoböcker blir oftast väldigt fina. Min sten-bok blev inget undantag. Jag har bläddrat genom den ganska många gånger redan, men det känns inte som om jag är färdig med mina stenar ännu. Därför plockar jag upp några av mina bilder och de talesätt/citat stenarna förmedlat.
(Livet behöver inte vara perfekt för att vara underbart.)

Vi har haft mycket att göra kära maken och jag, fast han mest kan jag tro. Att riva ett badrum, bygga en takkupa och göra ett helt nytt badrum är en bedrift. Det är inte mycket kvar på projektet nu och jag är så glad att se resultatet.
(Det som är värt att göras är värt att göras väl.)

Som tur är har vi inte haft bråttom. Visst det har varit mycket och bitvis både tungt och jobbigt. Då har vi stängt dörren om byggarbetsplatsen och hittat på något annat.
(Var bara lugn och tålig, mitt hjärta, tyngre har du burit förr.)

I förra veckan gjorde vi en utflykt till Korrö. God mat förstås, men huvudsyftet var en guidad tur i teaterform. Ibland kan sådana tillställningar vara lite si och så. Men den här var verkligen en upplevelse.
(Glädje är själens hälsa)

Under våren fick mitt engagemang i Röda Korset en riktig belöning. Jag fick förtroendet att delta i Riksstämman. Den skedde i Visby. Intensivt var det. Roligt var det. Inspirerande var det.

(Jag har aldrig försökt sluta och jag har aldrig slutat försöka.)





Våren är en fantastisk tid. Dag efter dag förundras jag över de nya gröna och skira färger som bryter fram i naturen. Så plötsligt en dag är allt mättat grönt, och överallt sticker det upp blommor i allsköns färger. Naturens magnifika explosion. .
Ålderdomen börjar när man slutar förundras.)








Sommaren är också den tid på året när vi, kära maken och jag, lägger nya år av erfarenheter till vårt livsprojekt. Gång på gång konstaterar vi att kan man inte ha tråkigt tillsammans, slita och jobba tillsammans så är det svårt att glädjas och finna ro tillsammans.
(Det är inte alltid uppbrottet som är det modiga -utan att stanna kvar.)

I morgon är det midsommarafton. Förhoppningsvis är badrumsprojektet avklarat, vi firar 48 år av upptåg och gemensamt vunna erfarenheter. Det ska bli fint att sätta sig ner och bara vara.
(Stanna upp ett tag inför molnens flykt)


Det var några av alla stenar som fått komma till tals. Det finns många fler att stanna till inför. Tänka tar tid, och visst har jag kommit fram till någon form av insikt i den här processen.
(Lärdom är att plötsligt förstå något man alltid förstått, men på ett nytt sätt.)

Glad midsommar till oss alla!!

Att väva är livet.

När vi flyttade hit till Algutsboda sa vi att det enda vi behövde göra i huset var att renovera badrummet, som vi tyckte var fult och opraktiskt. Så blev det nu inte. Hela tiden har än det ena än det andra kommit emellan. Men nu har det blivit dags, och vi gör det ordentligt. Ut med allt det gamla, väggar, tak o golv. Tungt och smutsigt. Jag tyckte nog att kära maken kunde behöva en ledig dag och syssla med något helt annat.

Men jag bestämde och det fick bli något jag ville. Ett besök på Smålands museum och utställningen med Maja Wirdes mattor. Hon var textilkonstnär med rötter här i Algutsboda.
Kära maken blev lika fascinerad som jag. Det blev ett långt, lärorikt och trevligt besök som triggade igång mina tankar.

Väva - hantverk - konstnärligt uttryck - livsverk - symbol för livets gång.

En väv består av både varp och inslag. Varpen är grunden till det som ska bli väven.
Tänker mig att livets väv är uppbyggd på samma sätt.
Vi har alla fått en varp som ska bilda stommen i våra liv. Slitstark som mattvarp, tunnaste lin, skimrande silke,
Vem jag än är så är min varp unik. Jag har fått den till skänks och min uppgift är att väva den med omsorg och kärlek.

Inslagen är alla händelser i mitt liv. Ljusa, mörka, färgglada ibland kanske till och med lite väl bjärta. 

Om inslagen är tjocka

eller tunna

är de mönster jag förmår.

mönstren jag skapar 

Även när jag får inslag så tunna som spindeltråd gäller det att inte ta i så tråden går av, varsamt och mjukt ibland. 

Vid andra tillfällen  väller inslagen över mig - rena känslostormen. Visst tar jag i och låter bommen slå både två och tre hårda slag när det kryper fram mörka känslor av ilska, avund och lite snålhet i det hårda mörka inslaget.

Men oj vad jag njuter när inslaget är mjukt och färgerna harmonierar.

Och väven växer en bit varje dag, varje stund. Vilken väv jag åstadkommit, bitvis intetsägande, bitvis vacker, bitvis glad men också sorgsen. Det hugger till när jag ser en och annan riktigt ful bit. Men det går inte att klippa bort något, då brister ju hela väven.
Nej den svåra konsten är att förlika sig med hela väven. Låta blicken svepa över helheten, försöka se och förstå mönster och textur. Men framför allt låta ögat stanna vid de ljusa inslagen. Det är livets väv jag väver och beskådar. När jag ser tillbaka måste det var utan ånger och fixering, utan bara konstatera att: "Oj då! Valde jag att väva på det sättet då!"

Framför mig har jag nu inslag som jag valt. Fick ett erbjudande på biblioteket att låna ut mig som språkvän till någon som är nyanländ och som behöver få träna på vårt språk. Helt fantastiskt!
Jag upplever att jag fått händerna fulla av nya inslag i sprakande färger och i spännande strukturer.

Ett par för mig tidigare okända händer bjuder mig förmågan att skapa nya mönster.

Miljöombyte

Redan februari. Det känns inte som det var så länge sedan jag satt och skrev om den förestående julen. Det här med tid och hur den upplevs är ett kapitel för sig. Det känns som det var nyss men minnet är lite kortare så jag ville kolla vad jag skrev och hade för bilder. Och då; hoppsan!!! Fingrarna var visst lika snabba som tiden. Fort gick det och inte hann jag se vad jag gjorde. Men inlägget försvann, precis som tiden gör.



Men kvitt samma, julen kom och vi firade. Det är riktiga högtidsstunder när vi kan komma och vara tillsammans allihop.

Extra roligt var det i år att vi firade nyår med både syster och svägerska.
Kvällen avslutades med ett rejält fyrverkeri. Hela Algutsboda lystes upp, smällarna och kyrkklockorna förkunnade verkligen att nu är det 2019.

Feststämningen klingade av och gästerna lämnade oss.

Och vi inordnar oss snabbt i vardagslunken.
Julen ska packas ner.
De vanliga sakerna ska fram.
Resterna ska förbrukas.
Den nya almanackan ska börja användas.
Nya projekt planeras.
Allt är som vanligt igen! Nästan i alla fall.





Årets första snögubbe hälsade mig just när jag parkerade vid affären. Först såg jag bara en snögubbe, men när jag tittade mer noga kan man se olika miner. Jag kan se hur han ler i mjugg för han har en hemlighet, något trevligt att komma med.







Snön har vräkt ner i flera dagar. Käre maken har fått skotta och skotta och skotta. Jo då, en liten bit har jag också gjort, men mest har jag sett till att det blivit "gofika" och nyttig och närande mat så han orkat fortsätta.



Vi är lite dåliga, käre maken och jag på att göra miljöombyten. Vi är typiska bekväma och hemkära personer. Det finns ju så mycket roligt att göra så det är svårt att hinna tänka på att åka iväg också.


Men nu skulle det verkligen bli av. Vi bestämde oss att fira födelsedag och roa oss kungligt i huvudstaden. (Det går ju inte att smita undan när vi blivit bjudna och inbokade på hotell)

Väl framme och incheckade öppnar vi dörren till ett lyxigt boende. Och på bordet står en flaska vin och tillhörande choklad som välkomnar oss. TACK och tack igen.
Efter att ha njutit ett glas och en pralin var det dags att gå ut och hitta någonstans att äta. Klart vi hittade, men vi virrade runt ett bra tag först.

När vi ätit oss mätta och promenerat runt på hala trottoarer kom vi så småningom tillbaka till hotellet. Oj då, vi hade blivit nattade, gardinerna fördragna, sängöverkastet undanvikt, täcket uppvikt och tofflorna  på plats vid sängkanten.


Det blev en god natts sömn.



Så randades min födelsedag. Jag hade redan valt vad jag helst ville göra den här dagen. Nationalmuseum stod högst på listan. De flesta gånger vi kommer till Stockholm så blir det ett besök där. Eftersom det länge varit stängt för reparationer var det extra spännande tyckte jag. Det här besöket kommer jag nog inte att glömma i första taget.



Full av förväntan kommer vi in och ska gå ner till garderoben. Det är mycket folk och ganska dunkelt där nere. Jag håller naturligtvis i ledstången och när den slutar kliver jag rakt ut (på golvet trodde jag) men det var två trappsteg till. Det blev platt fall framåt. Mitt rop påkallade hjälp från kära maken och några gentlemän som också försäkrade sig om att jag var helt OK och inte behövde ambulans. Inget brutet, bara ont och knappast ens ett blåmärke på smalbenet som slog i trappstegen som jag missade.

Därefter avnjöt jag alla sevärdheter. Och den jag gillar mest!!!

Vi hann med Ostasiatiska museet också innan det var dags att gå tillbaka till hotellet och göra oss klara för födelsedagsmiddag.









Det blev en rask och riktigt hal promenad i gamla stan. Men vi halkade in och fick vår middag. Måste bara visa desserten. Tre sorters choklad staplade på varandra. (Men visst ser det ut som en njure på toppen?)













Utsikten duger gott till frukost.










Hemresedag, men först ett besök på Fotografiska. Det blev fina och minnesvärda timmar med Kirsty Mitchells utställning Wonderland , liksom också utställningen med Stockholmsbilderna.







Innan vi lämnade huvudstaden åt vi också lunch på Fotografiska. En upplevelse. Vi fick bord precis vid panoramafönstret. Det och den goda maten gjorde att jag hade svårt att slita mig därifrån.








Hem åkte vi med bagaget fullt av nya fina minnen. Men mest av allt har jag med mig Dag Hammarskjölds ord som introducerade fotoutställningen om Stockholm:
"Du återvänder aldrig. En annan man finner en annan stad".

Det är så lätt att tro att vi är uppmärksam på det vi ser. Ändå är det inte lätt att märka hur omgivningen och vi själva ständigt ändras. Det ger mig riktig lust att gå ut med kameran och försöka fånga nya förändringar i min närhet.
Kanske är det just de där ständiga nästa omärkbara förändringarna som gör att kyrkan här i byn så ofta hamnar på mina foton.