Otakt

På en vecka hinner det hända mycket. Särskilt när våren går sitt segertåg över nejden. I år kom de första vårtecknen riktigt tidigt, och flera gånger stannade det upp. Liksom alla andra år lovade jag mig själv att verkligen se hela vårens ankomst och njuta av varje nytt tecken. Omigen får jag lov att konstatera att det inte ville sig riktigt i år heller, men nästa vår så....






Förra veckan stannade tiden upp, Beskedet att en bror dött har fått kära maken och mig att stanna upp. Tillvaron går på sparlåga. Det finns så mycket runt oss som påminner om min bror. Allt från tuktade fruktträd, buskar och blommor till grävda fållor för kablar och gräsbevuxna välansade slänter.

Livet är skört och tankar tar tid. Då är det inte lätt att hänga med i vårens framfart.

Men hur det än är så kommer det stunder då man lyfter blicken och förvånat ser vad som hänt runt omkring.



Forsytian dignar av blommor.

Björken börjar få blad - dags att plocka fram sekatören och ge sig på rosbuskarna.












I sålådorna kryper groddarna fram och lovar blomning till sommaren











Och magnolian behagar glädja mig med sina ljuvliga blommor redan nu.

Lite nytta får vi allt göra. Påta ner en buske som ska hjälpa till att skymma komposthörnan på tomten.













Lite förberedelser för arrangemanget vi började tänka på förra sommaren. Vi har ändrat våra idéer, om hur det ska bli, massor med gånger redan, och fler ändringar lär det bli innan vi slår till. Men lyse ska där finnas och nu finns kabel framdragen dit.
















Har just hört om att småfåglarna har bostadsbrist. Med hjälp av kära maken får nu minst två fågelfamiljer fina bostäder till årets uppfödning av ungar.







I det vackra, varma vädret tog jag en tanke-promenad i dag.
Helt elegant landade detta djur framför mina fötter

Tur, tänkte jag att jag har mitt på det torra så jag slapp böja mig ner och ge den en kyss.

Sorg och glädje

Det är svårt att hantera sina känslor ibland. I går kväll satt jag med mina bilder från utflykten kära maken och jag gjorde under helgen. Valde bilder, satte rubrik och sedan kändes det som att det räckte för kvällen. Tid kommer, tänkte skriva idag, och det gör jag. Men rubriken är ändrad, så också bilderna.

För att ta det från början. Kära maken och jag åkte och hälsade på hans brorson. En ljuvlig familj med gossar i åldern när allt är möjligt. Det första jag såg när vi stannade på gården var en fantastiskt blå fläck. 

Vilka fina violer! Nu blev jag avundsjuk. Men det gick över, för innan vi åkte därifrån fick jag gräva upp ett stånd som nu är planterat i min slänt med förhoppning att det ska sprida sig ordentligt.

Efter en vällagad lunch (han är ju kock) tog vi en promenad för att se lite av omgivningarna. Backarna var fulla av blåsippor. Det blir man glad av.
Det blåste ganska bra men lillkillen parerade med att plocka sten - hela fickorna fulla ingen risk att han blåste bort.

Fjärilarna flög omkring och den äldsta grabben ville så gärna fånga en. Det blev springa av. Tyvärr var vägen stenig. En riktig vurpa blev det.




Det var lugnare att kasta stenar i sjön. somliga plumsade riktigt bra, somliga kom långt och andra stänkte tillbaka.












På hemvägen besökte vi ett annat brorsbarn.  I den familjen fanns anat att beundra. Det var länge sedan jag var så vig, om jag någonsin varit.














Med mig från det besöket fick jag en lampa tillverkad av frun i huset. Den är vacker och ger ett varmt sken. Passar utmärkt på hörnhyllan jag fick av kära maken för ett tag sedan.

.....så kom vi hem igen. Handlade grejor till det fortsatta arbetet i trädgården. Planerade för veckan. Men....

Den här bilden tog jag under promenaden med barnen. Jag är ju så förtjust när natur och kultur får verka tillsammans. Inte trodde jag att den skulle passa in i mina tankar så snart.
Varje utgång är också en ingång.
Det som hänt och som gör mig så förtvivlat ledsen är att min bror har dött.

Här är han i fullfärd att hjälpa mig flytta en jasminbuske. 

Sån var han, alltid redo att hjälpa till. 

Vi människor är som stjärnor. Ljuset fortsätter att färdas, långt efter att vi är borta.

Längtan

Någon stilla vecka före påsk blev det inte. Varje dag hade sina uppgifter, en del roliga eller trevliga andra mer besvärliga. Det blev ännu ett besök hos tandläkare och det är en av de värsta saker jag kan råka ut för. Bara att öppna munnen känns som att utmana ödet.

Bra mycket bättre är det att iaktta vårblommorna. När jag skulle välja bilder idag såg jag att jag lyckats ta 42 bilder på bara mina krokusar den här veckan. Här får det räcka med en av dem.

Tidigare i våras blev jag tillfrågad om jag ville ställa upp i Röda Korsets Algutsbodakrets. Jag tackade ja och har nu deltagit i arbetet dels genom att vara med och ordna för det årliga vårlotteriet. Sälja lotter gör jag också. För mig är det lite obekvämt att gå och knacka dörr så jag har stött på vänner via mail och bett dem köpa lotter av mig.
Dessutom har jag hjälpt till i Kupans försäljning i Emmaboda. Det var en trevlig uppgift på skärtorsdagen. Kunder kom och gick, de flesta köpte med sig något. Det gjorde jag också. En av de första saker jag såg när jag kom in i butiken. Jag höll koll hela tiden på den, tänkte köpa den mot slutet av dagen om den var kvar. (Någon kunde ju behöva den bättre än jag. De som känner mig vet ju att jag har ett antal av den här sortens plagg. Men ibland är det svårt att stå emot)


Så blev det långfredag. Den har jag sett fram mot eftersom jag hade beställt biljetter till en musikal-föreställning i Växjö. Efter en dag med alla sorters väder klädde vi upp oss, kära maken och jag. Snygga och propra gav vi oss iväg. Första gången jag besökte den teatersalongen. (De flesta evenemang brukar vara i konserthuset.)
En jättefin salong.

Så drogs ridån upp och spelet började. Om jag säger så här: Första akten var lång. I pausen tittade vi på varandra kära maken och jag. Efter alla dessa år känner vi varandra väl. Ett höjt ögonbryn, en kommentar och ett nickande svar på frågan vi ställde samtidigt "ska vi gå?" Om andra akten blev bättre så var vi inte kvar och fick se det. Men vi njöt av en fantastiskt vacker månbelyst himmel på vägen hem.

Så blev det då påsk hos oss också. Den firade vi traditionsenligt tillsammans med en bror och svägerska.

Visst kan det vara tvehågset ibland. Våren har pågått så länge redan men det har inte varit riktigt läge att börja ta sig an trädgårdarbetet. Med alla roliga saker att vara med om under påskveckan har jag ändå gått och glatt mig åt att när påsken är över ska trädgårdsarbeter börja.
Projekt rabatt utmed infarten.
Den här bilden tog jag när vi bott här ganska precis två veckor och jag börjat försöka vinna kriget mot kirshkålen.

Hela rabatten bestod av tät och högvuxen kirshkål med inslag av pioner.

När ogräset var borta visade det sig vara ganska tomt i rabatten. På olika sätt har jag försökt få hyfs på den under åren utan att bli helt nöjd. Men mu ska den göras om. 

I morgon börjar vi gräva, kära maken och jag.