Till tröst

Det här är jag och mina syskon. Kortet är taget för knappt 15 år sen. Redan då fattades en syster.

Men vi var i alla fall sju som hamnade på samma bild. Jag är verkligen förtjust i det här kortet. Det säger en hel del om oss. Det hjälpte inte att fotografen ropade "titta hit". Alla vänder vi blickarna mot olika håll.
 Helt underbart tycker jag. Och talande. Nej det handlar inte om att dra åt olika håll. För mig visar det på vars och ens integritet och förmåga att växa och skapa sitt eget liv. Här är en kull syskon som alla gjort sina livsval, tagit konsekvenserna av det, och fullt ut respekterar varandra.

Lite på det viset har det varit hela tiden. I en syskonskara med 19 år mellan den äldsta och den yngsta är det inte ofta livssituationerna är kompatibla.
När lillasyster började skolan fick storebror barn.
När jag läste läxor var bröderna ute i svängen.
När jag tog studenten var de flesta syskonen självförsörjande.
Vi har inte haft småbarn samtidigt.

Men visst har vi haft en hel del glädje av varandra. Det har hänt att vi alla strålat samman, men inte haft vett om att dokumentera det. Oftast har vi ändå setts eller hörts i mindre grupperingar. Kan kanske jämföras med att leva i ett spindelnät; vi hör ihop på ett eller annat vis och när något händer någon av oss rör sig nätet.

Men nätet dras åt.

Så hände det igen. Fick nyss veta att ännu en bror har dött. Min äldsta bror dog i förra vecka, Ett sådant besked river upp mängder med känslor och tankar i mig. Först kommer alltid önskan att det inte ska vara sant. Sen känner jag hur tårarna kommer. Därefter snurrar allsköns tankar runt i huvudet.
För min del behövs något att försöka hänga upp tankar och känslor på. En aldrig sinande källa till eftertanke, tröst och hopp är mitt eget bildarkiv.



Hur det än varit så vill jag ändå påstå att det blev en fin bukett av oss syskon. Var och en med sina kvalitéer och framför allt med sin egen speciella envishet.
Även om det är svårt så här nära inpå så vet jag att den kommer; vissheten att större än sorgen är glädjen att minnas.




Ofta får trädet symbolisera livet. Även de vackraste, starkaste och största träden faller. Men hur det än är så blir det alltid något kvar.












Trots allt måste man fortsätta med det man själv har att göra.

Före jul bestämde jag mig för en mjukisvariant av utmaning. ICA-klassikern. Om en vecka börjar den första grenen. För min del betyder det nio mil stavgång att klara på sex veckor. Det blir knappt tre kilometer per dag. Fnys!!! Känns inte som en utmaning så jag har bestämt mig för att tagga till det lite.
För att räknas måste jag använda mina pump-stavar. Minst sex gånger ska det vara en mil i ett streck. Om det blir på väg eller i skog återstår att se.
















"Träningspromenaden" idag var kort men nog så jobbig. Skare som inte bar min vikt men  inte heller lätt släppte greppet om fötterna när jag klev vidare. Snubbelrisk kan det kallas.

När jag väl snubblat hem, trött i benen fick jag min belöning. Tänk att en kålplanta kan vara så vacker!