Jaa, vad ska man säga

En dag i slutet av sommaren när jag, som jag så ofta gör, gick i skogen fick jag syn på det här. Ju mer jag tittar på bilden desto bättre tycker jag om den och fantasin får spela. Idag har jag tydligt sett tre ljuvliga grodor som med all säkerhet har ett budskap att förmedla. Men vilket???

Eftersom fantasin just nu har en viss begränsning kunde jag inte komma på vad de vill ha sagt, utan jag har googlat runt för att eventuellt hitta något klokt som grodor kan "kväka ur sig". Något klokt, roligt, angeläget eller rent vansinnigt. Och nog fanns det! Men jag blev mer och mer tveksam. Ju mer jag letade ju mer upplevde jag att alla vackra bilder med tänkvärdheter är som moralkakor förklädda till drömmar. Nej, från och med nu ska jag bara titta på mina grodor och glädjas åt att naturen så ofta låter mig se små underverk.

Äntligen är vi i stort sett klara med husrenoveringen (för den här gången).
Igår gjordes det sista; nytt laminatgolv i köket. Nu behöver vi inte gå på råa betongen längre.
Vi väntar bara på fönstret som vi ska sätta in i matrummet i stället för det gamla som sitter där. Men sen....är det bara att städa, pynta och njuta av det goda jobb som kära maken utfört.

November är vår-månad. D.v.s. det var då det började för kära maken och mig. I år är det 55 år sen vi träffades första gången och 50 år sen vi blev ett par. Lång tid och mycket som vi upplevt tillsammans. Men mycket vill ha mer. Vi firade med en helkväll på Cirkus. Först en teatermeny. Häftigt, vi blev placerade vid bord nr 1. Maten var förstås utsökt men jag puffade över min köttbit, när jag ätit runt den röda kärnan, till kära maken som lättare än jag kan äta "lättstekt"

Så var det dags att ta plats i salongen som sakta fylldes till sista plats medan kära maken läste genom programmet.

Min åsikt är att det var en storslagen föreställning som jag i minnet får njuta av ett bra tag framöver.

Stockholm i all ära, men det är verkligen skönt att kunna lämna staden och jäktet bakom sig. Kan för mitt liv inte fatta varför allt ska gå så himla fort där. Har dom som lever där bara bråttom eller är det något viktigt (vad det nu kan vara) de alltid är på väg till. 

Som sagt, skönt att komma hem till vår egen lunk. 

Idag har det varit ett strålande väder.

 Det passade utmärkt att gå ut i skogen och leta enriskvistar som nästan är övervuxna av annat ris. De blir utmärkta att ta med hem.
Fantastiskt att gå där och speja. Det är så mycket att titta på att faran är att jag missar det jag ska leta efter. 

Jodå, jag fick ihop till en krans.

Hoppas alla andra också får en fin adventstid!

Traditionellt

En månad sedan mitt förra inlägg. Visst har jag varit på väg ett par gånger för att notera lite om vad som händer och är på gång.
Men så tar det stopp!
Inte så konstigt egentligen när jag dagligen (nästan i varje fall) får en påminnelse på facebook om att jag har ett minne att se tillbaka på. Konstigt men det är ju samma sak jag blir påmind om som jag just har gjort - nu idag (också).

 Den femtonde november är en dag med tradition. Då ska min julkalender fram, aldrig en dag tidigare och heller aldrig en dag senare. Traditionen skapades på nittiotalet när jobbet tog mycket tid och det gällde att få till en god jul utan att slita ihjäl sig. Det ska vara roligt både att förbereda och fira.
Det här arket har hängt med och plockas fram varje år. Det är bara att fördela göromålen, ett varje dag, Inte speciellt betungande. I år har jag varit innovativ värre!! Att-göra-lapparna har fått nytt typsnitt, ny färg på både bakgrund och text.

Det är bara att inse att livet är bra inrutat och följer givna mönster. Trots att vi hela hösten varit upptagna med renovering av matrummet (jag teoretiskt och kära maken praktiskt) har de vanliga händelserna och sakerna haft sin vanliga plats och tid.

Hösten, som i alla fall här, har varit som sensommar och bjudit på så vacker blomning att det kändes syndigt att klippa ner och rensa bort allt det fina. Den känslan höll i sig till det första överraskande snöfallet kom. Nu ser det inte lika fint ut. Hoppas, hoppas det kommer en dag med några plusgrader och ingen nederbörd. DÅ ska jag passa på att gottgöra det jag försummade tidigare. 

"Emellertid och tock emedan" var ett uttryck som en tant i min barndom använde när hon bytte samtalsämne.

Från renovering och trädgård till alla andra aktiviteter som upptar en när dagarna blir kortare och mörkare. 

Idag har jag och Emma dragit på sexton meter mattvarp. Nu är det bara solvning, skedning och framknytning kvar. På den här vävstolen ska det vävas mattor. Eftersom det bara är två träffar kvar i vävstugan den här terminen blir mattvävning något att se fram mot när vi går mot en ny vår.

Ett riktigt äventyr var det när syster skulle lära mig knyppla. För det första handlade det inte om en liten smal sak, utan om en spets hon börjat på för ganska länge sedan. Den skulle sys på bordstabletter hon planerat att ge mig. Den spetsen skulle jag få lära mig och göra klar själv!!



 OK, men förs måste ju pinnarna och tråden trasslas upp. Det slapp jag i alla fall.
Spetsen har namnet "Latmasken".


Jag har väl fått till någon ruta själv.

En annan gång ska jag berätta hur pinnarna far åt alla håll utom de man tänkt sig.

En del samlar på tomtar. Hos oss samlar vi på granar. Det gäller att få tag i ett riktigt original varje år. Här är årets. Den är gjord i läder men har väl legat i åratal och torkat till så den är stenhård. Den kommer att pryda sin plats i årets granskog.







Det är ju ett tag kvar till det är dags att pynta jul.



Under tiden fortsätter jag syssla med allt det jag tycker så mycket om att göra och trivs så bra med när jag själv får bestämma takten. Alltid finns det en liten stund att titta på fåglarna eller bara låta blicken vila på blommorna i vasen.