Dagen efter

Igår fick kära maken sin tredje cellgiftsbehandling. Så i dag är han inte världens piggaste. Men nu vet vi ju att en bit in i nästa vecka mår han bättre och kan se fram mot nästa omgång.

Efter behandlingen passade vi på att handla lite när vi ändå var "i stan". Det blev bl.a. IKEA där vi köpte nya lampor till badrummet. De som sitter där har jag en benägenhet att riva ner var gång jag städar där. För varje gång blir de svårare att få dem tillbaka på rätt plats.

I morse när jag gläntade på ytterdörren visade det sig ha kommit ganska mycket snö. Det blev ju bara skottat en "ränna" att gå i igår. Så på med varma kläder (det blåser rysligt) och ut och skotta. Det var lätt gjort. Snön vägde nästan ingenting. Därför tog jag lite hos grannen också när jag ändå höll på.

Medan kära maken vilat (men lite sysselsatt med ett projekt nere i källaren har han varit) har jag suttit och stickat på min senaste tröja. Nu är alla delar klara och det är dags att montera och FÄSTA TRÅDAR. Det är massor att fästa. Sen ska de lodräta ränderna virkas dit. Färgerna tilltalar mig så kanske kommer jag att trivas i den.

Nu är jag beredd...

Så kom då kylan, och en massa blåst hade den med sig och yrsnö.
Varenda gång jag måste utanför dörren, om det är för att gå till komposten, brevlådan, återvinningen, till min parkerade bil eller på en påtvingad promenad (det är jag själv som måste tvinga iväg mig), fryser jag genom märg och ben som det uttrycks ibland.
Ett par gånger har solen tittat fram och blinkat förföriskt till mig, lurat iväg mig ut i kylan.

Men ska jag vara riktigt ärlig så är det ganska skönt att gå en sväng, bli genomfrusen och sedan svepa in sig i en filt och sitta i fåtöljen och läsa en god bok eller bara titta på amaryllisen som nu har blommat i ett sedan lucia.

I går började jag i en meditationsgrupp. Först var det som en vanlig avslappningsövning; andas djupt, blunda och föreställa sig själv på en äng osv. Sen blev det mer spännande då alla deltagare fick berätta om sin meditation och vi andra fick ge vår tolkning av den. Tänkvärt. Det handlar ju om en utflykt i sig själv och att speglas av andra.

Funderade på det när jag gick förbi en stapel med timmer. Röjning efter Simone. Den här stocken kunde jag räkna bort mot 70 årsringar på. Vi började växa samtidigt men jag är inte stormfälld...än.

Kolla det ser ut som att ansikte.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till det andra stora tänkare sagt tidigare. Vi förblir oss själva genom alla år men bär alla åren inom oss som årsringar. En tall är en tall genom alla år. Jenny är Jenny 17 eller 70 år. Det är bara det att allteftersom årsringarna tillkommer förändras de yttre faktorerna, men innehållet är i stort sett detsamma, bara lite mer.





Men så var det ju det jag egentligen skulle berätta;
jag är beredd...

När jag var ute i kylan nyss för att handla,hittade jag den här söta vasen. Precis lagom stor för att stoppa i vårens första lilla bukett med snödroppar.


Åh vad jag längtar!!!

När det känns riktigt bra.

Eufori, det är nog det ord som bäst stämmer på dagen idag.
Efter sex veckor kunde kära maken för första gången i morse säga:"Idag mår jag bra."

Det började så smått igår då jag märkte att han behövde göra något och det blev en ljushållare för värmeljus. Och det blev en till idag. (Tänk om jag blir överöst av sådana nu!!) Som den gammal yrkesman han är med diverse samlingar vet jag att det finns massor med prylar som går att göra både det ena och det andra av.



Vi vet ju att sjukdomen finns där och är lika allvarlig som förut men sviterna efter operationen klingar av och livet blir lite mer som vanligt.

Det känns fantastiskt att plocka fram vår mentala lista med alla planer och projekt och fortsätta "beta av" på den.





I dag har jag träffat en person som leder meditationsgrupp.
Innan man får vara med, var det en liten intervju.
Jag har aldrig stött på den här sorten förut men jag tyckte det verkade passa mig. Handledaren berättade att en träff tar 2 - 2,5 timmar. Den första delen handleder hon gruppen genom meditationen.
Sen går man laget runt och en i taget får berätta om sina upplevelser, tankar eller bilder som uppkommit under sessionen och gruppen kommenterar eller ger sina reaktioner på det man sagt. Sen är det upp till var och en att ta till sig, förkasta eller fundera vidare.

Det tilltalar mig att bli hörd och bekräftad, att lyssna och få spegla.

Tänk om jag finner att jag har fler sidor och djup som jag kan ha nytta av i resten av mitt liv.

En bit in på det nya året

Och det blev jul och det blev nyår och det blev trettonhelg och sedan packades allt pyntet ner i sina lådor igen. Inte ett enda foto tog jag på hela tiden. Men för en gångs skull har julstjärnan överlevt helgerna och sprakar ett tag till.
Det blev en annorlunda jul. Inte till firandet som sådant, det följde gamla traditioner, men våra samtal kretsade naturligtvis kring den diagnos kära maken fått.

På juldagen satte dottern och jag igång att sticka en väst i varmt yllegarn till kära maken som fryser och huttrar även när brasan brinner. Vi jobbade på och strax var den klar. Lite varmare blev det om hans rygg.

Dagen före julafton visste vi att det var cancer. Dagen efter julhelgerna visste vi att det är en ovanlig och aggressiv art. Dagen före nyår gavs första cellgiftsbehandlingen. I trettonhelgen akut ambulanstransport för akuta biverkningar av medicin.
Mod, tålamod och uthållighet tror jag vi kommer att behöva mycket av.

 Det har varit några omvälvande veckor. Många samtal och än fler tankar.
Ett tag funderade jag på att avsluta denna blogg, men det är ju så här hemma hos mig mu; vi har en objuden gäst här och det påverkar oss. Men det ska ju inte få oss att ge upp.
Vi gläds åt alla som bryr sig om oss. Vi har en stark tilltro till läkare och sjukhuspersonal. Vi tänker inte blunda eller vända oss bort från fakta. Vi är säkra på att vår egen styrka och vilja kommer att arbeta för oss.

 Under de här veckorna har jag åter fått bekräftat hur viktigt det är att bli hörd på och bekräftad, att inte bli bemött med "men jag.." "jag vet också.." "..jag känner någon..." "..alla har sina kors att bära" osv. Cancer är inget kors man fått för sina synder.

Just nu räcker det med en nick eller "jag förstår att..."
Vi ger oss inte. Men vi behöver lite plats och förståelse för det vi går igenom.