På egen hand

Det har varit bestämt sen en tid tillbaka att den här helgen ska kära maken jaga. Det betyder att jag ska sysselsätta mig på egen hand. Egentligen är det väl inte så svårt, vi sitter ju inte ihop. Men vi gillar att vara tillsammans.
Lördagsmorgon med strålande sol, tvåsiffrigt på termometern redan tidigt. Det skulle ha varit lätt att bara sätta sig i solstolen och lapa augustisol. Men så skulle det inte bli. Efter mycket tänkande och resonerande med mig själv valde jag att sätta mig i bilen och åka till Svarta Bergen. En kusin skrev om detta gamla stenbrott och det museum som det blivit. Efter att ha läst på lite mer var jag nyfiken.
Med GPS och luftkonditionering var det en behaglig åktur.
När jag körde genom Urshult (en av de vackraste orter jag vet) passade min bil på att ha jubileum. Nu har den gått 40000 mil. Inte illa!

När jag var framme och klev ut bilen i Hägghults stenbrott fläktade det ljummet. Det jag såg från parkeringen var lovande. (Så pass att jag glömde byta till gåvänliga skor)

Nu tänker jag inte göra en guidande beskrivning. Det finns mycket att läsa på http://www.svartabergen.nu/  

Jag strosade runt på området med en broschyr i handen i nästan tre timmar. Det fanns gott om platser att sätta sig ner på och bara titta och njuta. Både av de gamla byggnaderna och vyerna.

Inte förrän jag var på väg tillbaka kom jag på hur jag skulle ha nått toppen utan att behöva gå i trapporna. Jag har lite svårt med svindelkänslor när jag kan se genom trappstegen och lika eländigt är det att titta ner eller upp vid sidan om. Upp kom jag i alla fall.

Det fanns många konstverk att se på. Fundera och fantisera och sedan läsa skylten.

Om jag nu måste välja något som var bäst (jättesvårt) men det får bli den här stenen som fanns högst upp och längst bort helt utan skylt. På bänken strax framför den blev jag sittande LÄNGE.

På en sten i början av vandringen stod denna väl nötta sko med järnskodd tåhätta. Vem kan låta bli att undra; vem? och nästan fantisera ihop en hel roman ocm personens vedermödor i stenbrottet när det begav sig.
Tänk, tack vare hans och många andras slit har jag fått en så njutbar upplevelse.

Full av intryck och inte det minsta ont i fötterna trots promenad i "tofflor" åkte jag därifrån. Nu gick resan till Ekenäs Camping i Ronneby. Dagen avslutades hos svägerska med trevlig samvaro och god mat.

Och nu är det söndag. I strålande sol har jag suttit ute och gjort färdig en tröja till mig. Nu är jag allt lite less på att vara på egen hand.
Ska kanske ta och klä upp mig i nya stassen och vänta på kära maken.

På turné

Det är bärtider. Det är nu man ska sysselsätta sig hela dagarna med att plocka, rensa, koka sylt och saft, frysa in, baka goda bakverk fyllda med skogens bär. Och i år finns all anledning att göra det för gott om bär är det.

 Det halvt förvildade hallonlandet på allmäningen här utanför dignar av bär. Det har blivit "några" liter.

Även blåbär är det gott om.



Nu må det vara hur gott om bär som helst i min egen omgivning. Tidigare bestämde kära maken och jag att det skulle vara trevligt att plocka hjortron i år, det är några år sedan nu. Dessutom passade det alldeles utmärkt att satsa på hjortron då jag som av en händelse har en storebror som bor i Hälsingland och som känner till en och annan myr.
Sagt och gjort. Förra lördagen var bilen packad med vad vi behövde och lite till och på söndagsmorgonen åket vi. När vi äntligen åker nöjer vi oss inte med bara ett resmål. Ånej. En hel turné fick det bli.
Först kollade vi in hos min lillebror (som är nästan lika gammal som jag) Prat, fika och titta runt och sen iväg till nästa ställe. En snabbsväng ut mot östgötaslätten till en brorson för att hämta en dator att ta med till storebror.
Nästa stopp var en bra bit norröver hos min syster. Hon fick lite hallon och blåbär och vi fick en utsökt god middag, nattlogi och frukost.

Så kom vi då fram till Hälsingland, till storebror och hans sambo. De bor en bit från närmsta by kan man säga. Det första som slår en när man kommer ut ur bilen är den ljuvliga tystnaden. Man hör hästarna beta och man hör bina surra.

En dag medan vi var där kom vinterfodret till hästarna. Drygt tre ton hö som skulle lastas av, kastas upp på logen, släpas över golvet och staplas. (Lätt som en plätt när man är några som hjälps åt.)














En dag regnade det. Då fick det bli en runda med loppis och hantverk. Den här kråkan gillade jag verkligen.

Tre dagar gjorde vi promenader på olika myrar. Egentligen ser de alla bra lika ut. Inte behöver man gå särskillt långt heller innan man inser att de är så lika åt alla håll att det kan vara svårt att hitta tillbaka till det ställe man gick in på.

Det gäller att titta. De finns i mängder. Då går man där med blicken sänkt och ryggen böjd för att plocka. 

Eftersom man går runt och hela tiden tittar neråt och låter blicken söka de fina gula bären händer det att rätt vad det är hamnar man med huvudet före in i ett risfälle (eller vad det heter) De är ganska vassa kan jag berätta.

Men förresten, jag ska vara ärlig och tillstå att medan de andra plockade tog jag små minipauser och tittade på alla fina figurer, växter och annat som finns på myren.

Det må finnas mycket att titta på, fantisera kring och beundra medan man går över myren. 

Men att plocka hjortron är en upplvelse. Först ser man dem, sen kupar man handen under bäret och petar på det med tumme och/eller pekfingret. Antingen knäpper bäret till lite när det lossnar eller bara rullar ner i handen. Doften av bären är också en njutning. Har man sen en hel hink att sniffa i är det nästan obetalbart.

Så småningom är myren avplockad och det är dags att gå hem. Hur var det nu??? Från vilket håll kom vi? Hur har vi gått? Men visst är det där trädet bekant? Alla har en idé om hur vi ska ta oss ut från myren.

När vi skulle över det här diket gick först hunden och sedan husse ner sig. Vått och klafsigt.

Underbara dagar som har resulterat i många burkar sylt.

På vägen hem gjorde vi ett stopp hos en annan brorson. Där hade jag ett ärende. Grabbarna gjorde var sin lerfigur tidigare i sommras. De är brända och glaserade och ville komma till sina ägare.

 Lite byteshandel förekom innan vi efter en god lunch åket vidare. Vi bytte en syltburk mot en rejäl knippa lök.
När solen gick ned kom vi hem till Algutsboda. Att vara ute på resa, träffa släktingar umgås och göra roliga och nyttiga saket är en gåva att ta väl vara på och njuta av.

Men inget slår nog att komma hem.