Att bida sin tid

Som en rovfågel kom det och slog sig ner; viruset. Får väl erkänna att de första rapporterna inte var så skrämmande. Virus har ju kommit och gått tidigare. Hann med att fira både min och fler andras födelsedagar innan det stod klart för mig att där sitter det i godan ro och bara väntar på att få slå till.


Det var som vanligt livligt och mycket rörelser vid vårt fågelbord. Men plötsligt var varenda fågel borta. Men på staketet precis under en tallgren satt den här sparvhöken. Den satt där helt stilla och tycktes tänka "Den som väntar på något gott.... Den bidade sin tid, och småfåglarna höll sig undan. Rätt som det var kunde jag se rörelser i tallen bakom rovfågeln. Precis som om grenarna var skydd nog i det lilla avståndet mellan dem och fienden.




Just den här gången blev det inget skrovmål, men den kom tillbaka gång på gång. Det hände nog att den skördade sina offer. Inte underligt att det gäller att vara uppmärksam.

Jag hör nog till dem som nästa alltid tycker himlen är blå. Livet är ett äventyr. visst får man tjura och vara ilsken och sur när det inte blev som man tänkt. Hinder kan vara jobbiga, vara kniviga och kräva mängder med energi, men till slut är det som om solen lyser upp himlen igen.


Rapporterna duggar tätt. Ingen idé att tro att det här bara försvinner. Självklart måste man vara uppmärksam och inte ta några risker. Klok strategi mina småfåglar har. Ta rovfågeln mörka skugga på allvar. Upp i tallebusken och ta skydd. Var samtidigt lite aktiv för att hålla koll på läget.

 Nu är jag så lyckligt lottad att jag bor på landet, gles bebyggelse och skogen inpå knuten. Så liksom kajan spatserar här, har det för mig blivit många promenader i omgivningarna. Men jag måste erkänna att det räcker inte. Jag fick lov att fundera ut något mer att syssla med. (Kära maken jobbar med att byta ut staketet runt tomten -sånt klarar inte jag. Då fick jag tänka till för att komma på något som är både roligt och tar tid.)
Det slutade med att jag bestämt mig för att som en paparazzi jaga fåglarna med min kamera. Nu har jag hur mycket sysselsättning som helst. Lär räcka i åratal.


När jag kollar mina bilder är det naturligtvis massor att kassera, men en och annan talar till mig direkt. Den här skatan fick mig att tänka på en sådan där plåtpolis, vindflöjel, som viftade med sina armar. Ett minne dyker upp i huvudet. Skatan ser ut att vakta och redo att kraxa fram en replik som en gammal vän allt som oftast sa. När jag var på väg att göra något (dumt) kom det: "Tänk inte ens tanken".


Så här sitter jag nu och funderar på vad jag törs och inte törs. Vad jag kan och inte kan. Vad jag får och inte får. Vad jag bör och inte bör. Vad jag måste och inte måste.

Inte är det enkelt att väga det ena mot det andra. Kanske blir det fel och man liksom snor en godbit för mycket. Alla goda råd och förmaningar snurrar i huvudet och jag anstränger mig till det yttersta att vad jag än tar mig för så ska det inte vara till risk för någon annan.

Jag bidar min tid medan viruset likt rovfågelns skugga sveper över oss. Det kan ta tid, oro, ilska och frustration men jag tror i alla fall att så småningom är himlen blå igen.