Ommöblering

Hemma hos oss finns alltid möjlighet till förändringar. Ibland letar vi länge innan vi får tag i det vi vill ha och ibland skaffar vi något "i stället för" så länge.
En gång i tiden hade jag en matmöbel som jag verkligen gillade men den hade inte plats hos oss under den period vi bodde trångt. Nu skulle den passa igen men det är någon annan som har den.

I veckan hittade vi på ett ekskåp när vi kasade runt på nätet. Säljaren bodde ganska nära oss så vi åkte dit för att kolla. Jo, det hade ett par skavanker, men dem trodde kära maken att han kunde fixa. Så efter lite tänka-till bestämde vi oss.
Så vi hyrde kärra, bestämde tid och åkte dit. På infarten låg nu en hög ved avtippad. Skänken fick bäras ca 150 meter och sista biten uppför en backe. Men där fanns säljaren som kunde hjälpa till.
Väl hemma gällde det. Jag bävade. Vi hade precis baxat av skåpet från kärran och skulle påbörja vandringen uppför trappan -då kom grannen klivande och erbjöd sig hjälpa till. (Honom ska jag bjuda på en riktigt god äppelkaka.)
Skåpet kom in och fram till matsalen. Då kära maken böjde sig för att ställa ner åbäket puffade han till piedestalen med den stora kaktusen.

 Det här är alla grenar jag kunde samla ihop bland jord och krukskärvor. Nu blir det nog skott så syrran kan få tillbaka av sin gamla trotjänare.
Ska jag vara ärlig så tror jag inte moderplantan tog så mycket skada. Den blev väl "beskuren" och växer vidare. Men alla knoppar som föll av kommer inte att blomma.

Men skåpet står på plats nu. Vi är nöjda.

En helt annan historia är hur vi lyckades få ner sideboardet, som vi hyst i väntan på bättre alternativ, i källaren.

Ingenting?

Käre maken är på älgjakt och då är jag ganska ensam här hemma. När någon frågar mig vad jag gör i min ensamhet så blir svaret ingenting. Men om jag tänker efter är det nog inte helt riktigt. Lite ute blir det om än inte så mycket som jag skulle kunna. Solen har försökt tränga genom diset men den tar hela dagen på sig att få till en glipa. Men då sprakar det av färg.
Lika mycket av de vackra löven som finns i träden finns också på marken. Det prasslar mysigt när jag går.
Kom att tänka på ett minne från mitt första år i skolan då fröken frågade oss vilken årstid vi gillade bäst. Jag var nog den enda som svarade höst och jag har en bestämd känsla av att fröken fnös. Men höst var fantastisk där jag växte upp och parkerna krattades och lövhögarna växte.
Och det var tillåtet att hoppa och leka i högarna!


Men nu har jag väl ingen större lust att hoppa runt i lövhögarna. Jag går runt i huset och vattnar och plockar ett och annat visset blad istället.

Den här kraken borde antingen kastas eller klippas ner. Men det tar emot när alla spretiga grenar är fulla med blommor längst ut.

Till 35 knoppar räknade jag i morse. Från början var den en inflyttningspresent till syrran. Sen lyckades vi bryta sönder den i en annan flytt och jag fick ta över den.
Fyra flyttar och ett rejält spinnangrepp, men nu är den helt fantastisk.






Och när jag så kommer till fönstret där den här står då sugs blicken automatiskt ut genom fönstret till äppelträden där utanför.

Så när jag nu går här för mig själv och gör ingenting så känns det som om jag vadat i äpplen. Men nu får det vara nog. Ska bara göra några kiviksfrallor i morgon. Degen ska jäsa över natten först.

Tänk att man kan känna sig så nyttig och nöjd när man gör ingenting.

Namnsdag

I veckan ringde dottern och bjöd in till namnsdagsmiddag. Det tackar man ju inte nej till. Efter lite prat bestämde vi att kära maken o jag skulle åka upp till henne redan på lördagen. Idén var min för då skulle jag kunna hjälpa till lite i hennes trädgård.

 Våra barn vet att de har en mamma som är barnsligt förtjust i paket med vackra papper och krulliga snören. Så visst, de uppvaktade och fick mitt modershjärta att slå lite extra. Inte bara för paketen, utan än mer för att de bryr sig och alltid är så omtänksamma.
Innehållet?? Det var inte vad jag kunnat föreställa mig när jag såg paketet.
Kanske så småningom att det hamnar på bild här.

Dottern har besvärligt med sin höft. Och som om det inte var nog har hon drabbats av en riktig brakförkylning med feber och hosta. Klart jag ville hjälpa henne vintra in i trädgården.

(Sen gillar jag ju den typen av arbete. Kan inte tänka mig bättre sysselsättning en vacker Britt-sommar-dag.)
När krukorna var tömda och inställda, kryddorna ställda i vinterförvar klippte vi bort lite grenar från sälg och lönn.
Då föll pynta-lusten på. Vi plockade vackra lönnlöv och trädde upp på en ståltråd. Visst blev det vackert.

Nu måste jag bara göra något riktigt vackert till mitt eget höstbord. Det får bli morgondagens uppgift.

Fredagsmys

Visst är det mys att få äga dagen. Vaknade i morse och insåg att ska, bör och måste inte gällde.
Låååång frukost. Ingen brådska.
Solen tittade in genom mina fläckiga fönster. Men vem vill ägna sig åt inomhusaktiviteter när det är så fint höstväder ute.
Bestämde också att handla inte var alldeles nödvändigt. Så ja, det blev trädgården. Där finns hur mycket som helst att göra.
Medan jag la mig på knä i en rabatt tog kära maken itu med att sortera in campinglivets alla prylar snyggt och prydligt i källaren tills det är dags att plocka fram dem om ett halvår igen.

Det är inte mycket kvar som blommar i trädgården nu efter frostnätterna som varit. Men jo, när jag började klippa ner höstanemoner, flox och andra höga stjälkar dök det upp några små kvistar. De får förgylla middagsbordet ikväll.

Mer då?
-Höstbordet är framtaget och jag funderar på hur jag ska dekorera det, men det ger sig nog.
-Syrenhäcken kom kära maken och ansade, krattade ihop frånklippet och körde till ristippen. Han är allt bra han!!
-Äpplena är fortfarande en riktig ögonfröjd. Plockade ett antal och gjorde en äppelkaka till kvällen.
-Lönnarna gläder oss här i Algutsboda med sin färgprakt. Jag stod en lång stund och beundrade dem. Klarblå himmel bakom löven och kyrktornet som sticker upp. Tänkte hämta kameran men nej, jag är säker på att jag har fotograferat just det motivet ett flertal gånger.

När vi flyttade in är för ett par år sedan letade kära maken fram vår gamla klippare som vilat länge och väl i ett förråd medan vi bodde i lägenhet. Han målade och pyntade den så fint åt mig. Jag blir liksom glad och varm om hjärtat varje gång jag tar fram den -trots att klippa gräs inte är mitt favoritarbete i trädgården. Samma sak idag. Gräset i slänten måste klippas innan det blir djungel. Men det ska väl gå med min fina klippare! trodde jag...
Det gick inte att dra i snöret. Inte ens kära maken kunde. Det är bara att inse, den har gjort sitt. Får väl skaffa en ny, men den kommer aldrig att väcka så varma känslor som den här.