Det båtar föga att klaga.

Varenda media jag har kollat i de senaste nio månaderna har haft på första plats "nytt om corona". Därför är det väl ok om jag också börjar i den änden, men först en liten reflektion från i morse; 

Medan jag satt vid frukostbordet med det lilla stearinljuset tänt för att lysa upp, hände det något och fort gick det. Morgonljuset bara tog över. En så vacker morgonhimmel måste jag bara stå och beundra så länge som det går. Medan solen arbetar sig upp och så sakta släcker ner färgspelet kommer ord som gyning, dagbräckning, dagning för mig. efter en stund är ljusningen över och det är dags att ta itu  med annandag jul. Men upplevelsen av att se den nya dagen randas var storslagen. Ett löfte om framtid.

Nu är det väl så att jag är som de flesta andra. Jag ser eller hör något, suger i mig utan att direkt ifrågasätta. (Det är så tjatigt att alltid ställa motfrågor) Men förr eller senare kommer en punkt när i alla fall jag måste fundera på om det stämmer. 
Som här om morgonen, också vid frukostbordet, jag såg en stackars fågel sitta helt frusen på gräsmattan. Stackare!
Men en timma senare, när jag kastade en blick ut satt den fortfarande kvar. Dags att ta reda på hur det förhåller sig!!

Nej, det är inte alltid som det är som man tror eller inbillar sig.
En önskan jag har vore att få se/läsa ett reportage där kritiker, extra inkallade experter, tyckare och för-stå-sig-påare som fritt härjat, med påståenden om att FHM och regering bara gjort fel, blir riktigt granskade. 

Det har hänt så många gånger under det här året att jag känt en stor sorg över tingens ordning. Visst ska makthavare och etablissemang granskas, men så ska väl också kritikerna. 

Bilden här illustrerar hur jag emellanåt upplever hur det blir när det är rätt eller fel (och sällan mötas de två)

Jag går och går och går och går....
Ja det är en av mina favoritsysselsättningar. Det är ju ingen trängsel i skogarna här omkring utan jag går "riskfritt" så att säga. Gjorde ett överslag med hjälp av min stegräknare, sen första april har det blivit 157 mil. Får jag säga det själv är det många kloka tankar som dykt upp bland grenar och barr och  gått genom huvudet under tiden, en och annan har dessutom också slagit rot.

En annan sysselsättning som är riskfri är att använda kameran. Min upplevelse är att varenda tanke, känsla, fundering, önskan finns illustrerad någonstans i naturen. Det gäller bara att ha ögonen öppna och se dem. Måste erkänna att ibland står jag bildligt på huvudet för att fånga bilden -få min bekräftelse.

Det händer också att jag bara känner lycka när en liten fågel snällt poserar och med tålmodig blick väntar ut mig.

Jul blev det. Annorlunda förvisso. Men vill man leva får man härda ut.
För vår del hade vi lyckan att först få mingla på vår altan med dottern och lite senare via skype ha en lång samvaro med både dotter och son.. Klagar inte utan är bara tacksam för all värme man kan åstadkomma och uppleva trots avstånd.

Är det annorlunda tider kan det ju vara bra att passa på att göra annorlunda saker. Juldagar brukar jag fira i fåtöljen med en god bok. Dock -nu är den vanan bruten och kommer nog att framgent ändras. Kära maken och jag packade lunch, glögg och fika med dopp i utflyktskorgen. (Lite spännande resa blev det då min bil har fått för sig att rycka och blinka med en lampa när man är ute och kör) Men vi nådde målet för utflykten och kom hem igen.

På väg hem, lite frusna men upprymda av den fina stunden vid havet sitter jag som vanligt bredvid med kameran i hand och spanar efter jag vet inte vad.

Med dessa dubbla känslor, glad över vad jag just upplevt och tyngd av det tunga, långa år som snart är slut när jag på en önskan om bättre tider. 

Och se!!!

Utanför bilfönstret visar sig min önskan. Det gäller nog bara att hålla ut lite till. Det kommer ljusare tider. Våren är ju alltid på väg.