En ny väg

Vilket väder! Inte ens motvind. Synd att det ändå är motigt att ta sig ut.
Men när kära maken frågade om jag skulle gå något i dag kunde jag inte hitta något hinder så det blev att ta på de blå gå-skorna och traska iväg.
Jag valde att gå till höger utanför grindstolparna. (Se där, då fick jag hälsa på flera grannar)

Jodå, det är skönt att gå bara man får på sig kläderna och öppnar dörren. För inte så länge sedan hände det ofta att jag gick mer än halvmilen för att köpa en tidning.

Borstetorp står det på en vägskylt utmed allfarvägen. Tänkte det kunde vara trevligt att se något nytt. Det var en fin skogsväg som måste vara grann på våren för det växte ginstbuskar i mängder i vägkanten.


Kolla, kolla! Det finns fortfarande gula kantareller att plocka.

Ingen påse och enligt min teori mer än halva vägen kvar, så de fick stå.








Vägen slingrade vidare, passerade en liten bäck som porlade. Stannade och lyssnade en stund. Det är rogivande med vattnets ljud.

Så hände det som oftast händer här i socknen när jag väljer en avstickare. Vägen slutar med en vändplan eller tar bara slut. Men den här gången hade jag tur. Där vägen slutade tangerade en vandringsled. Den såg ut att leda åt det håll jag var på väg. Den var väl rösad och lätt att gå. En utsikt mötte mig på ett ställe.






Det var vackrare här och bättre sikt än den gången i våras då jag tog sonen med till Käringakullen. Då såg vi bara tallstammar och björklöv.












Oj, sa jag lätt att gå?
Den här bamse-granen låg tvärs över stigen.
Över?
Under?
Nä, jag är inte vig nog så jag fick gå runt den.

Den här fina bäcken passerade jag.
Därefter tog det bara en liten stund tills jag kom fram på den större vägen igen. Den har jag kört så ofta så jag visste att nu hade jag precis tre kilometer hem.






Stegräknaren visade nio kilometer när jag väl var hemma. Jo, jag är nöjd.