En dag extra

Det har hänt förr. Det blir inte som man planerar eller tror.
Nu är det ju så att med ett förflutet som lärare och andra uppdrag i skolans värd bär man med sig några saker som inte går att rucka på.

Man ska planera och vara förberedd.

Sen är det inte så noga att man gör som planerat. Elever kan ju ställa den bästa planering på huvudet. Då är det improvisation som gäller.

 Kära maken och jag har hjälpt en bekant att flytta. Ibland kan sådana saker ta tid. Men jag hade ju min julplanering klar och höll ett öga på den. Ingen fara. Vissa dagar fick de planerade sysslor stå över och andra dagar har jag klarat av mer.

 Det är en ljuvlig känsla att plocka och fixa för jul. Visserligen är alla tidningar fulla av allt som ska göras och av hur illa lätt det är att råka ut för stress och annat elände den här tiden.
Det är med full respekt för alla som på ett eller annat vis inte kan känna frid och tillfredsställelse den här årstiden som jag ändå måste medge att jag stortrivs med att kolla in vad andra gör i mat, bak och pyssel-väg till jul. Vilken kreativitet som flödar i vårt land. Synd bara att det inte kan få bli därvid, att det är det man kan, vill orkar och ids som får sprida julglädjen hos var och en. Inte behöver man jämföra sig med någon.

Så går dagarna med denna goa känsla (inte på långa vägar så överdriven som hos Ernst-ni-vet-vem).
Jag hade i alla fall börjat prata om de sista sakerna att göra och om den grötkväll vi har kära maken och jag. Det verkade nära så att säga.
I onsdags skulle jag hämta ett paket i Emmaboda. Paketutlämningen är förlagd till spelbutiken. Utanför stod en stor skylt med öppettider i julhelgen. Vi kollade in den och fnissade. Det stod ju fel!!
Skulle de inte fira jul på rätt dagar.....
Medan jag var inne och hämtade mitt paket kollade kära maken kalendern. ASCH!! Det var jag som var fel ute. Hade vi inte sett skylten kanske vi börjat julen redan på tisdag kväll med gröt och sen suttit hela onsdagen och väntat på våra barn som ska komma på julafton.

 Visst skrattade han åt mig, figuren i stubben, när jag gick förbi.

Trots allt väljer jag att skratta också. Jag har fått en dag extra. Den fanns inte med i planeringen från början. Även förra året blev jag klar med allt ett par dagar snabbare än tänkt. Så nu instiftar jag något nytt: En extra dag att roa mig på.

Därefter sätter jag mig i fåtöljen och tittar på favorittomten och väntar på det bästa med julen: BARNEN

Om- och om- och så om- och om igen

November bara drog förbi med en ryslig fart. Jag drabbades av en ganska rejäl förkylning med hosta. Nej då, inte alls synd om mig. Det är nog minst fem år sen sist jag drabbades. Jag brukar dricka echinacea och massera tumgreppen när förkylningar är på gång. Det är de två förebyggande sakerna som fungerar (på mig i alla fall). Men jag kom inte ihåg att göra det den här gången och då fick jag sitta här och snörvla. Det fick bli ett par lugna dagar utan större ansträngningar.

Medan julrosorna kröp upp ur marken satt jag inomhus och fördrev tiden med att titta runt i mitt bildarkiv.
Jag upptäckte något som jag nog redan visste. Nästan lika bilder dyker upp med jämna mellanrum.


Är det vår så är det vitsippor, på hösten är det äpplen och där emellan alla andra repriser. Tur att bilderna är daterade. I vår familj verkar uppställningen inför julbordet alltid vara detsamma. Kanske att kläder och frisyrer skiftar något.

I arkivet finns en hel del bilder på våra julkalendrar genom åren.

Ingen jul utan kalender. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag haft adventskalender. Men jag är inte säker på att jag lyckats smitta mina barn med behovet av kalender.
Men...
Kalendrarna har ändrat form under åren. Från "en-lucka-om-dagen-bild" via choklad till paket. Den här grankalendern, gjord av tygstrutar, hade vi ett antal år (granarna finns kvar men används inte som kalender längre). Till att börja med laddades den med små paket. Men så småningom skrev vi lappar med uppmaningar. En i familjen fick lyfta en gran och fick i uppdrag att verkställa vad lappen föreskrev. Allt möjligt från fixa kvällsfika till hitta bra saga att läsa till kvällen.

När barnen flyttade var den ju inte speciellt rolig för bara kära maken och mig. Den hamnade i jullådan.
I stället uppfann vi planeringskalendern. En julförberedelse om dagen från mitten av november. Jag vill ju dra ut på det roliga och känna julglädje under lång tid men med enkla medel.

En annan kalender som används flitigt hos oss är 10-års dagbok. Att slå upp den för att anteckna något om "dagen-i-dag" brukar också visa att samma saker dyker upp vid ungefär samma tid varje år. Ibland skrattar vi gott kära maken och jag när vi läser vad vi gjorde för ett, två eller sju år sedan.

Så en dag dyker anteckningar upp i dagboken som får mig att leta lite till i bildarkivet.
Det är över och historia. Men likväl kommer minnen och känslor åter.

Från trött och håglös                                                  till sjuk och orkeslös

till helt utslagen                  och så småningom                        förklarad frisk igen

Det gör inte lika ont längre att se bilder och läsa texter från den här perioden. De finns där och blir ännu en sak som lär dyka upp om och om igen.
Med tiden blir nog även dessa minnen mjukare i formen allteftersom mossan växer över dem.



En sak som ska göras så här års varje år är  sultankakan som är obligatorisk till jul. Den ska naturligtvis göras i mammas gamla kakform och efter hennes recept. Det har fungerat bra i alla år. Men inte i år! Gjorde allt som vanligt men när den skulle stjälpas upp var den platt och kladdig. Den dög bara bitvis till förmiddagskaffet. Kasserad. Ett nytt försök och den såg och kändes som den ska. MEN...
Den ville inte lossna ur formen. Det blev till att peta och peta. Till slut kom den ur formen men inte hel och i ett stycke.

Nu har jag packat in den så den ska få mogna alltmedan jag fortsätter göra en julsak om dagen och väntar på jul och att barnen kommer hit.

Mitt i mellan

Det har varit en alldeles fantastisk höst i år. Ett tag trodde jag, att jag med mina tankar kunde hålla kvar de ljuvliga dagarna och mota den här delen av hösten som jag inte är så förtjust i. Men som vanligt, tiden har sin gång och det är bara att hänga med. Om man inte får det man vill, får man vilja det man får. (Men att försöka sätta sig till lite motvärn är väl ok?)
Inte kan jag minnas att jag något år har lyckats skjuta invintringen av trädgården ända in i november. I stort sett samtidigt som magnolian fick sitt vinterskydd hände det.

 Hela naturen är full av tårar. Diset hänger tungt. Himlen är genomgrå och ser inte ut att kunna spricka upp. Men det vet jag ju att den gör, så småningom. Även om ett och annat oväder ska dra förbi.
Sist jag var i skogen såg jag en fin rotvälta som jag ville ha bild på. Då blev jag tvungen att gå från stigen. På väg mot det utvalda fotoobjektet fick jag syn på den här figuren.
Visst är det ett rakt budskap till mig; Ha lite tålamod. Just nu befinner du dig i en parentes. Några gråtrista dagar för att sedan uppskatta det som kommer efter.

 Det är inte bara vädret som är trist och bör vara inom parentes. Synd att klaga men jag har råkat få en förkylning eller vad det är. Känner mig ynklig. Ont överallt. Ingen lust att göra något över huvud taget.
Men tyck inte synd om mig!!

Det lär gå över, eller som HD Thoreau sagt; Det är hälsosamt att vara sjuk ibland.
Medan jag väntar på ny energi får jag väl ändå medge att de här fötterna som vinkar tack till mig från Seattle gör mig glad.

Brrrr... nu får det bli till att dricka hett honungsvatten och att svepa en varm filt om mig.
Kan tisteln hålla sig så grann medan vind och väder drar förbi får jag väl anstränga mig att göra lika dant.

Jag pinnar på

Då var oktober slut och november tar vid. Allhelgonahelg.... Det är förknippat med minnen. För 54 år sedan träffade jag kära maken för första gången. Oj, vad blyga vi var båda två. Det har gått över kan vi konstatera. Vi pinnar på så gott vi förmår år efter år. Letade efter bilder från den tiden men tyvärr, jag hittade inga. 

I går höll jag på hela dagen i trädgården. Vädret var fantastiskt. Om det inte blivit skumt kunde jag ha fortsatt lite till. Idag såg inte vädret lika inbjudande ut. För att slippa gå ut tog jag itu med äppelskörden. Äppelkakor går att baka på alla möjliga vis. Till slut kunde jag inte hitta på fler svepskäl för att slippa. Jag måste gå ut. En liten promenad lovade jag mig.

Nåväl, det var riktigt skönt. Började gå den väg jag så ofta väljer. Efter en liten stund började jag se mig omkring. Jag kände mig iakttagen. Och visst är det någon därborta bland träden som kollar in min promenad. Skönt att inte vara ensam.

Medan jag gick drogs mina ögon gång på gång till pinnar och andra föremål skapade av och i naturen.
Ett minne dök upp; för länge sedan var jag scout. Varje gång vi var i skogen plockade jag en pinne och i den karvade jag lite så jag kunde skriva i datum och vilken plats den var plockad på. Jag hade en ganska stor samling.
Den finns inte kvar längre. Men mitt öga för pinnar verkar finnas kvar. 

Dans på gång? Nog ser det ut att vara fart och rörelse i den figuren.
Med jämna mellanrum lovar jag mig själv att röra mig mer. När oktober började hängde jag på mig stegräknaren. Resultatet är väl inte strålande, men i snitt har det blivit fem kilometer per dag.
Kan väl säga att jag pinnar på och ska väl kunna bräcka det i november.

Eftersom det faktiskt var skönare än jag trodde att ta sig ut i skogen idag valde jag en längre sväng. En bit av den vägen har jag bara gått någon enstaka gång så där fanns lite nya saker att se. Kolla grenen, den slår nästan knut på sig själv. Det ska bli spännande att se den till våren när nya blad kommer.

Här är en annan skön figur. 

Den här figuren ser inte så vänlig ut, men kanske är det bara en förklädnad.

Nu har jag bestämt mig. Jag ska under hela den här månaden samla bilder på figurer jag möter medan jag pinnar på för att få ihop en massa steg i november.

Tiggeri - en kamp för livet

Det här hade jag aldrig tänkt skriva, Man får tänka vad man vill, men man behöver inte säga allt man tänker. Alla sanningar behöver inte sägas heller. Och hur kan jag veta att det jag håller för sant är sant. Men jag har det här ämnet i huvudet hela tiden, därför vill jag försöka formulera det åtminstone för mig själv. När jag är färdig ska jag välja om jag vill/behöver föra det vidare.

Det som gnager i mig hela tiden är den situation som råder med krig, fattigdom och elände av alla de slag. Jag kan inte låta bli att djupt beröras av de mänskliga tragedier som utspelas dagligen när tusental och åter tusental inte har annat val än att lämna sitt land och försöka finna en fristad någon annanstans. Än värre upprörs jag av den fientlighet och den grymma retorik som flödar och ständigt framförs. Gång på gång ställs den ena gruppen mot den andra. Vem får och vem ska ha sina behov tillgodosedda?

 "Och alla dessa tiggare". Undrar vilka bilder som dyker upp i mina medmänniskors huvuden av den meningen. Kan tänka mig att det är romer från sydöstra Europa som flimrar förbi. Men de är ju långt ifrån ensamma. Tiggeri har och har vi haft så länge jag kan minnas i vårt land. Men då inte av fattiga migranter utan rika välbeställda som utövar välgörenhet. Jag hör också till dem som tigger. För min del handlar det oftast om att tigga ihop vinster till lotterier vars ändamål är välgörenhet. På samma sätt går många runt i vårt land och skramlar med bössor, uppmanar att ge, säljer lotter,  och samlar in förnödenheter.






Varje dag får jag per telefon, brev och via media uppmaning att skänka pengar till allt från utrotningshotade djur och klimatinsatser, vidare till stöd för ungdomsidrott och hemlösa och vidare till de värsta av sjukdomar. Jag vill så gärna hjälpa till men jag räcker inte till. Varje gång jag måste säga "nej tyvärr" ömmar mitt samvete.

Så står jag där med min slant i handen och ska välja var jag ska lägga den.









I den sargade värld vi lever är behoven oändliga. Det fungerar inte solidariskt. "Resurserna räcker inte till" hör vi dagligen. En gammal sanning som kanske fortfarande är sann:


80% av alla resurser tillhör 20% av jordens befolkning. Då är det klart att om 80% av befolkningen ska dela på 20% av resurserna då blir det tufft.



Det kvittar vilka vi är, det är svårt att hitta en väg, en strategi i detta snåriga dilemma. Vi tycker olika. Vi har olika behov. Vi har olika möjligheter. Vi har olika vilja.

Då står det klart för mig, att hur lite jag än vill att det ska vara på det viset, är det likväl så att tiggeri är den kamp för livet som vi tyvärr får utkämpa med så olika förutsättningar.
Men åh vad jag önskar att vi ser på den "kämpande tiggare" vi möter med respekt och medmänsklighet. Jag vet min kamp men inte hennes. Inte kan jag väl då förringa och förneka hennes kamp.

Några ord ur Bengt Lidners dikt:
På Nova Zemblas fjäll, i ceylons brända dalar, var helst en usling finns, är han min vän, min bror; då jag hans öde hör, med tårar jag betalar.....

Jag ger mig

Blir nog tvungen att erkänna: sommaren är över (för den här gången). Men det svider....
Sommartofflorna undanstoppade och nagellacket på tånaglarna borttaget. Förvisso blir det mest joggingskor med utrymme för tårna.
Fast häromdagen skulle kära maken och jag till Kalmar. Vi behövde köpa lite prylar som saknades till några pågående projekt.
Besöka staden, då kan det ju vara läge att "klä upp" sig. Det fick bli "klackskorna".

Fötterna var allt lite ömma när vi kom hem några timmar senare. Undrar just hur jag bar mig åt på den gamla goda tiden när jag jobbade. Då kunde jag gå i sådana här skor i åtta, tio timmar i sträck och ändå ta på dem igen för att ta en liten kvällssväng.
En och annan skönhet blommar stolt fortfarande.

Men gladiolus, dahlior och knölbegonior är uppgrävda och lagda i vinterförvaring. Pelargoniorna är också inplockade. Som vanligt är jag sen med att plantera lökar till vårens blomning men det ska också ske nu i veckan.
Medan käre maken nu är på älgjakt ska jag hösta trädgården färdigt.

En och annan sväng i skogen blir det också. Hur gärna jag än vill hålla sommaren kvar får jag nog tillstå att även denna höst gör jag som alla tidigare höstar. Jag ser mig om och med en vemodig suck konstaterar jag: Det är tur att hösten är så vacker.

 Och glädjande nog är det fler än jag som kämpar emot.

Jag vill inte

Överallt i hela Algutsboda smyger sig hösten in.

Jag stretar emot och protesterar så gott jag kan. Barfota i sommartofflorna gäller utom vid långpromenader. Tröja kan gå an när det blåser lite väl mycket. Fika ska ske utomhus. Det går att sitta ute och handarbeta i alla fall fram till mörkrets inbrott.



Kanske är det därför jag med lite god vilja kan säga att sommaren har stannat kvar lite till. För att försäkra mig om många fina fikastunder i förmiddagssolen köpte jag två nya stolar att ställa utanför garaget där det oftast är lä och ljuvlig värme. Har vi tur kommer vi att sitta där och inta lussefikat.

Denna sommar har jag gått runt och saknat fjärilar i trädgården, det trots att jag införskaffat flera växter som de ska gilla. Men de enda som varit flitiga hos mig har varit nässelfjärilarna, ända till slutet av september. Då dök de upp.

Några var villiga att posera men inte andra.

























I vilket fall som helst så är de vackra att titta på. Vem kan låta bli att med blicken följa deras fladdrande vingar? Inte jag i alla fall.

Nu verkar det inte hjälpa hur mycket jag kämpar mot. Hösten breder ut sig.














Jodå, jag   njuter i fulla drag av färgprakten

 Och hur gärna jag än vill ha sol, värme och sommarkänsla så har jag lite i smyg börjat hösta in trädgården. Men mycket försiktigt. Så länge en växt blommar låter jag den stå kvar för att glädja mig lite till.

Så en morgon hade det hänt. Frost!

Ärligt talat, en vissen kruka tar väl inte bort hela sommaren.

Hela äppelskörden hänger ju kvar i trädet.

En liten överraskning till slut. Jag har ju några olika promenadvägar jag kan välja på. Härom kvällen valde jag en sväng som det var ett tag sen sist jag gick. En hel del av skogen utmed vägen är bortröjd. Det är kanske inte så rofyllt att titta på. Men i stället hade något annat kommit fram. En talande överraskning till mig.

Hjärtliga hälsningar. Bry dig. Det reder sig. Vad då höst? Våren är på väg!