Redan mars. Våren börjar göra sig påmind på olika sätt. Och varje gång ett för året nytt vårtecken dyker upp spirar glädje, förväntan och hopp i mig. Det händer till och med att jag bestämmer mig för att utestänga allt vad corona, krig, hat och hot heter. Bara vila i min egen bubbla och ta in naturens sköna uppvaknande.
Ärligt talat: så enkelt är det inte. Eller får inte vara. Jag klarar inte att stänga ute allt och bara se närmsta biten av stigen jag går på. Även om risken att snubbla på något är överhängande glider blicken runt och fångar än det ena än det andra. Oftast är det något jag ser eller hör som får mig att associera och släppa loss tankarna. Men det händer tvärt om också. Jag bär med mig tankar som jag försöker finna naturens uttryck för.
Åttonde mars var det Internationella kvinnodagen. Det inträffar varje år och har så gjort till och från i över 100 år. En del säger att vi firar kvinnodagen. Jag menar att vi uppmärksammar kvinnor och kvinnors villkor den dagen. Fira kan vi göra när dagen inte längre behövs, när villkoren för oss alla runt om i världen är lika. (Tror jag återkommer i november i samband med mansdagen och påpekar flera aspekter av ojämlikhet)
Dagen då det begav sig besökte jag Åfors Folketshus. Teatergruppen där bjöd in till utställning, föreställning och förtäring. Biblioteket hade plockat fram litteratur i ämnet. Utställningen var väl värd att se, begrunda och se en gång till. Föreställningen tog fasta på några kvinnor som betytt mycket för utvecklingen här i Sverige, tänkvärt och bra framfört. Tallriken med ost och tillbehör smakade bra och var väl avvägd. Det blev alltså en på alla sätt bra kväll.
Om inte....
Bland böckerna från biblioteket fanns en bok om "tanter" som lockade mig. Den lånade jag. Tog den under armen när jag skulle gå hem. Bok och handväska ställde jag på ett bord medan jag hämtade min jacka. När jag sen vänder mig om står en bekant som jag inte pratat med på långe där. Så trevligt att prata en stund, Tar handväskan och så går vi pratande och skrattande. Väl hemma när jag ska berätta om kvällen !!!!BOKEN. Försökte hämta den nästa dag men då var hela lokalen fylld av hjälp till Ukraina. Får väl se om den dyker upp.
Att prata om jämställdhet och och lika värde är viktigt men inte alltid så enkelt. Jag har naturligtvis min syn på det hela och de jag möter har sin bild. Och har man det ganska bra är det inte så angeläget att prata om det. Som det är just nu häller jag min tankar, åsikter och känslor i denna fråga över kära maken.
I lördags deltog jag i en fortbildning. Studiecirklar ska redovisas digitalt och jag lovade hjälpa till med det i vår vävstuga. Det blev en dag med fyra kvinnor och två män. Det mesta under dagen handlade om att vara cirkelledare och studieförbundets värdegrund.
Lite raljant: två män kan prata mer än fyra kvinnor.
Den ene mannens söner lagar mat. Den andre mannen kan sortera tvätt, starta tvättmaskinen och dessutom bjuda sin sambo på middag - och då tycker hon att han är fantastisk. (men det handlade inte om att de skötte sig som handlingskraftiga kvinnor)
Håll med om att det emellanåt är diskutabelt hur vi uttrycker oss, Dottern är fantastisk på många sätt. Många av de saker hon fixar galant är sådant som käre maken tar hand om i vårt hus. Hon backar exakt för att koppla på släp eller husvagn, ja hon klarar det som "en riktig karl".
Ja, här har lika värde, jämlikhet och rösträtt jobbats på sen förrförra seklet och här är vi nu. Varför tar generellt sett män större plats och mer inflytande än kvinnor? Då kom intressanta synpunkter. Ta det här med hem och barn sa en man, kvinnor släpper inte in sina män på "sina domäner". (Jag nästan dånade: men kan det vara så att på något enda ställe försöker kvinnor behålla sin makt.)
Tro nu för allt i världen inte att jag har något emot män, inte alls!! (Bara somligas åsikter och attityder.) Det är trots allt fyra män som har betytt så mycket för att jag är den jag är. Morfar stod för värderingar och politiskt arbete, Pappa gjorde det möjligt för mig att få den utbildning jag ville ha. Kära maken har oförtrutet stått vid min sida, i ord och handling visat att jämlikhet är självklart. Sonen är mitt hopp och glädjekälla. Att få se att det jag tror på så tydligt förs vidare.
Det handlar inte om att dela lika på alla arbetsuppgifter, inte heller vem som byter proppar, stryker skjortor eller lagar maten. Det handlar om att det är lika mycket värt vem som än gör det. (Hos oss handlar det oftast om att den som är bäst på grejen gör den för då går det fortast och sen hinner vi göra roliga saker tillsammans.)
Ojämlikheten är enorm globalt sett. På de sätt jag kan ska jag fortsätta stödja arbetet. I det lilla ska jag göra allt jag kan för att påverka hur vi använder feminina och maskulina ord. En ros till alla som inte accepterar att beröm ges med maskulina ord och att förakt och dåliga saker beskrivs med feminina ord.
