Och vad gör jag nu då?

Ibland måste man vara nyfiken och gå nära och se efter vad som finns.


Att ta beslut kan vara en lång process ibland. Vid andra tillfällen går det av bara farten.
Jag tänker på det här med camping och husvagnsliv. Det började för länge sedan med att kära maken och jag hyrde husvagn och åkte runt i vårt vackra land en eller ett par veckor av vår semester. (Runt och runt, vi hamnade oftast i Dalsland, Värmland och Dalarna hur vi än lade upp våra resor efter olika teman).
När det var dags att gå i pension var vi lite ambivalenta, sommarstuga eller husvagn. Vid en utflykt till en husvagnsförsäljare bara det hände. Där satt jag i vagnen och sa "den här skulle passa, den känns bra" och så blev det.



Vi provade på att ligga längre perioder på ett par campingar och fick förslag och "påtryckningar" att bli långliggare. Ska erkänna att det satt ganska långt inne innan vi sa "ja". Fyra somrar på samma vackra ställe. Men formen av ägande var väl lite kämpig och vi funderade flera gånger på att dra vidare men blev ändå kvar.
Efter allt som vi varit med om nu och alla vägande för och mot känns beslutet att sälja vagnen helt rätt.

Sysslolösa lär vi inte bli i alla fall. Först blev det Nordiska trädgårdar i Älvsjö. Jag åkte dit med dottern. En bra bit för ett dagsbesök men det är så roligt att vara på utflykt med henne. Hon hade fixat matsäck som vi åt under paus på uppvägen.
Många timmar blev det i mässlokalen. Det är stort och mycket.


En sak som jag var inställd på att göra på mässan var att prata med någon på hoyasällskapet. Jag undrar nämligen varför mitt rotade blad från porslinsblomman inte vill sig. Tre år och bara rötterna växer.

Nu vet jag att det beror på att det stackars bladet inte har någon "förädlingspunkt", ett litet öga att utvecklas ur.

Kanske var det så med kära maken, mig och husvagnen. Ingen förädlingspunkt att utveckla campinglivet vidare ur.


Den här bilden visar att det är trångt. Ingen plats att slå kullerbyttor även om man har lust. Armbågar fungerade bättre. Men tankesprång går förstås bra.

I en monter fanns den här vattenkannan. Visst är den charmig. 

Jag tillägnar den till en mig närstående person

På årets mässa fanns det mycket som inte kändes som trädgård precis, korvar, ost, hjortronsylt, biltemakataloger, smycken, finkläder av ull och lin, godis och köksprylar. Sammanfattningsvis vill jag säga: MYCKEt och lite trädgård.





Den här planteringsväggen ska jag nog försöka mig på.

Fröer, växtförslag och idéer om rabatter har vi med oss.















Trötta och med lite ömma fötter begav vi oss hemåt igen.











En bit efter Mantorp stannade vi på rastplatsen Svartån. Dotterns matsäck räckte gott och väl att få oss på hugget igen.

När vi påbörjade den sista etappen av vår resa böjde jag mig framåt i sätet och fick då syn på den här tejpremsan på golvet. En sådan där som brukar sitta på dam-jeans.

Före vår mässresa var dottern och jag iväg och ekiperade mig med nya jeans. Undrar om jag gick omkring på mässan med den här remsan på mig?




Nu väntar jag bara på att det ska bli dags att ge sig ut i trädgården och börja med vårens första projekt: förminska pionrabatten.

Medan jag väntar får jag njuta av ännu en ljuvlig Sant paulia.

Olika

Så har det då blivit vårdagjämning. I år har den här dagen blivit lite olik vad den brukar vara. Ja, jag tänker på att det också har varit solförmörkelse idag. Och så var det "rocka sockor". Tre saker att fundera kring. Jag pratade med en person för några dagar sedan som undrade om jag firar vårdagjämning. Själv skulle hon vilja men kom inte på hur. Men visst borde det finnas något sätt att fira att det nu är mer ljus än mörker på dygnet. Om inte annat kan väl min vackra vita kaktus få symbolisera min glädje över att vi går den ljusa årtiden till mötes.



Det har pratats mycket om dagens solförmörkelse och om den skulle synas eller ej för molnigheten. Till morgonkaffet satt kära maken och jag och mindes när vi var barn och fick vara med om en total solförmörkelse. (För min del var det en fantastisk upplevelse att kika på solen genom den glasbit som pappa sotat. Och så blev det mörkt.) Det skulle vi inte få uppleva igen. Men strax vid 10-tiden var molnigheten vänlig nog att tunnas ut och man kunde ana att solen skymdes lite. Med kamran rakt mot den disiga solen blev det inga bra bilder. Kära maken fann ett svart glas. Genom det såg man tydligt hur solen skymdes. Jag använde glaset som en extra lins framför kameran. En av bilderna gillar jag. Den skymda solen, eller jag, speglas. Det får bli min bild av solförmörkelsen.

Fira vårdagjämning ja, när solen bara skymdes av molnen igen passade en av algutsbodaborna på att pynta till påsk. Vårfint tycker jag.

Med olika strumpor på fötterna tog jag en promenad. Fantastiskt vårväder kan det knappast kallas för det småstänkte nästan under hela promenaden.

Jag och alla andra vet att rocka strumporna gör vi för att uppmärksamma Downs synrom.
En del uttrycker det som att man ska uppmärksamma att en del är annorlunda.

Men jag vill säga att en del är olika.













För vem är annorlunda och i jämförelse med vad.












Men olika är vi. En del är ljusa en del är mörka. några har fått fler kromosomer än andra, någon kan ha fått fler bokstäver än sin kompis och vi har fått olika förmåga att ge och ta kärlek.

Därför tänker jag vara olydig och aldrig bara uppmärksamma en olikhet åt gången. Och som en envis mygga ska jag surra på om att olika ger mångfalld och mångfalld behövs.

Så slingrar sig mina tankar som vägen genom skogen.

Och så går jag in på våran gård och ser den vackra julrosen. Då kryper en tanke in i mig (med anledning av att jag för några timmar sedan stod nästan på den för att titta på solen) 

Måtte jag aldrig skymma någon utan att de jag möter får lysa som de i sin mångfalld förtjänar.

Det finstilta

Det är inte alltid jag har flyt. Även om inte allt gick fel så har jag fått lära mig. Och det vet vi väl lite till mans att somliga lärdomar inte är gratis.

I lördags åkte kära maken och jag till vår dotter för att i förväg fira hennes födelsedag. Hon är en anspråkslös person. På frågan vad hon kunde tänkas önska i present svarade hon "en begagnad gammal cykel". Enda önskemålet var att det skulle vara ett uppåtböjt styre, och gärna lättrampad.
Vi fick tag i ett jättefint exemplar på återvinningen.
Tuffa tjejer kör röda fordon.

Det var en fantastisk lördag. Dottern och jag tog en promenad medan käre maken tvättade husvagnstak.
Vid ödetorpet en bit bort var påskliljorna på väg upp











På andra ställen låg snön kvar.










Ibland ser man inte skogen för alla träd.

Det var väl det som hände för någon månad sen när jag föll ett erbjudande. (Jag som inte brukar tacka ja till några gratiserbjudande för de sällan är gratis.) För "bara" några kronor skulle jag få en pryl hemskickad, prova på, bla bla bla....

Helt iskallt knäppte jag fram köpvikoren som var mycket och smått, men början såg väl ut som de ska så....

Jag började genomföra transaktionen men blev misstänksam när det dök upp en ruta där jag med musen skulle fylla i min signatur. Det gjorde jag inte, backa gick inte så jag avslutade med att knäppa bort alltihop.





En dag senare var mitt konto belastat med ett uttag på 6:-

Dumhet kostar tänkte jag.

I fredags, fjorton dagar senare drogs över fyra hundra på mitt konto av samma företag..

Det blev att snabbt spärra kortet och göra polisanmälan




Långt ner i det finstilta fanns vad erbjudandet egentligen var, ett årsabonemang med månadskostnad 420:-

Där fanns också en skrivning om att man hade fjorton dagar på sig att ångra sig innan prenumerationen startade. Men nu fick jag ju aldrig någon bekräftelse på att ett köp var ingånget. och alltså inget ställe att avbeställa på.

Någon prova-på-produkt har jag inte fått.








Den här vägen som vi gick på ledde fram till en utkiksplats som inte skulle finnas om inte kraftledningsgator anläggs.

Trots kraftledningsstolpar och ledningstrådar kors och tvärs hade vi en fantastisk utsikt.

Nästan tillbaka hos dottern såg vi denna lilla knopp. Bara denna lilla gula fläck fick oss att krypa på knä och leende känna vårglädje.

Sensmoral:
Se gärna tussilago an, de luras inte.
Men sky BackupBox.nu det är rena bedrägeriet.

Vårkänslor

Ingen kan väl ha undgått att känna av att våren har börjat sin ankomst. Ju äldre jag blir desto mer kan jag ställa upp på att det spritter i kroppen. Med kameran i högsta hugg letar jag vårtecken och gläds åt varenda liten bladrosett som tränger upp ur marken. Alla mina vänner tycks känna och tänka på ungefär samma sätt. Överallt strömmar dessa underbara bilder på vårblommor i all sin glans mot mig. Och jag njuter!!
Men så måste jag besinna mig. Tankarna började gro som vinterjäck när jag satt i lä utanför huset med näsan mot solen. Ju mer jag tänkte desto mer kände jag mig nödd att verkligen se mig om. Det som syntes mest var inte alla vårblommor utan allt det risiga som pockar på åtgärder.


På bordet bredvid mig står fortfarande höstplanteringen. Somligt dött, somligt risigt och somligt fortfarande livsdugligt.

Rakt fram i synfältet står vingbenveden som jag planterade förra våren, som en symbolhandling för livskraft, när kära maken återtransplanterade sina stamceller. Spretig och risig men full av bladknoppar. Det kniper i hjärtat av glädje då vi nu vid hans senaste kontroll, har fått bekräftat att alla hans värden äntligen tangerar eller börjar komma över på normalsidan.

En bit vid sidan om står en perukbuske. Den är bara några risiga pinnar. Är det liv i den och den får sina fina blad ska den få sällskap av krasse till sommaren.

Forsythian lever sitt eget risiga liv. Jo, det går att ana att något är på gång.

I höstas ansade vi lite i snöbollsbuskarna. Men det var nog för lite. Men det risiga intrycket brukar försvinna när den grönskar och är full av de fina vita bollarna.














Utmed infarten finns sedan gammalt en spirea och ett par syrenhortensior. Risiga är väl bara förnamnet på dem den här tiden på året. Alla vissna blommor har i alla fall blåst bort nu.














På andra sidan av infarten finns min ljuvliga pionrabatt. Nu är den bedrövligt trist och risig. Men jag har stora planer för den det här odligsåret.













Sent i höstas planterade jag en pleniflora. Den hade godheten att ge några blommor redan efter en kort tid. Men nu ser den inte mycket ut för värden. Jag tror det varit rådjur här och kalasat på den också. Får väl se hur den artar sig efter det.







Den här risbusken är en paradisbuske. Den är väl etablerad och kommer att blomma rikligt fram på försommaren.




















Men hur ska det gå för de här skraltiga pinnarna. De står framför komposten och ska förhoppningsvis skymma komposttunnan och samtidigt locka fjärilar. Trot den som vill....

I går kröp jag på knä utmed syrenhäcken.
  Massor med ris, kvistar och torrt gräs hamnade där det gör mer nytta på sikt.

Till och med ris kan vara fint att titta på när det ligger på rätt ställe.

Rosor och lavendel, jo det blr det nog, men först får jag jobba där också en stund.













Men se...

Mitt i den risiga realiteten står dom! Inte underligt att jag mår så gott om våren.

Alltid något

Enligt SMHI har våren kommit, åtminstone en gång. Nu snöar det så kanske drar våren sig tillbaka och kommer snart åter.
För ganska länge sedan hade jag en vaktmästare bland mina medarbetare. Han hade "bond-påbrå" och citerade bondepraktikan eller andra urkunder mellan varven. Ett uttryck han använde sig av kommer jag inte ihåg i sin helhet, men det jag minns plågar mig varje år när vintern är på väg bort. Han sa att det skulle vara sju snöfall innan våren var här på riktigt. Men jag kan inte för mitt liv komma på när man skulle börja räkna snöfallen.
Men låt det töa och snöa. Under tiden kan jag glädjas åt att det fortfarande är tulpantid. Dem kan man aldrig tröttna på att se.

Men visst är det så att när det börjar ljusna, snön försvinner och det blir lite varmare då kommer lusten att fixa och dona utomhus. Lite tidigt att börja så frön än. Något måste man ju ändå ha för sig, varför inte....

När vi flyttade hit fanns en mur med en grind mellan huset och garaget som skydd in mot den igenvuxna uteplatsen. Den var gjord av breda tjocka ribbor som satt ganska glest på två tvärslår.
Det roliga var att grinden var försedd med ett lås och hade en tillhörande patentnyckel.
Första gången vi var och tittade på huset var grinden låst. Men det var ingen match att gå runt garaget eller huset för att komma till uteplatsen.
Nu finns inte grinden kvar längre.

En ny grind kanske? Mitt önskemål var en tät grind utan lås.

Självklart satte kära maken igång genast. Nu ligger den färdigmonterad och grundfärgad i källaren.

Nu är jag inte bra på att hantera verktyg av samma sort som kära maken. Jag hanterar oftast stickor, synål och gärna symaskin. Mitt senaste alster är en tröja till kära maken. Nästa som jag har påbörjat ska inte bli till honom.

Medan jag suttit i godan ro med mina stickor har kära maken också åstadkommit en hörnhylla till mig.













Nu är det inte så att kära maken gör allt åt mig. Ibland köper jag en och annan pryl också. Den här till exempel. Ja jag köpte två till priset av en. Den fungerade bättre än jag trodde.

Citat ur en klokbok; Byt perspektiv, ofta. Labyrinter blir enkla när de ses uppifrån, och annat är som bäst riktigt, riktigt nära.

Det är fantastiskt att se så mycket bättre som jag gör nu. Att sen också få krypa riktigt nära med det nya kameraobjektivet är så roligt. snart så kanske jag kan få till riktigt fina bilder.