Tiggeri - en kamp för livet

Det här hade jag aldrig tänkt skriva, Man får tänka vad man vill, men man behöver inte säga allt man tänker. Alla sanningar behöver inte sägas heller. Och hur kan jag veta att det jag håller för sant är sant. Men jag har det här ämnet i huvudet hela tiden, därför vill jag försöka formulera det åtminstone för mig själv. När jag är färdig ska jag välja om jag vill/behöver föra det vidare.

Det som gnager i mig hela tiden är den situation som råder med krig, fattigdom och elände av alla de slag. Jag kan inte låta bli att djupt beröras av de mänskliga tragedier som utspelas dagligen när tusental och åter tusental inte har annat val än att lämna sitt land och försöka finna en fristad någon annanstans. Än värre upprörs jag av den fientlighet och den grymma retorik som flödar och ständigt framförs. Gång på gång ställs den ena gruppen mot den andra. Vem får och vem ska ha sina behov tillgodosedda?

 "Och alla dessa tiggare". Undrar vilka bilder som dyker upp i mina medmänniskors huvuden av den meningen. Kan tänka mig att det är romer från sydöstra Europa som flimrar förbi. Men de är ju långt ifrån ensamma. Tiggeri har och har vi haft så länge jag kan minnas i vårt land. Men då inte av fattiga migranter utan rika välbeställda som utövar välgörenhet. Jag hör också till dem som tigger. För min del handlar det oftast om att tigga ihop vinster till lotterier vars ändamål är välgörenhet. På samma sätt går många runt i vårt land och skramlar med bössor, uppmanar att ge, säljer lotter,  och samlar in förnödenheter.






Varje dag får jag per telefon, brev och via media uppmaning att skänka pengar till allt från utrotningshotade djur och klimatinsatser, vidare till stöd för ungdomsidrott och hemlösa och vidare till de värsta av sjukdomar. Jag vill så gärna hjälpa till men jag räcker inte till. Varje gång jag måste säga "nej tyvärr" ömmar mitt samvete.

Så står jag där med min slant i handen och ska välja var jag ska lägga den.









I den sargade värld vi lever är behoven oändliga. Det fungerar inte solidariskt. "Resurserna räcker inte till" hör vi dagligen. En gammal sanning som kanske fortfarande är sann:


80% av alla resurser tillhör 20% av jordens befolkning. Då är det klart att om 80% av befolkningen ska dela på 20% av resurserna då blir det tufft.



Det kvittar vilka vi är, det är svårt att hitta en väg, en strategi i detta snåriga dilemma. Vi tycker olika. Vi har olika behov. Vi har olika möjligheter. Vi har olika vilja.

Då står det klart för mig, att hur lite jag än vill att det ska vara på det viset, är det likväl så att tiggeri är den kamp för livet som vi tyvärr får utkämpa med så olika förutsättningar.
Men åh vad jag önskar att vi ser på den "kämpande tiggare" vi möter med respekt och medmänsklighet. Jag vet min kamp men inte hennes. Inte kan jag väl då förringa och förneka hennes kamp.

Några ord ur Bengt Lidners dikt:
På Nova Zemblas fjäll, i ceylons brända dalar, var helst en usling finns, är han min vän, min bror; då jag hans öde hör, med tårar jag betalar.....

Jag ger mig

Blir nog tvungen att erkänna: sommaren är över (för den här gången). Men det svider....
Sommartofflorna undanstoppade och nagellacket på tånaglarna borttaget. Förvisso blir det mest joggingskor med utrymme för tårna.
Fast häromdagen skulle kära maken och jag till Kalmar. Vi behövde köpa lite prylar som saknades till några pågående projekt.
Besöka staden, då kan det ju vara läge att "klä upp" sig. Det fick bli "klackskorna".

Fötterna var allt lite ömma när vi kom hem några timmar senare. Undrar just hur jag bar mig åt på den gamla goda tiden när jag jobbade. Då kunde jag gå i sådana här skor i åtta, tio timmar i sträck och ändå ta på dem igen för att ta en liten kvällssväng.
En och annan skönhet blommar stolt fortfarande.

Men gladiolus, dahlior och knölbegonior är uppgrävda och lagda i vinterförvaring. Pelargoniorna är också inplockade. Som vanligt är jag sen med att plantera lökar till vårens blomning men det ska också ske nu i veckan.
Medan käre maken nu är på älgjakt ska jag hösta trädgården färdigt.

En och annan sväng i skogen blir det också. Hur gärna jag än vill hålla sommaren kvar får jag nog tillstå att även denna höst gör jag som alla tidigare höstar. Jag ser mig om och med en vemodig suck konstaterar jag: Det är tur att hösten är så vacker.

 Och glädjande nog är det fler än jag som kämpar emot.

Jag vill inte

Överallt i hela Algutsboda smyger sig hösten in.

Jag stretar emot och protesterar så gott jag kan. Barfota i sommartofflorna gäller utom vid långpromenader. Tröja kan gå an när det blåser lite väl mycket. Fika ska ske utomhus. Det går att sitta ute och handarbeta i alla fall fram till mörkrets inbrott.



Kanske är det därför jag med lite god vilja kan säga att sommaren har stannat kvar lite till. För att försäkra mig om många fina fikastunder i förmiddagssolen köpte jag två nya stolar att ställa utanför garaget där det oftast är lä och ljuvlig värme. Har vi tur kommer vi att sitta där och inta lussefikat.

Denna sommar har jag gått runt och saknat fjärilar i trädgården, det trots att jag införskaffat flera växter som de ska gilla. Men de enda som varit flitiga hos mig har varit nässelfjärilarna, ända till slutet av september. Då dök de upp.

Några var villiga att posera men inte andra.

























I vilket fall som helst så är de vackra att titta på. Vem kan låta bli att med blicken följa deras fladdrande vingar? Inte jag i alla fall.

Nu verkar det inte hjälpa hur mycket jag kämpar mot. Hösten breder ut sig.














Jodå, jag   njuter i fulla drag av färgprakten

 Och hur gärna jag än vill ha sol, värme och sommarkänsla så har jag lite i smyg börjat hösta in trädgården. Men mycket försiktigt. Så länge en växt blommar låter jag den stå kvar för att glädja mig lite till.

Så en morgon hade det hänt. Frost!

Ärligt talat, en vissen kruka tar väl inte bort hela sommaren.

Hela äppelskörden hänger ju kvar i trädet.

En liten överraskning till slut. Jag har ju några olika promenadvägar jag kan välja på. Härom kvällen valde jag en sväng som det var ett tag sen sist jag gick. En hel del av skogen utmed vägen är bortröjd. Det är kanske inte så rofyllt att titta på. Men i stället hade något annat kommit fram. En talande överraskning till mig.

Hjärtliga hälsningar. Bry dig. Det reder sig. Vad då höst? Våren är på väg!