Vägval

Ett underbart väder idag! Behövde inte övertala mig att promenera. Till och med att bestämma åt vilket håll jag skulle gå skedde utan problem. Det är bra länge sedan jag gick över 25.an. Fler flanörer än jag ute.

Så här ser jag ut när jag ger mig iväg med kameran och söker motiv. Hur i all världen kunde jag vända kameran bak och fram??









Det finns mycket att titta på. Även om det mesta har vissnat ner så finns det färger och former som drar blicken till sig.

























Jag ska gå tillbaka till den här olvonbusken och ta någon kvist till min dörrkrans.












Så liten och obetydlig men med lyskraft.









När jag promenerat en stund funderade jag på om jag skulle ta en sväng in i skogen. Där är ju lä och mycket mer att titta på. Passerade just då en körväg som jag aldrig gått förut. Trodde den som alltid skulle leda till en vändplan, men i alla fall....
Nio kantareller, ett par nötväckor, ett lärkträdsbestånd, en vacker kulle och ett älgtorn senare kom jag fram till en vägkorsning.

Jaha, vad väljer man? Rakt fram? Vänster? Höger?
Jag valde vägen till höger. Inte så tokig, bekväm att gå. En förfallen stengärdsgård, vackert mossbelupen gick jag utmed. Så småningom kom jag fram till 25:an och en parallellväg så det såg lätt ut att ta sig fram. Jag gillar att gå runt, slippa vända och gå samma väg tillbaka.
Men tji fick jag. Vägen tog slut utan minsta antydan till möjlig stig att ta sig fram på. Och det är inte långt kvar till vår by. Jag fick allt vända i alla fall.

Efter att ha vänt filosoferade jag om symboliken i att välja höger eller vänster. Konstaterar utan fler utläggningar att högervalet var inte lyckosamt för mig.

Kanske indikerar den här flammande tuvan att jag nästa gång ska välja en annan riktning på promenaden.

Lite i taget

Nu har det blivit dags igen att leva efter den röda kalendern. Det är inte så svårt för den innehåller bara en sak  som ska göras varje dag. Lite svårare är det ibland att få ihop den med den lilla kalendern som vanligtvis ligger i handväskan.Men hittills har det gått bra att kombinera de båda.

 Den första uppgiften var att putsa upp alla 186 skedarna som skulle hängas upp i de fina hängarna kära maken har gjort till mig.
De flesta skedarna får man blanka genom att klä en bytta med aluminiumfolie, strö över rikligt med bakpulver och sedan hälla över kokande vatten. Därefter får de ligga och pysa och fräsa tills vattnet har svalnat. Lätt! Men det vågar jag inte göra med souvenirskedarna. Tänk om alla märken trillar av!! Nej dem får jag allt snällt stå och putsa en efter en. Nu hänger de allihop i hallen och jag gläder mig varje gång jag går förbi dem.

I förra veckan kombinerade jag mina egna uppgifter med ett möte som berör sommaraktiviteterna. Campingen jag engagerar mig i ligger utmed det som kallas Kustvägen sydost. (Kolla gärna in på facebook-sidan) Inför julen ska ett antal företag utmed vägen ha julmarknad. Då ska man kunna plocka kassarna fulla av juldelikatesser. Kassarna tyckte jag om, så ett par ska jag fylla med trevligheter.

Den här veckan har jag inte varit helt ok, så idag fick jag försöka komma ifatt på min göra-till-jul-kalender.
Men det var inte så betungande.
Stormen fällde ju ganska många granar häromkring. Därför är det lätt att hämta ris.
De två krukorna till grindstolparna är klara.  Och två kransar blev det. Men nu måste jag också ut och plocka dekorationer. Det får bli under morgondagens promenad. Det ska ju bli solsken då.

En ny väg

Vilket väder! Inte ens motvind. Synd att det ändå är motigt att ta sig ut.
Men när kära maken frågade om jag skulle gå något i dag kunde jag inte hitta något hinder så det blev att ta på de blå gå-skorna och traska iväg.
Jag valde att gå till höger utanför grindstolparna. (Se där, då fick jag hälsa på flera grannar)

Jodå, det är skönt att gå bara man får på sig kläderna och öppnar dörren. För inte så länge sedan hände det ofta att jag gick mer än halvmilen för att köpa en tidning.

Borstetorp står det på en vägskylt utmed allfarvägen. Tänkte det kunde vara trevligt att se något nytt. Det var en fin skogsväg som måste vara grann på våren för det växte ginstbuskar i mängder i vägkanten.


Kolla, kolla! Det finns fortfarande gula kantareller att plocka.

Ingen påse och enligt min teori mer än halva vägen kvar, så de fick stå.








Vägen slingrade vidare, passerade en liten bäck som porlade. Stannade och lyssnade en stund. Det är rogivande med vattnets ljud.

Så hände det som oftast händer här i socknen när jag väljer en avstickare. Vägen slutar med en vändplan eller tar bara slut. Men den här gången hade jag tur. Där vägen slutade tangerade en vandringsled. Den såg ut att leda åt det håll jag var på väg. Den var väl rösad och lätt att gå. En utsikt mötte mig på ett ställe.






Det var vackrare här och bättre sikt än den gången i våras då jag tog sonen med till Käringakullen. Då såg vi bara tallstammar och björklöv.












Oj, sa jag lätt att gå?
Den här bamse-granen låg tvärs över stigen.
Över?
Under?
Nä, jag är inte vig nog så jag fick gå runt den.

Den här fina bäcken passerade jag.
Därefter tog det bara en liten stund tills jag kom fram på den större vägen igen. Den har jag kört så ofta så jag visste att nu hade jag precis tre kilometer hem.






Stegräknaren visade nio kilometer när jag väl var hemma. Jo, jag är nöjd.

Tjuvstart

Egentligen är det först i morgon som jag ska börja tänka på jul. Det är då jag tar fram det stora kalenderbladet och planerar allt som ska ske före jul. Sen ska det sitta på kylskåpet så jag lätt kan se vad som ska göras dag för dag ända fram till jul.

Men i år blev det tjuvstart på det hela.

En aktivitet varje år på kalendern är att besöka en julmarknad om inte annat för att få knö och känna stämning. För bort mot tjugo år sedan var vi i Huseby. Och nu tyckte vi att det var dags att återvända dit. Tyvärr måste då besöket ske innan kalendern börjar gälla. Men OK någon gång får det väl bli tjuvstart.


 Det tar dryga timmen att ta sig dit och som vanligt är det genom småländska skogar vägen går.










Ganska mycket folk trots det är mitt i vecka. Vi räknade tio turistbussar.
Många utställare också. Det blev rundvandring i alla möjliga lokaler. Mycket mat, tovade tomtar och karameller.
Men det skulle vi inte ha. Jag letar alltid tomtar som är lite udda och riktigt ber om att få följa med mig hem. Kära maken söker efter granar.
Kunde konstatera att det var dåligt med våra önskevaror.
Men det var inte fy skam att se på hemslöjdat både vad gäller snida, sticka, väva och sy.



Så småningom blev vi hungriga av all mat som exponerades så vi sökte upp värdshuset där vi fick egen spilta och intog husets buffé.

 Der fanns två saker som jag tyckte speciellt om av det vi såg. Dels de här lyktorna och dels ett bord med silversmycken som gjutits av efter snäckskal och tång.





 Polkagristillverkning.
Det är ju självklart att man suger på en polkagris. Men se upp för att få en varm, alldeles nytillverkad bit i munnen. Den fastnade rysligt lätt mellan tänderna.



Lite vita julprylar som vi heller inte köpte.

Nu ska jag gå

Soffpotatis. Det är vad jag håller på att bli. 

Det är så lätt att stanna inne när det inte är så trevligt väder ute. (blåst, regn och sånt) Bra mycket trevligare med symaskin, stickor,strykjärn, bok eller varför inte hushållsassistenten och ugnen. Till och med dammsugaren kan få tjäna som alibi ibland. Men till slut går det inte att smita längre. Det märks vart åt det lutar. 

Så i lördags var det bara att sätta igång. Inte njutbart! Genomvåt (för regnet kom naturligtvis när jag var halvvägs) Ont i ben o rygg. Skoskav.

Men jag gjorde det.

Söndagssvängen var väl inte lika eländig men den kändes i kroppen. Bara några stänk och faktiskt en liten sekundsnabb solglimt. Jag var ute och fick den på näsan!

I morse var jag öm. Funderade på hur träningsvärk fungerar, men det lär väl gå över på ett par dagar (en vecka eller två. Kanske en månad eller ett halvår men säkert till nästa höst)

Så gick jag då även idag, solen sken då jag gick men inte då jag vände hemåt igen. På bild ser inte vägen så upphetsande ut. Ganska trist. Det händer inte så mycket på en skogsväg i Småland. Inte många är där.

Men i dag var det annorlunda.

-Först mötte jag en dam med rullator vid återvinningen som jag utbytte åsikter med om vädret. -Sen såg jag ett par flanörer borta på den väg jag inte valde vid vägskälet.
-Efter en kort stund mötte jag en kvinna med två hundar.
-Nästan framme vid vändpunkten stannade en bil och de som åkte i den frågade om vägen till ett ställe som inte jag heller visste var det låg. Jag tipsade dem om vaktmästaren vid kyrkan (hoppas han var där och kunde hjälpa)
-Sen kom en bil till.
-En grävskopa höll på i skogskanten.
-Ett par som gick med raska steg mötte jag.
-Två telefonsamtal klarade jag av
och till slut såg jag en äldre herre med käpp som också var ute på promenad.

Det händer i november

November är en kulen månad. 
Höstprakten har blåst bort och mörkret tränger sig på. (Ibland brukar jag fundera på det här med ljus och mörker, vilket som stiger och vilket som faller) Det dröjer ännu ett tag innan det är dags att lysa upp med alla ljus som hör advent och jul till. 

Men trots allt har november sina ljuspunkter för mig;
En allhelgonahelg för över 50 år sedan träffade jag kära maken. En novemberdag några år senare bestämde vi oss för att bli ett par. Vi förlovade oss en novemberkväll och ett av våra barn är ett riktigt novemberbarn. 
En novemberdag -86 flyttade vi in i ett hus som kära maken byggt nästan själv.
Det är alltid i mitten av november som jag planerar julförberedelserna och sätter upp kalendern.
Ett år i november fick jag ett jobb som jag verkligen ville ha. Och det var i november för tre år sedan som jag blev pensionär. 

Nu är det november igen och jag har gjort något som jag inte hade trott att jag skulle göra. Jag har besökt Veteranpoolen, blivit intervjuad och anmält mitt intresse att åta mig uppdrag.