Flitiga fingrar

Vissa saker här i livet får mer, större eller annorlunda betydelse än vad man först tror.
Tidigt i höstas blev jag tillfrågad av en granne om jag hade lust att väva. Och det hade jag. För läge sedan gick jag på kurs flera terminer i sträck. Lärde mig grunderna, inte bara för att väva utan hela proceduren, från idé via varpning och hela arbetet i vävstolen tills alla trampor är uppknutna och arbetet med bom och skyttel kan börja. Jag hade till och med en egen vävstol.
Nåväl; jag tackade alltså ja och bjöds med. En bit bort i nästa by finns en lokal i en nedlagd konsumaffär där det nu är vävstuga som bedrivs som studiecirkel. Lite spännande var det. Nu skulle jag få göra nya bekantskaper.
Det gäller att ha ögonen med sig, annars är det lätt att det blir fel. Rutinen är verkligt trevlig. Alltefter vi kommer sätter vi oss runt bordet och pratar en bra stund. Lite bestämda platser är det. Jag valde inte rätt plats från början men nu har jag min egen plats. Det känns tryggt.
Pratet går som sagt. Det handlar mycket om personer jag inte har en aning om vilka de är eller var. Men jag lär mig lite om bygden varje gång.
Mitt första arbete blev vid en bords-vävstol. Kolla noga, kanske syns de feldragna trådarna i varpen. Men det var bra att träna på. Kanter kräver övning. Eftersom ingen annan ville sitta vid denna stol vävde jag upp varpen. Sedan kunde jag klippa ner väven som räckte till en löpare över hela arbetsbänken i mitt kök och dessutom till en liten tablett att lägga på andra sidan spisen. Allt till ett pris av 40:-











Det första jag imponerades av var alla fina vävar som gjorts. De är en fröjd för ögat.























Naturligtvis kan man även i den här vävstugan höra riktigt hårda dunk från bommen av den som väver mattor.

Just den här blev vinst när kyrkliga syföreningen hade auktion före jul

















Här solvas till en väv som jag är sugen på att sätta mig vid så småningom. Jag tänker mig nya, fina och hemvävda kökshandukar till nästa ju

Ibland, eller ganska ofta blir det garner över som bara ligger. Några veckor före jul började Ann-Christin räkna och varpa av dem. Sen hjälptes vi åt ett par stycken att dra på varpen. Visst sert det trassligt ut så här mot slutet. Men vad gott det känns när allt är utrett och sitter på plats. 

Färgerna gillar jag. Grönt och lila. En riktig höstpromenad.

En fin hemvävd duk ska naturligtvis fållas upp för hand. Inget fusk; först nåla sen tråckla innan den fållas med de finaste stygn.

 Här spolar Eva inslag.

Som jag sa i början, vi pratar mycket. Inte bara när vi kommer innan vi börjar väva. Vi har en riktig kafferast också. Det kan vi behöva. Vi är tolv damer runt bordet. Vi har nog alla fyllt 65, och någon har nått de aktningsvärda 90. Allteftersom de jämna födelsedagarna kommer blir det tårta.

Även Ludvig ska ha.












Nu har jag börjat på en duk där mönstret byggs upp med två olika inslagstrådag. Det tog mig lite ansträngning att komma igång. Men sen är det skönt att sitta i sin egen värd.

Låta skytteln gå. Trycka ner tramporna med kraft och slå riktigt hårt med bommen. Och för varje tramp och varje slag låta tankar om orättvisor och oförrätter få utlopp. Och sedan dra med handen över väven och glädjas åt allt fint och vackert som faktiskt görs i vår värld.

Risigt

Nu har dom dragit förbi, Svea, Egon och Rachel. Visst har de lämnat spår efter sig. Men å andra sidan brukar både väder, vind och andra händelser antingen sätta eller lämna spår.
Medan jag satt inne och hade det riktigt skönt med bok och brasa drog stormarna förbi. Trots att det föll en del snö i deras framfart drabbade det oss inte eftersom det smälte bort ganska fort.

Medan vindarna drog förbi passade jag också på att plocka bort julen. Julstjärnorna var, som vanligt hos mig, kortlivade. Därför blev det lite tomt när de var förpassade. Då passade det ju bra att köpa lite nya växter och hoppas att de ska trivas hos mig. Den ena ska vara en sort med snabbväxande rankor.

Igår var det förhållandevis riktigt fint väder. På nollan och molnskyar som lät ana att det finns en sol någonstans där bakom som kommer att bryta fram så småningom.
I valet mellan en promenad och att gå runt på tomten och städa bort spåren efter Svea, Egon och Rachel valde jag det senare. Det ser så illa ut med alla kvistar och grenar som ligger huller om buller över hela gräsmattan. Dryga timmen höll jag på och samlade upp det nedfallna. Det blev en bra rishög.
Tyvärr tog orken slut. Måste väl erkänna att jag också är lite risig mellan varven. Men så mycket ris var inte kvar utan det skulle bli till en lagom insats i dag.
Pyttsan!
Vaknade upp till en vintervit dag.

Före jul berättade jag om hur fel det blev när jag skulle ansa min gullranka. Det blev ju ett ganska tydligt spår på väggen av min fumlighet. Sen har jag gått och tittat på de kvarvarande grenarna och fundertat på om hela växten skulle förpassas till komposten och en ny planta skulle få inta väggen. Idag ändrade jag mig. Vid närmare titt på den får jag se hur två nya rankor börjar spira. Den nyinköpta plantan kan säkert få en annan plats i huset.

Med tanke på allt som händer, stort och smått, ont och gott, glatt och ledsamt är det helt klart; jag ska inte ge upp. Det finns alltid något jag kan göra och hoppet är alltid värt att ta i lite extra för.

I repris

Ibland blir det långa tanketrådar som tar lite tid att reda ut. Nu är det dags för en sådan.
Julen är vederbörligen firad, avnjuten och undanplockad.
Vädret är lite till och från. Det är inte så mycket jag känner för att engagera mig i just nu.
Det blir att gå i skogen. Häromdagen när jag traskade runt och lät ögonen spana efter nogot att rikta kameran mot slog det mig hur tyst och vilande naturen är. Går man utmed havet är allt i rörelse, vågor som brusar och stänker.

 Men här var det det nog bara jag som rörde mig. Gick och övervägde vad jag skulle leta efter, stenar kanske. Men der var grå och trista och inte helt lätta att se.


Nog finns det mål och mening med vår färd.
men det är vägen som är mödan värd.

Då såg jag vad jag sökte! De fanns i mängder, i olika former och i olika stadier. Stubbar förstås!

Jag gillar verkligen när promenaden inte bara följer vägen utan får mig att vika av och se vad som finns vid sidan av.

Då, bland stubbar på ett hygge slog det mig plötsligt att för ett antal år sedan framförde jag en betraktelse, vid en julavslutningen till mina medarbetare, som på sätt och vis utgick från en stubbe.













Får man ta saker i repris? Kan jag använda det en gång till?
Jo då repriser är all kunskaps moder sa en lärare som undervisade mig en gång.
I det korta perspektivet kan jag också konstatera att repriser är ju vad vi håller på med hela tiden. Ta julen t.ex. först är det en repris på förra årets planering som går ut på att ordna och allt så det ska vara som det brukar. Alla dukar och tomtar har bestämda platser där de ska vara varje år. Maten ska vara densamma och ritualerna är lika år från år. Ändå blir varje jul ny med nya förväntningar och nya upplevelser.



Även en liten promenad med barnen blir repris när det finns möjlighet att krascha is på nyfrusna pölar.

Hem och leta och visst fanns den i gömmorna. Det får gå i repris.

Årsringar

 Tiden tog ett par jättekliv från solig sommar med bad, lättja och ljusa nätter till oktober, slit, plikt och mörka myskvällar med stearinljuset tänt. Som vanligt är det svårt att riktigt veta när man bytte sandaler mot stövlar och när arbetet övergick från förberedande igångsättning till ett totalt uppslukande av alla sinnen.

Det var när oktober var som mest generös med hög och klar luft, när skogen bjöd på en sprakande färgprakt och det var när svamp och gula löv tävlade om att få mig att springa kors och tvärs genom skogen som jag plötsligt stod med näsan över en stubbe.

En vecka tidigare hade det inte varit en stubbe utan en stor och stolt gran, men nu var den fälld och kvar var bara stubben, med sitt fina mönster av ringar.

Mörka ringar, ljusa ringar, breda ringar och smala ringar, ringar som vindlande runt i allt annat än regelbundna former.

Nog är det vördnadsbjudande att helt plötsligt stå inför ett mer hundraårigt perspektiv. Den här granen började gro där ungefär samtidigt som Ellen Key föddes, och den har växt sig stor och stark under den tid som gått sen hon skrev om Barnets århundrade.

Det kallas dendrokronologi när man studerar trädets årsringar för att få vetskap om de växtförhållanden och klimat som påverkat trädets tillväxt. Det är under sommaren tillväxten sker, det är då den ljusa ringen bildas. Ju bättre klimat och förutsättningar desto tjockare ljus ring.

Sittande på stubben kommer tankarna strömmande. Klimat är summan av alla små väder, om jag får uttrycka mig så förenklat. Hur ser det klimat ut som påverkar vår tillväxt? Vilket klimat bjuder vi varandra och våra barn att växa i?

Det är fascinerande att upptäcka hur många olika känsloväder man blir utsatt för varje dag.

Sov inte så bra häromnatten, jag vaknade flera gånger av orosmoln som drog in i sovrummet. När jag gick upp och släppte ut katten kunde jag konstatera att molntäcket lättade. Måne och stjärnor lyste glimtvis upp trädgården och påminde mig om hur vackert det är att bara ana vad som finns där ute i mörkret. Efter att en stund ha betraktat skuggspelet har de inre stormarna mojnat och jag kan åter vända in i sömnens dimma.

Lika förvånande som en blixt från klar himmel kommer väckarklockans signal. Jag äter min frukost och gör mig klar för dagens arbetet medan en varmfront av välbefinnande drar fram över mitt huvud. En viss förhöjd luftfuktighet kan kännas i ögonvrån när världens elände rapporteras i nyhetssändningen. Jag ger mig ut i ett gråväder ovetande om hur dagen ska gestalta sig, bara enstaka små blå flikar på himlen av förväntan syns. Men jag känner att det finns goda solchanser när jag är framme vid jobbet.
Alla glada hälsningar, dagens förberedelser och omtanken om varandra bygger upp ett högtryck som får energin att flöda.
Under dagen kan jag på olika avstånd ana ett eller flera åskväder – någons missnöje eller en konflikt som blossar upp och bedarrar,
En uppmuntrande nick, en klapp på axeln värmer som högsommarsol,
Så kommer en regnskur – obehaget man känner när man inser  att något blev fel och innan man har funderat ut vilken lärdom det gav. Fram på eftermiddagen kommer någon och pekar för mig ut ett fjädermoln fullt av vilja och goda föresatser, visioner och föresatser är en av våra största tillgångar och ska tas om hand med respekt och varsamhet.
Som ett lätt snöfall kommer löften om framtiden men som ett riktigt snöslask ter sig verklighetens slitna miljöer.
Framåt kvällen börjar det dra kring fötterna och jag tror att det är Anita som vädrar samtidigt som hon städar, men det var visst idéer och lösningar som inte kunde anas men som kommer in som friska vindar bara jag vågar hålla dörren öppen.

Visst känns det lite kyligt och det finns risk för frost när inte alla önskningar kan infrias. Men hur ska man känna igen värmen om man inte får pröva kyla.

För att växa och blomma behöver vi av alla sorter, sol och värme, regn och blåst, lite kyla och ibland ett skyddande snötäcke. Att ge och få lite lagom av alla sorter ger oss det goda klimat vi så väl behöver.

Sittande på stubben med hundra års perspektiv bakåt och egentligen bara fantasins perspektiv framåt önskar jag att vi alla får fina årsringar, mörka ringar av vila och avkoppling, ljusa breda av tillväxt i gott klimat. Skulle mitt väderhumör påverka din tillväxtring med en knyck någon gång så hoppas jag att något annat jag bjuder får ringen att åter hitta sin runda form.











Om vi byter år, decenium, århundrade eller  ja till och med mellenium spelar inte så stor roll. Mitt liv är en blink mellan två evigheter, och tänk under min blink bytte vi årtusende, tanken svindlar men minst lika mycket svindlar tanken när jag begrundar  allt gott arbete ni utfört under året.

Med denna betraktelse önbskar jag mig själv och alla andra en god fortsättning.