Snabbvisit

I förra veckan fick kära maken och jag frågan om vi ville följa med en släkting och titta på ett hus. Visst är det trevligt att bli tillfrågad. Dessutom är det alltid roligt att göra en utflykt. Och den här gången skulle det dessutom bli till mina gamla hemtrakter.
Vi laddade upp och åkte iväg. Vid Linköping svängde vi av och körde ut mot Bergs slussar. Där svängde vi in på en väg som vi för 50 år sedan körde nästan varje vecka.

Jag hade lärarvikariat ute på slätten. På fredagarna kom käre maken (då min stora förälskelse) på besök, och när lördagens undervisning var klar åket vi hem till mamma och blev bjudna på lördagsmiddag. Hon var helt fantastisk, min mamma, Inte nog med att vi fick god middag på lördagen. Hon visste hur lite jag då kunde om matlagning så hon skickade med, när vi åkte tillbaka, så vi fick mat på på söndagen också.

Nej, vi kände inte igen oss på vägen mot Vånga. Ett och annat namn utmed vägen klingade bekant. Nog begrep vi att mycket måste ha hänt på så här lång tid. Vi visste ju att vi åkt vägen så många gånger men det kändes inte som ett déjà vu. Inte förrän vi körde backen ner mot byn kom känsla. Här har vi åkt och pratat, pratat, pratat. 

Efter att varit på husvisning körde vi vidare mot Skärblacka. Käre maken körde och jag snurrade runt och pekade och berättade. (Han hade säkert hört allt flera gånger tidigare)

När vi kom in i samhället sa jag STOPP. 

På den här vägen kommer man fram till huset där jag växte upp. Men det var inte den bilden som kom för mig. Minnet som blixtrade fram var från ett sommarlov under min gymnasietid. Jag hade ett sommarjobb på bruket som jag trivdes med. Just på den här vägen, en sommardag,  pratade jag med en man lite äldre än jag. Inte minns jag så mycket av samtalet, bara en fråga/påstående som han ställde: Varför ska du ta studenten, du ska ju ändå bara bli gift.


Nu ville jag åka runt och titta på några ställen
som på olika sätt betydde mycket på den tid det begav sig.
I det här huset hade vi scouterna. I källarplanet. En trappa upp bodde fru L som ofta kom och påpekade att vi var högljudda. Må väl så vara. Jag och två till hade hand om "vargungarna". Oh, så roligt det var att blanda lek och allvar, trams och kunskap. Undrar om det finns någon numera vuxen vargunge som har minnen från den tiden.

Då var det järnvägsstation. Varje morgon gick tåget 07.12 till Finspång där jag gick realskola och gymnasium. Ordentlig och skötsam som jag var har jag inga bus att berätta om. Det var läxläsning och prat och fniss med kompisar.

Undrar var biblioteket finns nu? Hittade det inte under vår snabbvisit. Då, först i kommunalhuset och senare på Sågvägen(?) var jag en trogen besökare. Lilly Larsson som skötte biblioteket hade ibland åsikter om mina lån, men jag framhärdade.



Men Centrumplanen, eller vad det kan heta, hittade jag.

Inte träffade jag på någon gammal bekant här heller. Inte på något ställe jag stannade till var det någon ute. Kanske lika bra, hade nog inte känt igen dem. Jag skulle väl letat efter personer i 20-års-åldern för det är ju så jag minns dem alla.

Jag hittade till "min frissa" också. Hon hjälpte mig med många frisyrer. Byta frisyr var viktigt. Det gällde ju att prova på och förhoppningsvis hitta fram till det som skulle bli favorit.

Hur gick det då? Det blir inget köp av det hus vi kollade in.

Inte blev jag gift heller. Efter noga övervägande beslutade vi oss för, kära maken och jag, att ingå äktenskap. Ömsesidigt och aktivt. Halvar Sköld som vigde oss hade också förstått att vår pakt byggde  på jämlikhet.

Efter en sådan här resa, där nutid möter dåtid, med alla känslor som väcks är det skönt att få sticka hemåt igen.