söndag 18 mars 2018

En dörr på glänt.

Jag städade häromdagen, det är väl sånt som vi alla gör med jämna mellanrum. Oftast är det en syssla som bara måste göras och det så fort som möjligt för att sedan få ägna sig åt något roligare. Men den här gången hakade det upp sig.
Vem har inte råkat ut för att en melodislinga fastnat i huvudet och sen är den nästan omöjlig att bli av med. Ungefär så var det, det som hände mig.
Jag gick förbi källardörren. Den stod på glänt. Det brukar den inte göra men någon av oss hade väl inte stängt den. Eftersom jag gick förbi gång på gång med händerna fulla av än den ena, än den andra prylen stängde jag inte dörren. Visst kunde jag ha skuffat igen den med höften, men nej, den förblev öppen. Och rätt som det var hade det fastnat i huvudet; ...och i kväll, liksom förr jag känt, att därhemma står för mig en dörr på glänt... eller hur det nu var.
Nu har det gått flera dagar och som tur är har melodin klingat bort men uttrycket "en dörr på glänt" hänger envist kvar.
Nog finns det många sätt att tänka kring en dörr på glänt.








Det första jag tänkte på var "öppna på vid gavel", som när vi bytte balkongdörr. Fast det är väl att ta i - glänt var det ju. Men medge att ska man vädra ut gamla unkna föreställningar och fördomar behövs det ordentliga öppningar och drag.



En och annan gång när jag inte fått som jag velat eller jag missat en chans är det ofta någon välmenande vän som helt glatt säger: Om en dörr stängs , öppnas en annan (eller i alla fall ett fönster). Visst är det sant.

Ett krux är bara hur jag ser på dörren. Stängd eller låst? Utanför eller innanför? Med eller utan nyckel?






Vi har vinter nu. Precis som det ska vara. Trots att jag vet det, har det varit lite motigt att dag efter dag se snön falla. Visserligen behöver inte jag gå ut och skotta. Kära maken sköter den sysslan. Men det är lätt att känna sig insnöad när det inte är en enda liten glipa i ovädret. Snöhögarna växer. Bara lusten att gå ut krymper ihop. Plötsligt händer det. En glipa i den grå molnmassan, solen tittar fram. Då smyger jag försiktigt ut och runt husknuten.



Visst står de där och väntar på mig. Visar på att det finns en öppning, det finns alltid möjligheter att komma vidare. Kanske alla uppstickare inte har kämpat sig upp underifrån, men hur de än hamnat i snötäcket gläder de mig.






Jag har tagit mod till mig, jag har gläntat på dörren och smitit ut.
Det var inte helt lätt får jag tillstå. Min vanliga promenadväg var bara spårad av räv och hare samt en och annan älg. Så mestadels fick jag spåra själv.
Men det är vackert! Otroligt vackert och inbjudande. Det gäller att se varje dörr som står på glänt och bjuder in till upplevelser för både kropp och själ.






Efter att ha sett ner i det här diket kan jag bara konstatera att  våren bubblar för fullt i alla fall.











Nu gick inte hela min promenad i obanad terräng. En bra bit gick jag på vanlig väg. Där plogbilar kört, där saltning och sandning skett. Där i vägkantens hopkörda drivor finns massvis med härliga figurer. Den här fastnade jag verkligen för. Visst är det ett hus med alla dörrar på vid gavel för att släppa in eller ut all längtan efter våren

Och mitt i allt det vita som omger mig kan jag se den dörr på glänt som väntar på att bjuda in mig till flera nya upplevelser