Glöm inte vilken skatt en vanlig dag är

Så blev det några ensamma dagar. Att vara ensam på dagen går väl bra. Det finns en hel del att göra. Och håller man ut på sakerna kan man få en hel dag att gå.

En del av en ensam dag ägnade jag åt att "turista" i Emmaboda. (Inga fler kommentarer om det.) En annan dag handlade jag i Nybro (mycket mer än jag från början tänkt). En del tid har jag ägnat åt att sy på ett lapptäcke som är tänkt att vara klart före midsommar. Resten av ensamheten har jag längtat och ibland pratat med kära maken i telefon eller på skype.
Han klarar sina högdoser cellgift bra. Han mår inte så dåligt som många gör, men vad han än säger så är han trött. Efter bara någon dag blev han isolerad då hans blodvärden krävde det med tanke på infektioner som ju kan slå hårt.

Får man hälsa på? Eller vågar man hälsa på? Tänk om man bär med sig något som hans nedsatta imunförsvar inte klarar.

Fast de åtta dagarna han har i Linköping ska vi väl klara (vi har varit från varandra längre perioder förr). Det var som en present att han kunde ta emot besök i går. Då är det inget besvär att packa ihop och köra 24 mil enkel resa bara för att få sitta mitt emot varandra.

Så där kom jag och fick ta på mig skyddsrock och tvätta och sprita händerna i slussen utanför rummet innan jag gick in. 

Fram mot kvällen bar det av söderut igen. Jag hade kommit överens med dottern om att få komma dit och sova över. Gissa om hon bjöd på god mat!!? Sen blev det småprat, TV-tittande och en god natts sömn.

Idag på förmiddagen tog vi en runda i hennes trädgård och sen en liten promenad i omgivningen för att kolla in våren. Sol, värme, vindstilla. Det gör nästan ont när det är så skönt och vackert.

En liten bit från dotterns hus finns ett liter övergivet och förfallet torp. Men hagarna runtom är så vackra även innan sommarens blomsterprakt har slagit ut

Kastanjens blanka och klibbiga knoppar.














Säljens hängen är nästan tomma på pollen. Men de röda små anspråkslösa honblommorna var röda.
(Den sitter på skaftet som skjuter ut bredvid hänget)





När vi gick runt där i hagen fick jag syn på några vitsippor som strävade upp mot sol och värme. Det var de första jag sett i vår. De måste man ju bara ner på knä för att riktigt kunna beundra.

Fram på eftermiddagen när jag kom hem och stod och pratade med grannen över syrenhäcken fick jag se att här är vitsipporna, många och utslagna. Vitsippor är nog den blomma som gör mig gladast av alla vårblommor

Precis nu ringde dottern och berättade något som gjorde mig lite avundsjuk. Hon har sett sädesärlor i dag! Det skulle jag gärna också ha gjort.

På väg från Nässjö till Algutsboda stannade jag i Vetlanda och handlade igen.
Vad?
Det ska jag skriva och berätta om på onsdag.




En vacker solnedgång. Det blir nog en bra dag i morgon också.

8 km i högklackat

Vädret är väl aldrig så dåligt att man inte kan prata om det. I går var det riktigt skönt. Det blev  förmiddagsfika ute i solskenet. Forsythian blommar och vi resonerade om när det kan vara dags att börja klippa gräset. Nej det är inte dags riktigt än men det gäller att vara förberedd.





Så blev det lunch och sen var det dags att plocka ihop för att åka norrut. Det är dags för högdosbehandling i Linköping. På väg dit stannade vi hos vår dotter. Där blev vil väl mottagna och omhändertagna. God middag, trevlig samvaro och en god natts sömn.
Därefter fortsatte resan. Vi är verkligen imponerade av det fantastiska bemötande vården hela tiden ger. Det finns alltid tid att lyssna, svara på frågor och samtala med oss. Inläggningsdag var det idag.
I morgon börjar behandlingen. När prover var tagna, guidning på avdelningen gjord och kära maken fått lunch var det inte så mycket mer som skulle ske. Därför tog vi oss ut i det fina men blåsiga vädret. Fika på stan är väl aldrig fel. Det blev en promenat till, i och från Linköpings centrum på åtta kilometer. (I högklackat för min del) Det var alltså inte så klokt att försöka vara lite uppklädd och fin i kanten. Lite vana av den här skotypen har jag visserligen sen innan jag blev pensionär så det gick väl hyfsat i alla fall. Bara lite lite lite ont i ena hälen.
Så blev det dags för hemresa för min del. I Tranås började det regna, sen stod det inte länge på innan regnet började blandas med snö. Väl hemma igen såg det ut som ett riktigt julkort.

Nu sitter jag här i min ensamhet och tittar på kära makens tolkning av min tolkning av samhörighet att vara så olika men ändå så lika.

I valet och kvalet

Det är tur att det finns sätt att hålla tankarna istyr. Det finns alltid sysselsättningar för händer och fötter som tvingar hjärnan att skjuta bort de svåra tankarna tills de inte är lika farliga längre. (Förträngning kallas det visst av psykologer.)

Det är mycket nu som handlar om kära maken. Vi åkte tillsammans till Linköping för att han skuklle skördas på stamceller. Fantastisk bemötande av trevlig personal. Jag fick hela apparaten beskriven och funktionsförklarad. Att det bara går! Efter en heldag med slang ut och slang in skulle det bli skönt att åka hem igen. Men nej, skörden räckte inte. Det skulle behövas mer till den transplantation som ska göras efter högdosbehandling med cellgifter. Lite deppigt kändes det. Det blev till att göra om proceduten nästa dag efter att ha fått ett par kraftiga doser "tillväxtmedel".  Nu finns hans stamceller frusna i väntan....

Väl hemma igen var det dags för den sjätte och sista cellgiftsbehandlingen före högdosbehandling i Linköping. Den gick väl bra. Men ställer man svåra frågor kan man räkna med att få svåra svar.
Fredag, lördag, söndag....tunga tankar och mycket prat; MEN NU VÄLJER VI ATT FÖRVÄNTA OSS DET BÄSTA.

Om man tror att det ska gå bra
eller man tror att det ska gå illa
så har man rätt.

När orden inte längre räcker till kanske det kan finnas andra sätt att uttrycka sig. Ibland provar jag att ha ett tema när jag går med kameran i hand. Samma promenad kan ha olika teman. Otroligt nog är det faktiskt så att naturen bjuder på den lisa man frågar efter.

Den här tingesten fick jag syn på. Undrade vad det var och gick fram och sparkade på den. Trodde det var ett gammalt rostigt verktyg, typ nyckel, men det satt väl fast. En rot! Jag kan garantera att jag gått förbi den hundratals gånger man aldrig sett den förut.
Jag väljer nyckel som en god symbol.





Vinfälld, avbruten, avsågad men inte nedbruten. Färg och form tilltalar mig. (Varför i all världen heter det grå och trist? Det är ju patina och vittnesbörd om något mycket större, ett annat liv och hemligheter som jag gärna skulle vilja veta.)

 Se den inte som förbrukad! Hjulen finns där, så fundera i stället på vad som behövs för att de ska rulla igen.

 Den vecka som gått har innehållit mycket information om den förestående behandlingen och det som händer sedan. Isolering och restriktioner; inte äta det, inte vara där, inte göra sådant, inte, inte, inte.....
Vi har förstått att kanske är kära maken lite av ett vrak ett tag. Men det är så svårt att förstå, för just nu ser han nästan oförskämt frisk ut. När vi listar blir det många saker på +sidan och få på -sidan.

Visst är den illa därann, men visst syns det vad det är!






Halvtomt eller halvfullt? Nu fokuserar vi på förberedelse. Tänker på allt man får äta, allt man får göra, alla man kan träffa, allt man får se och uppleva. Allt är dessbättre "inte bara inte"

Meditation 1.

Under årens lopp har jag provat på olika former av meditation ett antal gånger. De flesta går ut på att fokusera på sin andning. Det är ju ett bra sätt att hålla sig i nuet. Man kan ju inte andas i imperfekt eller futurum.
Ibland är det sittställning som är viktig och ibland hur man håller händerna eller ett mantra att upprepa. Oftast har mina försök inte känts så lyckosamma utan jag har givit upp. Avslappning är en annan form av meditativt beteende. Och det fungerar säkert (för en del).




I min ålder bör man väl känna sig själv både utan och innan men tanken lockar ändå att det kan finnas mer att upptäcka. Jag tog en selfie (rättat) (Bild på mig själv) häromdagen på promenaden. Tja, man kan ju undra om det finns något outforskat bland tynkorna.



Trots att jag provat och gett upp flera gånger fastnade jag för ett anslag vid biblioteket. Jag gick hem och läste lite på nätet, tog kontakt med kvinnan som leder gruppen och bestämde mig att testa det här också.
Så här fungerar det: vi är en liten grupp som sitter så bekvämt vi kan på stolar i en ring. Efter att ha andats djupt och slutit ögonen leds vi genom en meditation där våra tankar, känslor eller assosiationer styr oss.
Det är alltid samma platser vi leds till. Efter att ha tagit sig varvet runt kommer vi "tillbaka till rummet". Då får en i taget berätta vad som "hänt" under sin meditation. Därefter går man laget runt och vi speglar det vi hört. Vilka tankar, känslor tolkningar förmedlar vi tillbaka. Inga diskussioner eller kommentarer. Var och en tar till sig det man vill.

Ängen är det ställe där vi alltid börjar och slutar. Det ska representera ens vardag och hur man relaterar och hanterar den.


Därefter ska vi se oss om efter en grind.







Att öppna gå genom och stänga den efter sig har väl symbolvärdet av att lämna vardagen och gå in i sig själv (så gott det nu går).

Innanför grinden finns stigen. Den står för ens intuition. Den själsliga (eller som jag vill förstå det den emotionella) intelligensen.








 Stigen leder fram till floden. Den ska man stanna och se på. Den representerar ens känslor. Medvetna och omedvetna känslor som vi bygger upp och som  hindrar eller på annat sätt påverkar när vill/ måste förändra våra liv (eller bara vill försöka prova på något nytt).

Bron som vi ska finna för att ta oss över floden symboliserar hur man hanterar sina känslor. Vilka strategier man tar till.

På andra sidan fortsätter stigen till det berg som ska vara en spegelbild av en själv. Medvetet eller omedvetet hur man ser ser på och relaterar till sig själv.

Därför är det väl som vi alltid uppmanas att iaktta berget och vila en stund medan vi förbereder oss att klättra upp.

Hittills har jag varje gång, hur litet och obetydligt eller stort och otillgängligt jag föreställt mig att berget varit ändå fått en storslagen utsikt när fantasin tagit mig upp till toppen.









Väl där kommer meditationens svåraste del. Man ska föreställa sig att man blir hämtad av händer och förd....









Och sen samma väg tillbaka. Knepigt; det är alltid svårare och tar längre tid till än från.
Sen sitter vi där med var sin berättelse, ingen den andra lik.