Att det ska vara så svårt...

Gång på gång har jag satt mig tillrätta framför tangentbordet för att skriva om allt fantastiskt som har hänt och ska hända denna sommar. Men varenda gång stoppas hela min entusiasm upp av tankar på den pågående pandemin. Rapporteringen är nattsvart varenda dag. Allt är fel, och syndabockar pekas ut. 

Corona, corona, corona, covid 19 covid 19....Kan det hjälpa att säga och tänka det många, många gånger så det mister sin laddning?
Egentligen borde jag väl inte bry mig. Men jag kan inte låta bli. Jag upplever det obehagligt med allt negativt som skrivs och sägs. Tonen som används känns inte heller bra. Ibland är det som att flyta kring i grumligt vatten utan möjlighet att nå land. 

Visst kan jag förstå skräcken för att drabbas (den har jag också), att inte veta hur hårt den kan slå mot en själv. Men jag har svårt att förstå varför man ger upp och bara vill ha någon som bestämmer, pekar med hela handen, förbjuder och bestraffar. 
För min del passar det alldeles utmärkt att jag får veta hur det fungerar och så få ta ansvar själv för att inte dra på mig eller föra smittan vidare. 
Ansvar och tillit är ord jag gillar.

Att det ska vara så svårt att strunta i vad så många tycker och påstår. Inte behöver jag bry mig om alla som svartmålar, hatar och skäller. Som Tegnell säger; det är ingen tävling. Jag vill känna glädje över alla de som ändå blir bra. Det borde inte vara så svårt att i media också berätta om det som gått bra. 

Tankarna mal. Tid för dem finns det gott om. I min ålder håller jag mig på min kant och tänker på vad jag utsätter mig för. Skogspromenader tror jag är både ofarliga och nyttiga. De jag möter där gör inte så mycket väsen av sig.

På en av promenaderna har jag min "corona-hög" med stenar som jag berättat om tidigare. Nu är högen ganska stor. En ny tanke börjar gro; Det är nog dags att sluta bygga på den. 

Dags att se sig om, spana efter glädjeämnen. 

I ärlighetens namn måste jag ändå erkänna att sommaren som nu håller på att övergå i höst har varit fin. Även om corona på olika sätt dykt upp varje dag så har det också funnits plats för många andra saker och upplevelser. Det borde inte vara så svårt att varje dag vakna nyfiken, som fågelungen se sig om, och glädjas åt allt det vackra som finns att se och allt det goda som händer.

Att det ska vara så svårt! Jag plockade ut bilder som jag tagit i sommar för att minnas. Men nu har jag plockat bort den ena för och den andra efter. Hur jag än tänker landar en liten papegoja på axeln och på papegojors vis tjatar...

Här är en bild från utsiktsplats på Torpön. Det är så vackert att stå där och se ut över Sommen och skogen, men visst dyker tanken upp. Jag balanserar hela tiden i ovisshet, ska jag trilla över kanten. Skärpning! Jag vet ju vad som gäller och tar inga risker i onödan. 
Efter pirret på bergskanten blev det en utsökt lunch på öns restaurang.

Så händer det! En liten stund utan oro och svårmodiga tankar. En stund med bara goda minnen. Dottern har tagit hand om min nätgunga. I en annan tid på en annan plats hängde den på vår altan. Oj så många timmar jag tillbringat i den för vila eller läsupplevelser. 

Den här bilden är tagen när kära maken och jag efter besök i björnbärssnåren satt med vår matsäck på piren vid en nedlagd hamn. Papegojan vill säga orosmoln, orosmoln....
Att det ska vara så svårt att minnas:

Mod är att vara rädd men ändå fortsätta.