Om- och om- och så om- och om igen

November bara drog förbi med en ryslig fart. Jag drabbades av en ganska rejäl förkylning med hosta. Nej då, inte alls synd om mig. Det är nog minst fem år sen sist jag drabbades. Jag brukar dricka echinacea och massera tumgreppen när förkylningar är på gång. Det är de två förebyggande sakerna som fungerar (på mig i alla fall). Men jag kom inte ihåg att göra det den här gången och då fick jag sitta här och snörvla. Det fick bli ett par lugna dagar utan större ansträngningar.

Medan julrosorna kröp upp ur marken satt jag inomhus och fördrev tiden med att titta runt i mitt bildarkiv.
Jag upptäckte något som jag nog redan visste. Nästan lika bilder dyker upp med jämna mellanrum.


Är det vår så är det vitsippor, på hösten är det äpplen och där emellan alla andra repriser. Tur att bilderna är daterade. I vår familj verkar uppställningen inför julbordet alltid vara detsamma. Kanske att kläder och frisyrer skiftar något.

I arkivet finns en hel del bilder på våra julkalendrar genom åren.

Ingen jul utan kalender. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag haft adventskalender. Men jag är inte säker på att jag lyckats smitta mina barn med behovet av kalender.
Men...
Kalendrarna har ändrat form under åren. Från "en-lucka-om-dagen-bild" via choklad till paket. Den här grankalendern, gjord av tygstrutar, hade vi ett antal år (granarna finns kvar men används inte som kalender längre). Till att börja med laddades den med små paket. Men så småningom skrev vi lappar med uppmaningar. En i familjen fick lyfta en gran och fick i uppdrag att verkställa vad lappen föreskrev. Allt möjligt från fixa kvällsfika till hitta bra saga att läsa till kvällen.

När barnen flyttade var den ju inte speciellt rolig för bara kära maken och mig. Den hamnade i jullådan.
I stället uppfann vi planeringskalendern. En julförberedelse om dagen från mitten av november. Jag vill ju dra ut på det roliga och känna julglädje under lång tid men med enkla medel.

En annan kalender som används flitigt hos oss är 10-års dagbok. Att slå upp den för att anteckna något om "dagen-i-dag" brukar också visa att samma saker dyker upp vid ungefär samma tid varje år. Ibland skrattar vi gott kära maken och jag när vi läser vad vi gjorde för ett, två eller sju år sedan.

Så en dag dyker anteckningar upp i dagboken som får mig att leta lite till i bildarkivet.
Det är över och historia. Men likväl kommer minnen och känslor åter.

Från trött och håglös                                                  till sjuk och orkeslös

till helt utslagen                  och så småningom                        förklarad frisk igen

Det gör inte lika ont längre att se bilder och läsa texter från den här perioden. De finns där och blir ännu en sak som lär dyka upp om och om igen.
Med tiden blir nog även dessa minnen mjukare i formen allteftersom mossan växer över dem.



En sak som ska göras så här års varje år är  sultankakan som är obligatorisk till jul. Den ska naturligtvis göras i mammas gamla kakform och efter hennes recept. Det har fungerat bra i alla år. Men inte i år! Gjorde allt som vanligt men när den skulle stjälpas upp var den platt och kladdig. Den dög bara bitvis till förmiddagskaffet. Kasserad. Ett nytt försök och den såg och kändes som den ska. MEN...
Den ville inte lossna ur formen. Det blev till att peta och peta. Till slut kom den ur formen men inte hel och i ett stycke.

Nu har jag packat in den så den ska få mogna alltmedan jag fortsätter göra en julsak om dagen och väntar på jul och att barnen kommer hit.